Forskningen har fått större betydelse över militärers sätt att föra krig
FOA har cirka 30 operationsanalytiker i staber och departement
Av E Anders Eriksson och Karin Mossberg-Sonnek
Teknik och vetenskap har alltid försett krigarna med nya vapen och nya skydd, så småningom också med nya fortskaffningsmedel och nya sätt att spana och kommunicera. Tanken att också själva sättet att föra krig skulle kunna vara en fråga för forskare var däremot länge främmande för den militära professionen. Genombrottet för idén kom i Storbritannien under andra världskriget. Rubriken på denna verksamhet kom att bli operationsanalys (eng. Operational Research), förkortat OA - fortfarande ett gångbart begrepp i den internationella forskningsvärlden. Det var inom OA-professionen som matematisk modellering av krigföring kom att utvecklas.
OA-verksamheten under andra världskriget innebar ofta att forskare ingick i militära staber. Denna aspekt på OA har levt kvar i Sverige mer än i kanske något annat land och FOA har idag cirka 30 operationsanalytiker placerade vid bl a Försvarsdepartementet, det militära högkvarterets olika ledningar och de tre taktiska kommandona (de tidigare försvarsgrenarna). Här visas hur operationsanalytiker använder modellbaserade verktyg för uppföljning och analys av övningar.
OA:s rötter i stenkol och elektronik
En punkt i historien som kan vara ett lämpligt avstamp för att förstå framväxten av OA är inledningen av den s k andra industriella revolutionen årtiondena före förra sekelskiftet. Då växte en ny typ tillämpad forskning fram: det tillämpningsinriktade industrilabbet. Detta skedde först inom två områden och i två länder som nu tog ledningen i den industriella utvecklingen. I Tyskland gällde de organisk kemi baserad på stenkol. I USA växte elektrotekniken fram med Thomas Edisons, senare General Electrics, labb som en första förebild för interdisciplinär industriforskning.
Massarméer och masslakt
Den andra industriella revolutionen fick visst genomslag i första världskriget med bilar, flygplan, radio och stridsgas. Ändå var det den första industriella revolutionens tekniker som dominerade bilden när massarméer med massproducerade handeldvapen och uniformer, uppeggade av massmedier, per järnväg transporterades till fronterna. Den masslakt som blev resultatet stärkte inte anseendet för de etablerade makteliterna. En viktig debattlinje efter kriget blev naturligt nog ”aldrig mera krig” med Nationernas Förbund som viktigaste uttryck. Ett annat spår blev den tidens Revolution in Military Affairs - RMA: att genom att satsa på flygkrigföring och mekaniserad krigföring åter göra krig till ett användbart verktyg för politiken. En tredje tanketradition - som blev särskilt uttalad när den glada tjugotalskonjunkturen ändade i börskrasch - kan benämnas teknokratisk. Mot de etablerade politikernas, ämbetsmännens och affärsmännens misslyckanden kontrasterades teknikernas och naturvetarnas ständiga framgångar.
Luftförsvar som social ingenjörskonst
De mest kända uttrycken för den nya ”sociala ingenjörskonsten” fanns naturligt nog inom arbetsmarknads- och socialpolitik. Men åtminstone i Storbritannien tilldrog sig även försvarsområdet intresse från radikalt intellektuellt håll. Det man bekymrade sig för var civilbefolkningens öde i ett flygkrig. Den etablerade flygmilitära sakkunskapens tänkande hade helt inriktats på bombning, och något effektivt försvar - annat än att bomba fiendens flygplansfabriker och flygbaser - ansåg man inte möjligt: ”the bomber will always get through”. Det hela pekade hän mot en repris av första världskrigets slakt. Men nu med civilbefolkningen i ”skyttegravarna”.
Operationsanalytikerna vann i luften
På pacifistiskt forskarhåll blev en respons - när ett andra europeiskt storkrig började framtona som en allt troligare utveckling - att på frivillig basis forska kring bombverkan i civila mål. Andra forskare intresserade sig för om nya naturvetenskapliga principer skulle kunna utnyttjas för ett effektivt luftförsvar. Efter många politiska turer lyckades en grupp forskare få brittiska staten att satsa på den nya tekniken ”Radio Detection and Ranging” (upptäckt och avståndsbestämning med radiovågor) - radar. Det var i den snabba uppbyggnaden av ett radarbaserat luftförsvar - en kedja fasta radarstationer längs kusten, det snabba jaktplanet Spitfire och, inte minst, ett ledningssystem - som begreppet Operational Research 1937 såg dagens ljus.
Första exemplet på system av system
OA var till en början inget stort och märkvärdigt. Det handlade om att några forskare började arbeta med hur operatörerna skulle kunna verka i radarstationerna - i dagens terminologi var det alltså närmast frågan om människa-systemintegration. Arbetet ledde dock snabbt till att ett stort antal forskare kom att engageras i utvecklingen av taktik för det nya luftförsvaret - och kopplat till detta vidareutveckling av systemets delar. Det kan hävdas att det brittiska luftförsvaret var det första utpräglade exemplet på ett ”system av system”. Det visade sig här vara en stor fördel att teknik och taktik kunde utvecklas integrerat av forskare och officerare - tex när man upptäckte hur systemet kunde komma i ”självsvängning” när egna plan misstogs för fientliga. Tyskarna - med en mer traditionell rollfördelning mellan tekniker och taktiker - skulle snart rent prestandamässigt överträffa de brittiska radarstationerna, men de lyckades fördenskull inte få ett väl fungerande luftförsvarssystem.
OA under andra världskriget
OA:s debut skedde således nära kopplat till sin tids höjdpunkt av teknisk sofistikation. Men detta var ingalunda ett genomgående drag för den omfattande OA-verksamhet som under kriget byggdes upp i Storbritannien och USA. Ett bra exempel på ett helt annat slags OA ges av de ovannämnda ”paci- fistiska” forskarna. Vid krigsutbrottet engagerades de som civilförsvarets OA-grupp och ägnade sig inledningsvis åt utveckling av enkla befolkningsskydd. Under de tyska bombningarna studerade de verkningarna av dessa och kom därmed att lägga grunden för systematisk battle ’”damage assessment”. En viktig upptäckt var de stora ”ringar på vattnet”-effekterna av angrepp på infrastruktur. Både metoder och resultat från denna tidiga OA-insats fick stor betydelse när de allierade senare kom i den offensiva rollen.
Sunt förnuft och sjunkbomber
Efter kriget kom OA på många håll att präglas av matematisering och avancerade modeller. Enstaka sådana insatser förekom redan under kriget. Mer typiskt var det då ändå frågan om ett empiriskt forskningshantverk präglat av sunt förnuft, omfattande observationer, djärva hypoteser stödda på enkla kalkyler och prövade genom experiment på slagfältet. Ett enkelt exempel får illustrera detta, taget från det andra stora området för OA-insatser under andra världskriget - ubåtsjakt och konvojtaktik:
Resultaten av sjunkbombsattacker från ubåtsjaktflyg ansågs otillfredsställande. Operationsanalytikerna kom fram till att detta berodde på följande. Sjunkbomberna var inställda för att brisera på 45 meters djup dit en ubåt hunnit dyka om den upptäckt planet på ”normalt” avstånd dvs två minuter före attackögonblicket och då påbörjat dykning. Under denna tidsrymd hann ubåten emellertid också förflytta sig en avsevärd sträcka horisontellt utan möjlighet för planet att avgöra i vilken riktning. Därför var sjunkbomber mot den punkt där ubåten sist setts på ytan meningslösa - liksom att på måfå släppa sjunkbomberna mot någon annan punkt. Om ubåten däremot varit ouppmärksam och påbörjat dykningen så sent att sjunkbomber mot dykpunkten i och för sig skulle kunna vara verkningsfulla, räddades den av att sjunkbomberna briserade på för stort djup. Rekommendationen blev därför dels att inte slösa sjunkbomber på uppmärksamma ubåtar, dels att låta sjunkbomberna brisera på endast åtta meters djup - anpassat till vad en ouppmärksam ubåt kunde tänkas ha uppnått. Förändringarna i djupinställning ledde till att antalet sänkta ubåtar per tidsperiod mer än fördubblades.
OA efter kriget
Efter krigsslutet inträffade flera genomgripande förändringar för OA. De flesta utövarna återgick naturligt nog till sina akademiska karriärer som fysikaliska kemister, zoofysiologer eller vad det nu kunde vara. Andra byggde med större eller mindre framgång upp OA-verksamhet inom civila tilllämpningsområden.
I många länder etablerades OA - ofta i en starkt matematiserad form - som universitetsämne, i Sverige skedde detta under rubriken optimeringslära vilket innebar att en del av den matematiska verktygslådan placerades i centrum. Internationellt bedrivs idag en stor del av akademisk OA inom den företagsekonomiska sfären, ofta under rubriken management science.
Inom försvarssektorn kom USA att leda utvecklingen på området. Som den främsta aktören där framtonade tidigt Rand, en tankesmedja som skapades av det amerikanska flygvapnet. Det kalla kriget innebar att helt nya problem kom i fokus. Nu handlade det inte om att utnyttja existerande resurser på bästa sätt utan om systemstudier - vilka nya system skulle man långsiktigt satsa på att utveckla? Inriktningen mot framtida system gjorde att slagfältsempirin inte längre var en möjlig kunskapsväg. I detta värderingsarbete blev det naturligt att förlita sig på militär expertis och matematiska modeller snarare än på egna observationer och eget kritiskt tänkande.
För den planeringsinriktade operationsanalysen under det kalla kriget blev det också naturligt att försöka skapa systematik och rationalitet i försvarssektorns totala resursutnyttjande. Detta innebar att många ekonomer rekryterades - givetvis till Rand, men även till exempelvis FOA - och att ett nytt begrepp myntades: systemanalys. Senare har det starkt formaliserade och strukturerade arbetssätt som utvecklades under titlar som programbudgetering drabbats av mycket kritik. ”OA på hög nivå” kallas numera snarare policyanalys än systemanalys och kunskapsbasen har utvidgats med ämnen som organisationssociologi, statsvetenskap och historia för att ge bättre förståelse av politiska och kulturella aspekter när det gäller tex förutsättningar för förändringsarbete i stora organisationer eller framtida konflikters karaktär.
OA i nästa RMA
Samtidigt som OA-traditionen alltså har förgrenat sig åt olika håll och därvid delvis växt ihop med olika samhällsvetenskapliga områden har den mer tekniskt och taktiskt inriktade operationsanalysen levt vidare och utvecklats. Bla har OA-verksamhet i andra världskrigets anda återuppstått - alltså inriktad mot att stödja och tillvarata erfarenheter från pågående operationer. Exemplet från Marinens taktiska kommando handlar om just detta, i en övningskontext. Givetvis har här, liksom i systemstudierna, utvecklingen när det gäller IT-verktygen stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att inse att modeller i dessa sammanhang inte kan ersätta expertkunskap, bara stödja den.
Som vi sett ovan växte OA fram kopplat till den andra industriella revolutionens militära tillämpning - 1900-talets RMA. Vilka utmaningar innebär den tredje industriella revolution - nätverksrevolutionen - som vi nu enligt mångas mening genomgår, och den därmed sammanhängande revolutionen i militära frågor? En viktig egenskap i det nya försvaret som det börjar framträda är evolutionär utvecklingsmetodik. Detta betyder att system utvecklas i många små steg där möjliga nya taktiska koncept och tekniska lösningar prövas genom simuleringar och demonstrationer och att arvet löpande vidareutvecklas genom uppgraderingspaket. I viss utsträckning kan detta t o m ske kopplat till pågående strid genom förändringar i programvara.
Den tidigare skarpa gränsen mellan å ena sidan att utveckla och värdera framtida system och å den andra att på bästa sätt utnyttja de resurser man har, blir därmed betydligt oklarare. Utvecklingen av det brittiska luftförsvaret kan fortfarande vara en god förebild medan sjunkbombsexemplets repetitiva logik passar bättre ihop med 1800- och 1900- talets standardiserade massproduktion än med 2000-talets förmåga att erbjuda varje kund en skräddarsydd lösning men ändå tillvarata stordriftsfördelar i produktionen.
Från FOA-tidningen nr 6-2000 - www.foi.se/framsyn