Sammanfattning av Jevgenija Albats föredrag på UI, 15/11 2011
Den 4 december 2011 är det parlamentsval i Ryssland. Allt tyder på att partiet Enade Ryssland, som stöder premiärminister Vladimir Putin, kommer att få egen majoritet i Statsduman. Med anledning av valet arrangerade RUFS-projektet tillsammans med Utrikespolitiska Institutet (UI) den 15 november 2011 ett föredrag med Jevgenija Albats, journalist, författare och chefredaktör för tidskriften ”The New Times” och med en doktorsexamen i statsvetenskap från Harvard. Föredraget kommenterades av Lena Jonson, chef för Rysslandsprogrammet på UI, Carolina Vendil Pallin, projektledare för RUFS och Torbjörn Becker, direktör för Stockholm Institute of Transition Economics (SITE). Samtalet modererades av Nathalie Besér, UI.
Albats är känd som en av de skarpaste kritikerna av premiärministern och tidigare presidenten Putin i Ryssland. I ett brev till läsarna av ”The New Times” (som trots namnet är en ryskspråkig tidskrift) i slutet av augusti 2011 skrev hon att en återkomst av Putin till presidentposten skulle vara detsamma som en nationell katastrof. En månad senare deklarerade Putin sin kandidatur inför presidentvalet 2012. Utgången i de två kommande valen i Ryssland – parlamentsvalet i december 2011 och presidentvalet i mars 2012 – är därmed givna på förhand, menar Albats.
Albats liknade Putins styre vid ett AB Ryssland där Putin själv är verkställande direktör. Putin blev president den 7 maj 2000. Redan efter några dagar utfärdade han ett dekret om att skapa det federala företaget Rosspirtprom, som fick de statliga aktiepaketen från 70 företag inom alkoholindustrin, bland annat aktierna från de största likör- och vodkafabrikerna. På VD-posten satte han en lojal affärsman och tillika barndomsvän från St. Petersburg. Detta var på tiden då oljepriset ännu var lågt och inkomsterna från försäljningen av alkohol var viktiga för statskassan.
Efter Rosspirtprom följde Gazprom, det statliga gasbolaget. I juni 2000 utnämnde Putin sina före detta medarbetare från tiden på Kommittén för utrikesekonomiska relationer i Sankt Petersburgs stadsadministration, Dmitrij Medvedev och Aleksej Miller, till att leda denna koncern. För att ta itu med nästa inkomstbringande bransch, oljebranschen, var dock Putin tvungen att ta itu med ”Familjen”, den krets av nära medarbetare till den förre presidenten Jeltsin som fortfarande härskade där. Putin följde en enkel princip, att tillhörigheten till korporationen (KGB i det här fallet) är viktigare än yrkeskunskaper och utbildning.
Putin fullföljde maktövertagandet genom tre parallella processer. Den första var en total omformatering av det politiska fältet och vad han själv kallar ”maktvertikalen”. Det började med presidentdekretet den 13 maj 2000 om att upprätta sju federala distrikt i vilka samtliga regioner indelades. Senare fullbordades maktvertikalen med avskaffandet av guvernörsvalen den 11 december 2004. Samtidigt inrättades en spärr för genomförandet av folkomröstningar, för skapandet av politiska partier och för möjligheterna att i parlamentsval välja oberoende kandidater i enmansvalkretsar.
Den andra processen var förknippad med att företrädare för Jeltsin-eliten kastades ut från statens högsta organ och statskontrollerade företag. Redan 2003 hade de Putin-lojala tvingat medlemmar ur ”Familjen”, så som chefen för presidentadministrationen Aleksandr Volosjin och premiärminister Michail Kasianov, att avgå.
Den tredje processen handlade om den stora omfördelningen av egendom. Först tvingades medieoligarkerna Boris Berezovskij (TV-kanalen ORT) och Vladimir Gusinskij (TV-kanalen NTV) att lämna landet, sedan följde arresteringen av Yukos-chefen Michail Chodorkovskij och granskningen av Jeltsin-oligarkernas företag. I januari 2003 övergick de största andelarna i 66 av landets största företag – alltifrån järnvägsbolaget, oljebolaget Zarubezjneft, flygbolaget Aeroflot, elkraftsbolag och försvarsindustrin – i Putin-trogna händer. I företagsledningarna för dessa företag inträdde folk ur hans klan.
Albats hävdar, likt Putins förre ekonomiska rådgivare och numera kritiker Andrej Illarionov, att den regim som Putin nu utformat i Ryssland rätteligen inte bör kallas korporativ, vilket anspelar på Mussolinis Italien, utan korporativistisk. En korporativistisk regim kännetecknas enligt Illarionov av en systematisk omfördelning och övertagande med icke-ekonomiska metoder av betydande ekonomiska resurser till förmån för starka grupper (korporationer) som innehar den politiska makten, och deras allierade. Enligt de experter som Albats åberopade kontrollerar Putin-klanen uppskattningsvis nu tillgångar till ett värde över 6 000 miljarder rubler, dvs. 10-15 procent av Rysslands hela årliga BNP. Systemet, AB Ryssland, är beroende av enda person – Putin själv.
Trots att valutgången, som sagt, torde vara given på förhand i såväl parlamentsvalet som i presidentvalet, menar Albats ändå att Putin och partiet Enade Ryssland inte har samma naturliga dragningskraft som förr. Popularitetssiffrorna har sjunkit och Putin verkar ha förlorat en del av sin tidigare talang för PR. När han i samband med tillkännagivandet om att han skulle ställa upp i presidentvalet sa att ”allt varit bestämt sedan länge” retade han upp många ryska väljare. I synnerhet unga väljare i storstäder, en kategori som tidigare har hört till Putins kärntrupper, är på väg att överge honom samtidigt som Internet växt fram en alternativ kanal för många som vill uttrycka sitt missnöje eller bara skaffa sig information.
För ytterligare analys av politiska läget i Ryssland inför valen, se RUFS Briefing No. 10, The Russian Elections - Putin Inc. out of sync? av Carolina Vendil Pallin.