Maktkamp i ryska militärtoppen
Kärnvapenlobbyn tappar mark. Ung generalstabschef satsar på konventionella styrkor och siktar på en ministerpost
Av Jakob Hedenskog
Sedan en tid är det tydligt att det pågår en konflikt mellan företrädare för två olika läger inom den högsta militärledningen i Ryssland. I ena ringhörnan står försvarsminister Igor Sergejev, i den andra generalstabschefen Anatolij Kvasjnin.
På ett ytligt plan kan konflikten sägas grundas i en antagonism mellan de båda om vem som bör bli näste försvarsminister. Den 62- årige marskalken Sergejev vill att hans gunstling, generalen Vladimir Jakovlev som är chef för de strategiska robottrupperna (RVSN), bör efterträda honom. Kvasjnin däremot har inte gjort någon hemlighet av att han själv vill bli försvarsminister. Emellertid är konflikten mellan Sergejev och Kvasjnin betydligt djupare än så. De representerar var sitt synsätt på de väpnade styrkornas framtida struktur och hur de olika försvarsgrenarna bör prioriteras. I konfliktens fokus står just synen på framtiden för de strategiska robottrupperna, vars tidigare chef var Sergejev.
Dragkamp om strategiska kärnvapen
Det hela började 1998 när Sergejev föreslog att införa ett gemensamt kommando för alla de strategiska kärnvapenstyrkorna dvs robottrupperna, robotubåtarna och det strategiska bombflyget, samt att lyfta dessa från generalstabens kontroll till försvarsministeriet och försvarsministern. Året därpå lyckades dock generalstaben med Kvasjnin i spetsen att avstyra förslaget, men ett ont frö var redan sått mellan försvarsministeriet och generalstaben.
I juli 2000 gick Kvasjnin till motattack när han kom med det kontroversiella förslaget att avskaffa de strategiska robottrupperna som egen försvarsgren och istället på sikt underordna dem flygstridskrafterna. Nu tog kon- flikten verklig fart. Sergejev blev mycket upprörd över förslaget och kallade det ”en brottslig dumhet och ett attentat mot Ryska federationens intressen”, samt hotade med att en nedskärning av RVSN skulle ske ”utan honom”. För Sergejev symboliserar de strategiska robottrupperna Rysslands kvarvarande supermaktsambitioner och ses som den yttersta garanten mot ett större väpnat angrepp mot landet. Försvarsministeriet hävdar att förslaget riskerar att omintetgöra den strategiska balansen mellan Ryssland och USA, dränera Ryssland på kompetens inom kärnvapenområdet och göra landet svarslöst mot amerikanarnas planer på ett nationellt robotförsvar. Efter några dagars ömsesidig smutskastning i pressen ansåg president Putin sig nödsakad att ryta till och uppmana de båda kombattanterna att åtminstone inte gräla offentligt genom massmedia.
Från egen försvarsgren till truppslag
Kvasjnins förslag går i korthet ut på att fram till år 2003 reformera RVSN och klassa ned dem från att vara en av fyra försvarsgrenar till ett särskilt truppslag direkt underställt ett centralt kommande och från 2006 underställt flygvapnet. Fram till 2016 minskas antalet raketdivisioner från dagens 19 till två och antalet landbaserade strategiska robotar från 756 till 148. Därmed stoppas vidare utveckling av den mobila versionen av SS-27- roboten (Topol-M2). Man får nöja sig med den silobaserade versionen (Topol-M), som på sikt ska ersätta hela den nuvarande arsenalen av interkontinentala robotar. Med denna reform anser Kvasjnin att den ryska krigsmakten kan spara 80 miljarder rubler och uppåt 90000 man. Dessa resurser ska användas till att höja de konventionella förbandens stridsduglighet. De överordnade målet för Kvasjnin är att höja krigsmaktens beredskap för lokala krig och oroshärdar av typ Tjetjenien. Eftersom utrymmet för radikala höjningar av försvarsbudgeten är ytterst begränsat bör detta istället ske, är det tänkt, genom att minska beredskapen för storskaliga kärnvapenkrig, vilka ändå i hög grad är hypotetiska. Det finns uppgifter som tyder på att hittills så mycket som 80 procent av ryska militärbudgetens materielanslag spenderats på de strategiska kärnvapenstyrkorna och bara 20 procent på de konventionella stridskrafterna.
Bakslag för raketlobbyn i säkerhetsrå
Rysslands nationella säkerhetsråd behandlade generalstabens förslag den 11 augusti 2000, då man, förmodas det, antog ett modi- fierat program för reformering av de RVSN. ”Raketlobbyn” med Sergejev i spetsen lyckades visserligen förmå Kreml att se över antalet strategiska stridsspetsar. Generalstaben föreslog en begränsning till 1 400 stridsspetsar, men säkerhetsrådet höjde nivån marginellt till 1 500. Dessutom kommer antalet Topol-M-robotar att öka i förhållande till Kvasjnins ursprungliga förslag. Nedskärningen av RVSN-förband kommer inte att ske i samma snabba takt som i det ursprungliga förslaget. Emellertid förlorar de strategiska robottrupperna med stor sannolikhet det allra viktigaste - sin självständighet. Säkerhetsrådet gick nämligen på generalstabens linje att frånta RVSN dess position som separat försvarsgren, för att på sikt integrera dem inom flygvapnet. Bilden av detta som början på slutet för RVSN som självständig försvarsgren förstärktes också av att säkerhetsrådets fråntog dem kontrollen över de militära rymdstyrkorna och försvaret mot ballistiska robotar. Båda dessa inkluderades så sent som 1997 i RVSN och det skedde då på initiativ av dess dåvarande chef Sergejev. Säkerhetsrådets beslut får därmed ses som en tung prestigeförlust för denne personligen. Med dessa radikala förändringar inom försvarsgrenarna ser det alltså ut som om den ryska krigsmakten i framtiden skulle få en mer traditionell struktur med tre komponenter - mark, marin och flyg/rymd.
Tjetjenien II Kvasjnins krig
Vad som talar för Kvasjnins och generalstabens linje är, förutom säkerhetsrådets vägval, också de rådande tendenserna inom kaderpolitiken. Armégeneralen Kvasjnins aktier har stigit i skuggan av de båda Tjetjenienkrigen. Det andra kriget lär han ha planerat på egen hand redan i mars 1999 med utgångspunkt från de ryska misslyckandena i det första. I juni 2000 fick han ta plats i Säkerhetsrådet, ett privilegium som ingen tidigare generalstabschef har åtnjutit. Därmed fick han tillträde till det försvars- och säkerhetspolitiska beslutsfattandets innersta kammare och blev i detta avseende jämbördig med försvarsministern. Majoriteten av generalerna från andra Tjetjenienkriget räknas som ”Kvasjnins män” och har i flera fall erhållit fina utmärkelser och nya befattningar efter det att kriget, från rysk sida, anses vara avslutat. Den tidigare chefen för Norra Kaukasus militärområde, Viktor Kazantsev, utnämndes av Putin till en av de sju nya ”superguvernörerna”, som presidentens representant för det Norra federala distriktet.
Leden av Sergejevs förtrogna glesnar
Mot Sergejev talar inte bara hans höga ålder och det faktum att hans politiska bana obönhörligen närmar sig slutet, utan också att flera av hans förtrogna nyligen tvingats lämna sina poster. Strax innan Säkerhetsrådets möte i augusti avskedades sex generaler vid försvarsministeriet, som alla stod Sergejev nära. Bland dessa var chefen för de väpnade styrkornas materielinspektion, Anatolij Sitnov, som i frågan om militärreformen allmänt ansågs stå mycket långt från generalstabens linje.
Än är inte sista ordet sagt vad det gäller framtiden för de strategiska robottrupperna. Ett uttalande av Säkerhetsrådets ordförande Sergej Ivanov efter Säkerhetsrådets möte i november 2000 tydde på att det avgörande beslutet om RVSN:s öde kan ha skjutits på framtiden till efter år 2006. Trots det kvarstår dock att tendensen är att den ryska krigsmakten går mot ett ökat prioriterande av de konventionella styrkorna på bekostnad av de nukleära. Det sista avgörandet i frågan om RVSN fäller givetvis presidenten och tillika överbefälhavaren. Putin har hittills skickligt undvikit att stödja någon av kontrahenterna fullt ut, men hittills står det ändå tämligen klart att inriktningen på längre sikt kommer att bli till generalstabschefens fördel.
Från FOA-tidningen nr 6-2000 - www.foi.se/framsyn