Simulatorn gör piloten svettig

Flyget var tidigt ute med simulatorer. Piloterna lärde sig att trycka på rätt knapp och att manövrera flygplanet. Med IT-revolutionen kom nya slags flygsimulatorer. Hos FOI i Bromma står flygvapnets anläggning för att öva taktik och luftstrid. I Ursvik finns Fenix som analyserar flygplanets själ, styrsystemet.

Av Jan-Ivar Askelin

Ute lyser solen. Trafikplanen startar från Bromma i morgonrusningen. Men härinne i ett hus som är så avskärmat att mobiltelefonerna är tysta lyser ingen sol. Det är mörkt i det stora rummet bortsett från några stora skärmar. Piloter från första jaktflygdivisionen i Kallinge flyger Gripen i Kosovos dalgångar. De talar engelska. En sorts protokollspråk fyllt av Natoförkortningar. Vi är på flygvapnets luftstridssimuleringscenter, FLSC, i Bromma där verkligheten kan simuleras bara den finns på CD.

Det kanske ser ut som en spelhall men det är en stor sparbössa.

Kjell Palm var fram till i somras chef för FLSC. Han säger att det kan tyckas att anläggningen är skräddarsydd för att öva taktik, ledning och så vidare, men det stora klippet är att använda FLSC för simulatorbaserad anskaffning, SBA. Det är detta som är framtiden som vi ännu knappt ens är i början av.

- Om industrin erbjuder en röd låda för fem miljarder kan vi säga att vi klarar oss bra med en blå låda för tre miljarder.

En robot finns i verkligheten, men också som en datormodell där robotens alla egenskaper simuleras. Genom att mata in denna modell i FLSC:s datorer kan man se hur den fungerar och bedöma dess prestanda. En modell från en annan robot testas på samma sätt och så kan man göra ett val.

- Industrin måste förstå att om man inte erbjuder oss datamodellen så får man inte vara med i budgivningen, säger Kjell Palm. Det är svårt för de höga beslutsfattarna att förstå att det är så anläggningen kommer bäst till sin rätt. Det är en fråga om mognad och utbildning. Amerikanska SBA-experter som vi varit i kontakt med vittnar om att detta är en process man måste gå igenom.

FLSCsom ägs av flygvapnet och förvaltas och drivs av FOI har få motsvarigheter i världen. Det finns några i USA, en i Storbritannien och Frankrike är på väg in i klubben.

Tidigare övade svenska piloter i den brittiska anläggningen. Det blev dyrt och scenarierna var brittiska. Det var mycket Nordsjön och väldigt lite Östersjön. En anledning till att bygga en svensk simulatoranläggning var att få öva svenskt. Ett tecken på hur fort det mesta har ändrats är att svenska flygare nu övar över Adriatiska havet.

Sverige har inte sänt krigsflygplan på internationella uppdrag sedan Kongokrisen på 1960-talet. Nu står en grupp spaningsviggar till förfogande och piloterna tränas i Ulvsunda.

Det är väl inte omöjligt att det kan bli Afrika igen. Kjell Palm har fått en antydan om att det vore bra att skaffa lite afrikanska scenarier.

- Hela jorden är avfotograferad av satelliter många gånger om, säger Kjell Palm. Det är bara att skaffa några CD med Afrika eller något annat land.

Fältflygaren blev simulatorchef
Kjell Palm började i flygvapnet som fältflygare och tog examen på Ljungbyhed 1965. Då kunde han naturligtvis inte ana att han skulle avsluta sin bana som chef för en simulatoranläggning där man kan flyga i princip vad som helst var som helst bara det finns mjukvara att stoppa in i datorerna.

- Den första simulatorn jag såg kom i slutet på 1960-talet till J 35 Draken. Det var en sk systemsimulator där man fick öva att trycka på rätt knappar. Här är det inte sådant som övas utan hur man uppträder i grupp, anfaller, kommunicerar med varandra, stridsledning osv.

Övningscockpiten har en stor bildskärm där för dagen en Jasliknande instrumentering används. Gasreglaget är som på det riktiga flygplanet medan spaken är hämtad från en spelbutik. Det gör att spakrörelserna blir yviga och inte överensstämmer med Jasplanets känsliga spak.

Man ska nu installera en mer Jasliknande spak. En riktig Jasspak är så svindlande dyr att det inte är att tänka på.

Framför sig har piloten en filmduk som ska föreställa verkligheten. Symbolerna från den sk taktiska indikatorn ligger inlagda på duken. Man undrar om detta kan få piloter som är vana vid hårda g-svängar att acceptera verkligheten? Förvandlas man inte till en dataspelande tolvåring med sällsynt dyra leksaker?

- Det händer att dom är svettiga efter ett flygpass i simulatorn, säger Kjell Palm. Piloterna överför verkligheten till denna konstgjorda miljö. Det verkar som om de tror att sitter i sitt vanliga flygplan trots att det är tyst och inte finns några g-krafter.

Övning i nätverk med USA
Ska man öva klassisk luftstrid där allt sker mycket snabbt och nära räcker filmduken inte till. Piloten har ingen känsla av att det finns något vid sidan om. Under hösten ska några övningsplatser får en sk cavepresentation. Då kommer piloten att sitta som i en grotta och se flygplanen rusa förbi över sig och då gäller det att vrida ofta på huvudet för att inte råka illa ut.

Simulatoranläggningen blev verklighet på mycket kort tid. Man hittade genvägar i militärbyråkratin. Men färdigt blir det aldrig, säger Kjell Palm. Det handlar inte främst om att byta grejer som spakar och skärmar utan om ny mjukvara, ökad datakraft och möjlighet att koppla samman anläggningen med andra simulatorer på andra ställen i nätverk.

USA har kommit längre än vi med nätverkssimuleringar, men vi kan i praktiken göra detta också, säger Kjell Palm som förbereder just en sådan övning med amerikanska försvaret. USA kör attackhelikoptrar och vi våra vanliga flygplan och så ska vi öva ihop. Att USA valde oss beror på att vi var de enda som kunde klara av det, säger Kjell Palm.

Bredvid oss flyger piloter från F 17 över sitt virtuella Balkan. Allt är dock inte konstgjort. Flygarna har sina vanliga overaller och blåa halsdukar. Det får vara måtta på simulerandet.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 3-2001 - www.foi.se/framsyn