Mest veteraner i framtidens lufthav

Det gamla bombplanet B-52 får hålla på 50 år till. Morgondagens lufthav kommer att domineras av plan som är förbättringar av dagens bekanta som tex F 16. Det bemannade flygplanet har en klar roll i framtiden därför att det finns så många konventionella flygplan kvar.

Av Göran Tode

Är det dags att skrota Jas? Obemannade farkoster gör sitt intåg och robotsystemen blir allt bättre. Forna tiders närstrid, ”dogfight”, mellan dubbeldäckare är förpassad till pojkböckerna och Biggles är pensionerad.

Flygduellen börjar långt innan piloterna ser varann med blotta ögonen. Manburna luftvärnsrobotar utgör ett allvarligt hot mot varje 300-miljoners flygande plåtlåda. Varför då sätta en människa i den? Är bemannade flygplan lika urmodiga som segelfartygen när ångan kom? Bör Jas-39 förpassas till Jurassic Park eller kommer den fortfarande att ha en roll i framtiden?

Redan på 1970-talet förutspådde den brittiske armégeneralen Farrar-Hockley det bemannade flygets död. Han var tidigt ute, för ännu 30 år senare såg vi fortfarande massiv användning av flyg i konflikter. Eller som det stod i polisrapporten: ”Den döde kom cyklande från vänster…” I vårt fall visade sig att han inte bara levde utan också hade en avgörande roll i dramat.

Hur ser då framtiden ut? Kommer den nya generation vapen och informationsteknik att förändra krigföringen och göra det bemannade flygplanet urmodigt?

I Kosovokriget insattes inledningsvis kryssningsrobotar mot viktiga mål. Obemannade små flygplan (sk UAV, unmanned aerial vehicle) patrullerade över området. Huvuddelen av vapenleveranserna gjordes dock av bemannat flyg. Genom att hålla det bemannade flyget ovanför luftvärnets räckvidd lyckades man nå de militära målen utan egna förluster i människoliv.

Mönstret från Gulfkriget och Kosovo indikerar att man i ökad utsträckning vill satsa på robotvapen och obemannade farkoster. Drivkraften till detta är önskan att hålla nere egna förluster i liv, men också förhoppningen att kunna ge vapnen höga prestanda utan att behöva ta hänsyn till människans begränsningar. Men kommer robotar och UAV att helt ersätta bemannade stridsflygplan?

Ett genomgående drag i alla länder är att kostnaderna för anskaffning av materiel stiger snabbare än respektive lands försvarsbudget. Det gäller såväl robotvapen, UAVer som bemannat flyg.

Precisionsvapen och robotar är dyra. Under Gulfkriget utgjorde precisionsvapnen endast tio procent av materielen. Trots de lärdomar man dragit (?) av Gulfkriget steg inte andelen under Kosovokriget till mer än 35 procent och då är laservapen riktade från konventionellt flyg inräknade. Det jämförelsevis begränsade kriget resulterade i akut vapenbrist i Nato och extrabeställningar måste göras i USA.

Utveckling av nya stridsflygplan, såväl bemannade som obemannade är också mycket kostsam. För att bibehålla en rimlig kapacitet måste därför bemannade stridsflygplan behållas mycket längre nu och i framtiden än för 40 år sedan. Kosovokriget genomfördes med flygmateriel som hade en medelålder på 20 år eller mer. De sista B-52orna, en typ som började flyga på 50-talet, beräknas tas ur tjänst om cirka 50 år! De nya flygplanen i Kosovokriget var bombflygplanet B-2 och attackflygplanet F-117, men de förekom endast i en handfull exemplar.

Men även om flygplanparken blir äldre förbättras elektroniken innanför skalen. Vapnen förbättras också, liksom förmågan att samverka mellan flyg och mark- och sjöstridskrafter genom nätverksuppbyggnad. Problemet är: hur ska man få råd med utveckling av nya stridsmedel och samtidigt behålla en tillräcklig stridsförmåga?

I USA diskuteras att hoppa över utvecklingen av en generation stridsflygplan. Man vill utöka sin förmåga att göra anfall med konventionell vapenlast över mycket stora avstånd. Fyra alternativ kan skönjas i debatten; att skaffa fler B-2 (från idag 21 till 61 flygplan), att utnyttja flyg- och sjöburna kryssningsrobotar, att utveckla ett nytt långräckviddigt överljudsbombplan eller att utnyttja rymdflygande bombsystem. Det slutliga valet kan innebära att ett av de nya projekten F-22 (ett jaktattackflygplan) eller JSF (ett attackflygplan) måste utgå, annars kommer man att få högre försvarsutgifter än under kalla kriget. Och det lär inte politikerna acceptera.

Ett sätt att bryta kostnadskurvan är att hålla nere storleken på nyutvecklade flygplan och ge dem förmåga att fungera i flera roller. Jas-39 är ett sådant exempel.

Obemannade stridsflygplan är ett annat sätt att hålla nere vikt och volym genom att man inte behöver ta hänsyn till mänskliga problem med g-krafter, syrgas och räddningsutrustning. Flygplanen kan också byggas för hårdare manövrering. Med hjälp av sinnrika dataprogram kan man lära dessa robotsystem inte bara att starta, landa och flyga väl, utan också att genomföra spaning och attackanfall och till och med luftstrid. De som har prövat en duell mot ett sådant monster i en luftstridssimulator kan intyga att det är ingen lätt motståndare.

Men det finns problem: allt måste programmeras före striden. Det får inte förekomma något som man inte tagit hänsyn till i förhand. Eller också måste flygplanet fjärrstyras av en pilot på marken eller i ett annat flygplan. Här har det bemannade flygplanet fortfarande en chans: piloten befinner sig på plats med alla sina sinnen, och han kan göra något helt oväntat. Om en motståndare dessutom lyckas få tag på det dataprogram som styr robotflygplanets manövrering kan han från början anpassa sitt uppträdande. Det obemannade flygplanet är farligt som en stridstjur, men uppför sig lika programmerat.

Robotarna bäst i broschyrstället
Hur är det då med risken att skjutas ner av jaktrobotar och luftvärnsrobotar?

Robotars verkan i strid är väsentligt lägre än vad vapentillverkarnas broschyrer anger. Under Gulfkriget var jaktrobotarnas nedskjutningssannolikhet mellan 13 procent och 27 procent. Det irakiska flyget hade en förlustrisk av 6,7 procent per uppdrag trots den överväldigande motståndaren.1 Under Kosovokriget beräknas serberna ha avfyrat cirka 700 luftvärnsradarrobotar som resulterade i två nedskjutningar av bemannat flyg. Ett okänt antal manburna värmesökande robotar avlossades också. De fick ingen direkt verkan mot stridsflyget men tvingade upp det på höjder över 5000 meter. Slutsatsen är att robotar också har sina begränsningar. Det går åt mycket vapen, även av kvalificerad sort i dagens och morgondagens krig.

De obemannade spaningsrobotarna (UAV) i Kosovokriget drabbades av hårda förluster. Av cirka 40 insatta robotar förlorades hälften. Flera förklaringar till detta kan finnas; att dessa robotar gick på låg höjd, där inget bemannat flyg uppehöll sig; att robotarna saknade varnar- och motmedelsutrustning och att tekniken var omogen.

Samtidigt kan man säga att dessa robotflygplan var till för att ta risker med. Men priset blev högt.

Under Kosovokriget kunde kryssningsrobotar insättas i alla väder. De träffade förmodligen med hyfsad precision de fasta installationer de var avsedda för. Andra robotar stördes ut eller vilseleddes. Det gällde tex de båda signalsökande robotar som förirrade sig till Sofia i Bulgarien.

Av detta kan man dra slutsatsen att ny teknik är aldrig så bra som förespråkarna vill göra gällande. Men den är heller aldrig så dålig som belackarna påstår. Den svåra uppgiften är därför att finna en vettig balans mellan arv och nyheter, mellan volym och spetsteknik.

Fältflygare - ett framtidsyrke!
Summan av allt detta är att under lång tid kommer äldre generationer av bemannat flyg att finnas kvar, liksom mindre kvalificerade vapen. Insats med luftburna vapen i syfte att betvinga en motståndare kommer även under lång tid framåt att ske med både robotvapen och bemannat flyg. Robotvapnen får sannolikt inleda attacken för att degradera motståndarens luftförsvar och ledning. Men efterhand måste mer konventionella stridskrafter utnyttjas.

Vilket värde har då bemannat flyg - och i vårt fall Jas-systemet - i framtiden?

Ska man sammanfatta erfarenheterna från de senaste tio åren och från utvecklingstrenderna kan man nog med rimlig säkerhet hävda följande:

• Bemannat flyg i kombination med luftvärn kan även de närmaste 20 åren avsevärt reducera en angripares bekämpningskapacitet, såväl genom direkt verkan som indirekt genom att tvinga honom till taktikanpassning.
• I internationella insatser har det bemannade flyget en fördel av att ha människan långt framme i beslutscykeln. Därigenom kan riskerna för vådabeskjutning hållas nere. Genom sin existens i området tvingar flyget krigsherrar på marken till taktikanpassning: man kan inte uppträda i samlade stridsformationer, utan måste sprida ut sig. Och krigsherren kan inte utnyttja sitt flyg för terrorbombningar.

Ett robust system bestående av mångsidigt utrustat bemannat flyg och luftvärn som har förmåga att överleva de inledande attackerna har därför stor betydelse för fortsättningen. Obemannade farkoster kompletterar bilden men ersätter inte flyget helt på många år framöver - om ens någonsin.

Jas-systemet med sin mångsidighet, förmåga till snabb insats och koncentration, sin spridningsfilosofi och sin inbyggda förmåga att utgöra informationskällor i ett nätverksuppbyggt försvar kommer att vara en viktig komponent för lång tid framöver både nationellt och i internationella sammanhang.

Hur ska vi åstadkomma den anpassning som kan behövas om tiderna blir sämre? Då behövs både kvalitet och numerär såväl materiellt som personellt. Behåll därför flygplanen och modernisera dem efterhand! Håll en liten kår av mycket duktigt flygvapenfolk! Återinför fältflygarsystemet! Det löser både flygvapnets och det civila flygets behov av flygförare.

Göran Tode är pensionerad flygöverste. Han tjänstgör som konsult vid FOI Försvarsanalys och vid ingenjörsföretaget Evidente.

1 Se: Kungl Krigsvetenskapsakademien, Avd III Årsberättelse 2000, Bertil Wennerholm och Stig Schyldt

Från Framsyn nr 3-2001 - www.foi.se/framsyn