Resultaten antyder att det skett ett vetenskapligt genombrott

Aktionsreglering kommer ur forskningsområdena:

• kognitiv systemvetenskap
• systemteori, reglerteori och cybernetik
• beslutsteori, främst inom tidskritisk insatsledning i högriskmiljöer och
• psykofysiologisk stressteori.

Aktionsreglering medger empiriskt baserad modellering, analys och värdering av taktiska förenade kognitiva system i flera nivåer samt av deras tillstånd och tillståndsövergångar. En taktisk aktionsstyrningsmodell kan då utvecklas. Dess huvuddelar är insatsmiljön, insatsenheten, insatsuppföljningsfunktionen och den kognitiva aktionsstyrningsfunktionen.

Fältförsök och studier av olika enhetstyper inom armén och räddningstjänsten har genomförts i syfte att studera ledning, informationsbehandling och beslutsfattande i olika taktiska exempel. Det var intressant att studera enheternas förmåga att inhämta, bearbeta och utnyttja information, insatsledningens utnyttjande av insatsstyrkans resurser och insatseffektiviteten, som är insatsens utfall och effekt i förhållande till utnyttjade resurser.

Det var mycket effektivt att på detta sätt bygga en grund för analys och värdering av taktiska högriskinsatser. De goda resultaten antyder att ett vetenskapligt genombrott har skett, och det är möjligt att nyttja resultaten för att:

• Identifiera prestandabegränsande faktorer hos en specifik individ, enhet, system, process eller insats.
• Värdera graden av inflytande hos dessa faktorer på totala taktiska prestanda.
• Ta fram och implementera åtgärder för att förbättra otillräckliga förmågor och bidra till framgång i framtida insatser.
• Ge metodologiskt stöd åt framtida integrerade ledningssystem.
• Utveckla träningsstöd för taktiskt beslutsfattande och resurshantering i taktiska insatser.

Skogsbrandsfallet (se grafik här) är ett exempel på ett distribuerat komplext adaptivt system, som kan upprätthålla kontrollen över insatsen och insatsområdet genom tre förmågor:

• förutsägelse av händelseutvecklingen,
• reglering för att nå nya jämviktstillstånd efterhand som insatsmiljön förändras
• anpassning till de varierande förutsättningarna i insatsmiljön.

De parallella skeendena är uppenbara, hypotesen om vindkantringen belyser detta. Varje delaktivitet i insatsen måste kunna utföras samtidigt och med förmåga att skifta fokus från en aktivitet som verkar stabil för tillfället till en aktivitet som är på väg att gå överstyr. En distribuerad ledningsstruktur med flexibla och delvis överlappande förmågor till effektiv insatsuppföljning är det enda fungerar för att klara denna typ av insats.

Från FOA-tidningen nr 5-2000 - www.foi.se/framsyn