Michael Moore är en av försvarsreformens fäder

Han är ofta ute och talar om vad reformen innebär. Frågorna är många och i denna översiktliga artikel besvarar Michel Moore de vanligaste frågorna. Bland annat säger han att vi måste göra upp med vårt förflutna annars blir det nostalgi och folkhemsromantik över invasionsförsvaret.

Av Michael Moore

Det säkerhetspolitiska läget är en av de främsta orsakerna till att vi genomför den stora försvarsreformen. Det kalla kriget är slut och Sverige har tagit steget ut i Europa. Det händer mycket på det säkerhetspolitiska området just nu.

EU utvecklar alltmer sin militära och civila krishanteringsförmåga. Arbete pågår för att täcka brister samt för att få en fungerande relation till Nato med kapacitetsutveckling och lån av resurser. En första EU-insats diskuteras för Makedonien, men då måste Nato-relationen vara löst.

Ryssland närmar sig USA och Nato. Moskva får nu en speciell, nära relation med Nato och får en form av strategiskt partnerskap med USA - det är ju mycket president Vladimir Putins förtjänst. Den konventionella militära förmågan är begränsad. Det finns fortfarande en osäkerhet kring den långsiktiga politiska och ekonomiska utvecklingen.

USA:s intresse för Europa minskar troligen på lång sikt. Europa kritiseras för att satsa för lite på försvar och behålla föråldrade strukturer. USA fokuserar på att bekämpa terrorism och satsar enorma resurser på försvaret som reformeras. Den globala snabbinsats- och bekämpningsförmågan utvecklas.

Nato förändras från att vara en militärallians till mer av en säkerhetspolitisk organisation, en kommande utvidgning stärker denna trend. På kapacitetssidan fokuseras främst på att skapa relevanta funktioner och förband för krishantering samt att täcka operativa brister relaterade till detta. En reformeringsvåg sveper över USA:s och alla Europas försvarsmakter.

Idag är vår säkerhetspolitiska situation ytterst gynnsam, det finns inget militärt, konventionellt hot mot oss. Om Estlands, Lettlands och Litauens säkerhetspolitiska ambition om ett Natomedlemskap infrias får vi en ytterligare stabilisering av den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa.

Huvudkursen i vår säkerhetspolitik torde ligga fast, det vill säga att vi ska verka aktivt tillsammans med andra för att förebygga och dämpa konflikter. Med andra ord ökad samverkan och samarbete för att möta dagens säkerhetspolitiska utmaningar och hot. En viktig del av detta är att fullfölja försvarsreformen med full kraft. Denna fråga engagerar många och nedan följer de vanligaste frågorna jag möter när jag berättar om försvarsreformen.

Hur går det med försvarsreformen?

Det övergripande målet är att förvandla invasionsförsvaret till ett modernt och flexibelt insats- och nätverksbaserat försvar. Vi ska få ett ur säkerhets- och försvarspolitiskt perspektiv användbart försvar. För att uppnå detta måste personalförsörjningen förändras. För att genomföra reformen inom given ekonomi ska resurser frigöras genom avveckling. Reformen är en radikal förändring av försvaret. Att ändra kursen och samtidigt rätta till brister från invasionsförsvaret är inte lätt.

Du tar ofta upp bristerna i det gamla invasionsförsvaret - kan man inte titta framåt istället?

Jag får ibland den synpunkten när jag är ute och talar om reformen. Men vi måste göra upp med det förflutna för att gå vidare. Lever man i tron att det gamla försvaret var både stort och bra så är det svårt att betrakta reformen positivt. Inser man istället att visserligen var volymen stor, men försvaret hade många brister och var delvis oanvändbart, så kanske omställningen går lättare. Annars blir det nostalgi och folkhemsromantik över invasionsförsvaret.

Några exempel. Försvaret levde till stor del isolerat från omvärlden fram tills för cirka tio år sedan. Vissa delar utvecklades väl i jämförelse med omvärlden, medan andra föll efter. Då försvarets primära syfte var att avskräcka tyckte många att det var viktigt med kvantitet, även till priset av allvarliga brister. Kvalitetsaspekter som arméns eldkraft, rörlighet och skydd, nedtonades för att upprätthålla en stor volym. Försvarsgrensindelningen medförde att viktiga operativa funktioner, det vill säga förmågor som är viktiga för försvarets helhet, nedprioriterades då de inte utgjorde ”kärnverksamhet” för någon försvarsgren. Exempel på sådana funktioner är luftvärn, flygets förmåga att slå mot markmål, helikoptrar och flygtransport.

Blir försvaret ”användbart”?

Reformen inleddes år 2000. Förband har avvecklats, ledningsorganisationen förändrats, materiel av högsta klass tillförs och det görs dagligen stora utbildnings- och utvecklingsinsatser inom hela försvaret. Trots att det bara gått två år tycker jag att reformen går för långsamt. Genom att relatera vad som gjorts till reformens mål ska jag försöka förklara varför tempot bör ökas.

Det viktigaste delmålet är att skapa ett insatsförsvar för nationella och internationella uppgifter. Den bärande idén är att försvaret ska vara flexibelt och användbart i dagens säkerhetspolitiska miljö som ställer helt nya krav på försvarsförmåga. Ett viktigt delmål är att öka den internationella insatsförmågan.

Förband ska finnas tillgängliga för att kunna verka i alla försvarsmaktsuppgifter samt i ett bredare spektrum av kriser och konflikter. Det ska finnas gripbara förband med snabbinsatsförmåga för nationella eller internationella uppgifter. Många förband finns i första hand för att vi inte vill tappa en viss kompetens och dessa ska ha en differentierad beredskap. Förbanden ska kunna verka över försvarsgrensgränserna, joint. Förband ska sättas samman efter behovet. De bör ha hög slagkraft och rörlighet samt bra skydd.

Internationaliseringen är ett medel för att uppnå en ökad internationell insatsförmåga, men också ett mål i sig. Istället för vara en sista försvarslinje, ska försvaret vara ett aktivt säkerhetspolitiskt verktyg på hela konfliktskalan. Då måste försvaret ändras från att vara nationellt inriktat med svensk profil till att kunna verka i en internationell miljö.

Det återstår dock mycket innan försvaret uppnår dessa mål. Några exempel. Vår internationella förmåga är begränsad när vi ser till andra jämförbara länder och vårt försvars omfattning och budget. Endast en ytterst liten andel av insatsorganisationen används och kan användas internationellt, trots den breddning av förband som har ägt rum under senare år. Mycket av det vi nu gör inom det internationella området är av tillfällig karaktär, exempelvis är det ingen ordinarie insatsbataljon som roteras i Kosovo.

Även vår nationella snabbinsatsförmågan är begränsad, speciellt inom armén som dessutom har en otydlig koppling mellan vad som görs i grundorganisationen och vad man får ut i andra änden som färdiga förband. Sjö- och flygstridskrafter har delvis andra förutsättningar, de är stående förband. Nästan alla funktioner har fortfarande en nationell inriktning och utformning.

Nya funktioner behövs. Nu skapas endast några få nya förbandstyper, tex ett NBC-kompani och en IT-krigföringsenhet. De nationella skyddsstyrkorna riskerar att bli en tillväxtreserv av markförband samtidigt som få nya funktioner utvecklas. Den luftburna bataljonen tar lång tid att sätta upp och har endast planerats till del då frågan om stridshelikoptrar skjuts på framtiden. Vi har bara åtta gamla transportflygplan.

Är det nätverksbaserade försvaret NBF bara ett nytt modebegrepp som ersätter RMA, revolution in military affairs?

Nej - verkligen inte! Utvecklingen mot ett joint, nätverksbaserat försvar, NBF, har sin grund i doktrin- och teknikutvecklingen. Fram till idag har försvaret mest handlat om försvarsgrenarnas utveckling och fartyg, flygplan och stridsfordon. Nu ska vi betona helheten mellan informations-, lednings- och verkanssystemen.

Sverige har mycket goda förutsättningar för att bygga ett nätverksbaserat försvar. Vi har en hög teknologisk och försvarsindustriell nivå. Försvaret har en tydlig vision och inriktning kring NBF och många delar har hög modernitet som JAS och vissa moderna fartyg som har en mycket god förmåga att se vad som händer på stora avstånd, omvärldsuppfattning.

Fördelarna med NBF är uppenbara. Politiska och militära beslutsfattare får information mycket snabbare än tidigare. Man uppnår en högre operativ effekt, man kan vara på rätt plats i rätt tid och med rätt utrustning. Man kan kraftsamla verkan från många förband och system - även på distans - istället för att samla många förband på samma yta. En bra omvärldsuppfattning och ledning ger minskade egna förluster.

Den inriktning som statsmakterna har gett kring utvecklingen mot ett nätverksförsvar bör tolkas som ett principbeslut. NBF kommer att ta lång tid att förverkliga, delmålen kommer att utvecklas efter hand. NBF får konsekvenser för kommande avvägningar. Trots en omfattande avveckling av staber och förband, har det ändå bildats en insatsorganisation kring de modernaste plattformarna, oavsett om vi idag verkligen behöver dessa i de antal som beställdes när läget var ett annat. Det finns flera orsaker till det; bindningar i tidigare avtal, motstånd mot minskningar. Av dessa skäl har framförallt de mekaniserade förbanden och flygsystemet inte behovsdimensionerats fullt ut. Fortsatt anskaffning och vidmakthållande av till exempel flygplan, stridsvagnar och stridsfordon binder under lång tid stora resurser. Samtidigt eftersträvas en omavvägning mot NBF med bland annat nya sensorer, informations- och ledningssystem. Det är en svår ekvation att få ihop. De kommande åren behöver vi ser över hur många av även våra moderna plattformar som behövs. Annars riskeras möjligheterna som NBF ger. Satsningen riskerar bli halvhjärtad samtidigt som stora resurser läggs på att behålla sådant som inte längre behövs, oavsett hur modernt det är.

För att skapa ett försvar utan försvarsgrensgränser är NBF ett medel. Fortfarande präglas Försvarsmakten av en försvarsgrensuppdelning med dubbla lojaliteter. På förbandet känner man ofta en starkare knytning till förbandschefen och försvarsgrenen än till ÖB och Försvarsmakten. En del ser sig som anställda i försvarsgrenen och inte i Försvarsmakten. Detta är naturligt på många sätt och det finns säkert motsvarande fenomen i andra stora organisationer. I Försvarsmakten förstärks dock det av historiska skäl samt att man tills nyligen har haft en annan myndighetsstruktur. Det är på gott och ont.

Hur ser du på anpassningskonceptet framöver?

Anpassningskonceptet behöver omformuleras. Ominriktningsdelen av konceptet med de bärande idéerna avseende flexibilitet och kompetens för att möta en osäker framtid är fortfarande relevanta, men bör hanteras inom ramen för ordinarie planeringsprocesser. Avgörande här är fortsatta satsningar inom forskning och utveckling, den nya materielförsörjningsstrategin samt en bred bas av förbandsyper. En kompetent underrättelse- och analysfunktion samt en flexibel planerings- och beslutsprocess kring försvaret är andra viktiga faktorer. En modern, allsidig försvarsmakt med fokus på insatsförmåga samt kvalitet och kompetens ger i sig en bättre grund för flexibilitet och anpassningsförmåga än en ensidigt inriktad försvarsmakt med stor volym och många brister.

Tillväxtdelen av konceptet, som kan hänföras till risken att Ryssland på kort tid kunde använda den tidigare sovjetiska arsenalen, bör nu utgå. Den militära och säkerhetspolitiska situation som denna del av konceptet skulle hantera råder inte längre. Det handlar istället om att utveckla beredskapen - förbandens tillgänglighet behöver definieras i dygn, veckor, månader eller år för nationella respektive internationella insatser. Idag har vi en betydligt större insatsorganisationen än omvärldsläget kräver. I ett försämrat läge kan vi höja beredskapen för den dominerande delen av förbandsmassan som faktiskt finns till främst av kompetensskäl. Beslut om resursförstärkning kan fattas utifrån vad som utgör den reella hotökningen.

Men att bemanna ett ”användbart, gripbart” insatsförsvar ställer väl helt andra krav än att bemanna ett invasionsförsvar?

Ja - personalförsörjningssystemet behöver ses över. Nu ska vissa förband kunna nyttjas med kort varsel utan mobilisering. Värnplikten behöver utvecklas. Systemet med beredskapssoldater och beredskapskontrakt bör snarast omsättas i praktiken för att öka den nationella insatsförmågan och det är viktigt att få fler soldater att söka internationell tjänst.

Yrkesofficerare måste få tydligare karriärinriktningar. Man ska kunna välja mellan att bli specialister eller generalist. Skol- och utbildningssystemet ska nu överses vilket är viktigt. Åtgärder (ekonomi, försäkringsskydd, hemresor, stöd till familjen hemma) behövs för att få fler att söka internationell tjänst. Ett nytt tjänstgöringssystem för reservofficerare införs. De ska kunna utnyttjas mer sammanhängande i förbandsverksamhet eller internationell tjänst, med bland annat ett ”fänriksår” direkt efter fullgjord utbildning.

I det nya försvaret behövs många nya civila kompetenser som till exempel IT, ekonomi, personalhantering, underrättelsetjänst, analys. Samtidigt kvarstår behov av personal i logistik- och stödfunktioner, även om en omfattande out-sourcing bör ske, som till huvuddelen bemannas av civil personal.

Ett högt utbildnings- och övningstryck är en viktig del av reformen, som tyvärr inte kunde förverkligas förra året. Fler övningar eftersträvas från och med i år. Joint-övningar behövs och en balans mellan nationella och internationella övningar skapas. Inom armén bör en brigadledning med bataljonsförband övas årligen av insats- och kompetensskäl.

Hur ser du på kommande försvarsbeslut - vilka frågor blir avgörande 2004?

Inriktningen för reformen kan säkert ligga fast. Behovet av satsningar inom många funktioner är stort och resurser behöver frigöras för att klara viktiga delar av reformen. Samtidigt finns det kvar överkapaciteter som är ett arv från den gamla hotbilden. Reformen är en gigantisk ”ombalanseringsövning”.

Inför försvarsbeslutet 2004 handlar det om att inom ramen för gällande inriktning tydligare ombalansera försvaret. Det krävs en fortsatt differentiering där tillgängligheten för några förband ökar på bekostnad av medellång beredskap samt volym av förband. Det finns inget behov som motiverar att genomföra verksamhet i en fullt organiserad och materiellt utbyggd insatsorganisation där alla förband har hög beredskap.

Med de tre baltiska länderna i Nato är det mycket svårt att se att Ryssland skulle kunna ”hota” Sverige så länge EU och Nato finns. Det är då inte längre rimligt att så starkt betona Ryssland i vår försvarsplanering. Vi bör bland annat därför byta metod för dimensioneringen av försvaret. Nu definierar vi insatsförmåga och kompetens var för sig och det styr sedan dimensioneringen. Istället bör vi låta den närtida insatsförmågan styra den långsiktiga kompetensutvecklingen. Vi behöver än tydligare överge det hotbildsstyrda försvaret och skapa ett vilje- och förmågestyrt försvar. Det skulle öka tydligheten och gynna förståelsen för reformen. ”Allt för insatsförbanden” kanske kunde blir en nygammal devis!?

Hur ska vi då få ihop nätverksförsvarets olika delar, information, ledning och verkan?

Vägen mot NBF bör ske med stegvisa mål. Det minskar risken för felsatsningar om målen är inte låsta åratal i förväg. Organisation-, metodik- och personaldelar samt teknik behöver utvecklas parallellt.

Då vi är militärt alliansfria krävs ett nationellt informations- och ledningssystem (som dock måste vara interoperabelt). Förband och staber ska kunna kommunicera med data och lägesbilder, information ska kunna överföras i nära realtid. Inledningsvis behövs ett gemensamt informationsnätverk skapas som så långt möjligt bör bygga på kommersiell teknik. Demonstratorprojekten 2002 och 2005-06 är viktiga led i detta. Befintliga sensorer bör länkas till nätverket och nya sensorer kan anskaffas med hänsyn till behovet och ekonomi.

Vilka förband behöver kunna länkas i nätverket - är det alla förband eller ett urval?

Nationella snabbinsatsförband bör prioriteras. De nya förbandstyperna (NBC-kompani, IT-skyddsenheten, säkerhetsbataljoner) är särskilt viktiga. Inom armén behövs en bättre balans mellan sensorer, informations- och ledningssystem, verkansförband samt en mer balanserad funktionsindelning. Nu dominerar tunga förband med begränsad operativ rörlighet - samtidigt finns brister avseende till exempel specialtruppslag som t ex artilleri och luftvärn. Resurser behöver överföras från de tunga mekaniserade förbanden till lättrörliga, hjulgående förband. Den luftburna bataljonen behöver prioriteras och kompletteras med stridshelikoptrar. Inom flygstridskrafterna krävs fortsatt utveckling av JAS. Samtidigt måste antalet flygplan ses över. Anskaffning av luft-, sjö- och markmålsvapen kan, så länge det militära hotet mot oss är lågt, ske i mycket begränsade serier.

Inom marinen är möjligheterna att nedgå ytterligare i numerär mer begränsade. Inom amfibiekåren bör flexibiliteten ökas, till exempel att kunna uppträda även på öppen kust.

Våra transportflygplan Hercules behöver livstidsförlängas eller ersättas, de är få och mycket gamla. Enligt planerna ska samtliga åtta plan livstidsförlängas, men det verkar vara en kortsiktig lösning på så gamla flygplan. Därför bör istället andra möjligheter sökas; köp, att dela med andra eller att hyra.

Hur bör försvarets internationella förmåga utvecklas?

Problemområden som Balkan, Mellanöstern, delar av Afrika torde under lång tid ställa krav på fredsfrämjande insatser och verksamhet. Därför bör vi öka våra internationella bidrag, både i bredd och djup. Vi bör erbjuda någon resurs eller enhet ur flertalet förbandstyper. Det underlättar också bemanningen då det sprider rekryterings- och utbildningsbehov över flera funktioner samtidigt som man får en drivkraft i verksamheten. Vi bör även öka andelen förband och personal som sätts in i fredsfrämjande insatser. Målet bör på sikt vara att kunna ha 2 000-3 000 soldater och officerare ute kontinuerligt.

Markförbanden är viktiga när andra länder bedömer vår säkerhetspolitiska vilja och förmåga. Målet för de närmaste åren, utöver vissa specialtruppslag, är att kunna rotera en mekaniserad bataljon över tiden för fredsbevarande insatser. Ytterligare en bataljon (med fredsframtvingande förmåga) bör kunna genomföra en insats under högst sex månader. Bataljonerna bör vara av olika typ och kunna växlas med hänsyn till konfliktnivå. På lång sikt bör ambitionen ökas ytterligare med bland annat ledningsfunktion.

Vi bör skapa en större stadga och säkerhet i systemet samt bättre utbildning och samträning inför en insats. Bataljoner bör utbildas, samövas och sedan kontrakteras för att vara snabbinsatsförband, helst med olika beredskap för både nationella och internationella insatser. Då blir det insatsförband i ordets rätta bemärkelse, samtränade även för svårare uppgifter. För marina förband är gällande inriktning lämplig med korvett-, ubåts-, minröjnings- och minjaktförband. Det är dock viktigt att snarast komplettera med amfibieförband. För flygförband är gällande inriktning lämplig med transportflygplan, flygburen signalspaning samt en JAS 39 division från och med 2004 (i spanings- och jaktroll) med basresurs. På sikt är det lämpligt att komplettera med bland annat flygburen radar FSR 890.

Vad tror du är den viktigaste utmaningen när det gäller reformen?

Kommunikationen inom försvaret kring reformen har inte lyckats fullt ut. Vi officerare lär oss och är vana vid att diskutera och ifrågasätta fram tills dess att beslut är fattat. Sedan läggs kraften på att genomföra mål och beslut - alla motiveras till att dra åt samma håll (även om det praktiska och vägen framåt diskuteras och omprövas). Det är officerskårens adelsmärke och förmodligen en orsak till att officerarna är attraktiva på den civila marknaden. Kring reformen tillämpas dock inte alltid detta synsätt. Här uppfattas ibland ÖB:s mål och inriktning sedan 1999 som ett uppslag till diskussion och inriktningen som fastställts i tre riksdagsbeslut (1999-2001) som en intressant option bland många andra. Tänk om vi kunde betrakta reformen som ett ”fälttåg” där allas vilja och engagemang är avgörande för om den lyckas.

Michael Moore är brigadgeneral och rådgivare till försvarsministern och är en av de drivande bakom reformen.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 3-2002 - www.foi.se/framsyn