Förändring är alltid svårt

Förändring är något mångtydigt och motsägelsefullt - både positivt och negativt, modernt och tidlöst, löftesrikt och hotfullt, obemärkt och krävande, naturligt och påtvingat. Eva Haldén beskriver förändring som fenomen.

Av Eva Haldén

Vi hör och säger allt oftare att vi lever i en tid av stora förändringar. Det som då främst avses är omvälvande samhällsförändring. Detta trots att vi egentligen inte själva kan avgöra om just vår egen tid innehåller mer av denna typ av förändring än tidigare epoker.

Samtidigt pågår det på ett mer vardagligt plan ständigt förändring av olika slag, men då ofta i form av små och odramatiska steg. Att tala om förändring och bejaka förändring har också blivit ett tecken på att man är modern. På samma sätt har ett annat typiskt modeuttryck, nämligen flexibilitet, framställts som en både nödvändig och självklar legitimeringsfaktor för såväl organisationer som individer.

Föränderlighet tenderar således att beskrivas som naturlig och oundviklig både vad gäller nuet och framtiden, samtidigt som den senare alltmer betecknas och betraktas som i grunden oförutsägbar. Det enda vi därför kan sägas veta säkert är att vår verklighet och dess villkor kommer att förändras, men att vi inte med säkerhet kan förutse hur, när eller på vilket sätt.

Att förändring har etablerats som något självklart, positivt och karaktäristiskt för vår tid, står emellertid i ett motsatsförhållande till hur vi på ett mer grundläggande individuellt plan förhåller oss till förändring. De flesta av oss uppfattar troligen varje form av påtvingad förändring som något i grunden negativt. Detta av det enkla skälet att den är svår och ansträngande. Det är ofta mycket tidsödande att förändra(s) och det ställer höga krav på nya insikter, kunskap och/eller förmåga. Sist men inte minst kan förändring också uppfattas som något mycket hotfullt, där det som hotas är etablerade handlingsrutiner, relationer och positioner liksom redan befintlig och erkänd kunskap och förmåga.

Starkt förenklat kan vi säga att de enda som verkligen är entydigt positiva och rentav entusiastiska till förändring i mer generella termer är den skiftande grupp som vi kan kalla innovatörer, entrepenörer eller reformatörer.

Förändring är således som alla andra centrala, samhällsvetenskapliga begrepp både mångtydigt och motsägelsefullt. Förändring, som på en och samma gång kan betraktas som både positivt och negativt, modernt och tidlöst, löftesrikt och hotfullt, obemärkt och krävande, naturligt och påtvingat. Ett sätt att närma sig detta är att resonera lite mer systematiskt kring detta och med hjälp av ett antal kategorier göra en sortering eller typologi.

Förändring innebär jämförelse
Att tala om förändring, alldeles oavsett vad förändringen avser eller om det handlar om något som redan har förändrats eller eventuellt kommer att förändras, innebär för det första ett samtidigt jämförande med något annat, det vill säga en form av åtskillnad. Här kan detta andra utgöras av ett tillstånd eller en företeelse som redan anses tillhöra det förflutna, eller något samtida som antas utsatt för ett förändringstryck.

För det andra innebär det att vi introducerar en tidsdimension, där vi kan börja beskriva vårt tillstånd eller vår företeelse i termer av före och efter en redan passerad förändring eller en tänkt, kommande sådan.

Med tidsdimensionen följer också ett försök till utpekande av en bestämd tidpunkt för den aktuella förändringen, som vi kan förlägga antingen till det förgångna eller till en mer eller mindre avlägsen framtid. Sammantaget medför detta att vi i samma ögonblick som vi börjar att tala om förändring också påbörjar en historieskrivning.

Hur denna kommer att se ut beror bland annat på hur vi betraktar och värderar både det gamla, det som redan har förändrats eller ska förändras, och det nya, det som är eller ska komma i stället.

Om vi sedan ska försöka att kategorisera förändring kan vi göra detta genom att sortera efter varifrån förändringen kommer och vad denna berör. Vi kan skilja mellan två huvudkategorier, där det i det första fallet går att koppla förändringen till medvetna och uttalade initiativ av bestämda aktörer.

Det andra fallet saknar sådana, alternativt är det förenat med stora svårigheter att klart urskilja direkta, uttryckliga initiativ och/eller tydliga aktörer. Till den första kategorin hör till exempel det som kallas (politiska) reformer. Dessa har mer eller mindre tydliga mål och förändringsambitioner. De kan i efterhand följas upp och utvärderas även vad gäller oförutsedda konsekvenser. Till denna kategori räknas också enstaka initiativ som beslutet att söka medlemskap i den Europeiska unionen.

Idéspridaren spelar en central roll
Till den andra räknas breda samhällstrender, som medialisering och informationsteknologi, med stor internationell spridning. Här handlar förändring mer om anpassning till en relevant omgivning och lokal tolkning i relation till bestämda grundläggande strukturer och förhållningssätt. Anpassningen kan i sin tur framställas och/eller uppfattas som mer eller mindre nödvändig.

I båda kategorierna spelar idéer eller föreställningar förmedlade av bestämda, legitima idéspridare en betydelsefull roll. Rollen som idéspridare ses här som åtskild från mer aktiva reformatörer, där de förra snarare kan liknas vid innovatörer och säljare på en global idémarknad.

När det gäller vad som ska förändras kan det i grova termer delas in i tre områden:

• Förändring riktad mot något redan befintligt, exempelvis organisationer.
• Förändring orsakad av något fundamentalt nytt, exempelvis uppkomsten och spridningen av Internet.
• Förändring orsakad av oväntade och ofta dramatiska händelser som terrorattacken den 11 september.

Oavsett vilken typ av förändring som är aktuell uppträder den som en blandning av nytt och effekter på det befintliga. Effekterna kan vara mer eller mindre förutsedda, uppträda på kortare eller längre sikt och variera i termer av varaktighet. Gemensamt är att det aldrig är fråga om någon total förändring, eftersom vi aldrig kan börja med ett helt tomt blad. Varje förändring inträffar i en värld eller ett sammanhang ”befolkat” av redan etablerade fenomen. Även där vi upplever förändring som något mycket genomgripande kommer alltid spår av det gamla att leva vidare vid sidan av eller som en del av det nya.

På en mindre övergripande nivå kan vi sortera det som förändringen primärt adresserar i olika undergrupper med ideal, värden och normer som en första kategori. Dessa manifesteras både som attityder och förhållningssätt och som handlingsmönster i form av rutiner, procedurer, regler och lagar.

En andra kategori kan utgöras av organisatoriska former med bäring på makt och ansvar i form av uppgifter, relationer och positioner. I praktiken tenderar emellertid varje större förändring, oavsett ursprung, att över tid omfatta de flesta av dessa ”förändringsobjekt”.

Förändring som reform
Att (politiska) reformer tillhör den typ av förändring som inbegriper aktiva, medvetna förändringsförsök av distinkta aktörer, har redan nämnts ovan. Däremot innebär inte detta att reformer enkelt eller entydigt kan klassificeras efter de ovan beskrivna kategorierna. Tvärtom är det nog i stället så att omfattande och omvälvande reformer tenderar att uppvisa spår eller inslag av flera eller till och med alla kategorier. Det sena 1900-talet karaktäriserades i framförallt västvärlden av en stor mängd reformer främst inom den offentliga sektorn. De involverade ofta en eller flera organisationer. Reformerna tenderade också att uppvisa stora likheter vad gällde de presenterade problembilderna, orsakssambanden och inte minst lösningarna.

Detta massiva reformerande utlöste i sig en omfattande internationell forskning kring fenomenet reformer och frågor om reformsuccéer respektive fiaskon. Särskilt misslyckade reformer har tilldragit sig mycket uppmärksamhet och i en strävan att förstå mekanismerna bakom dessa har olika forskare prövat att klassificera reformer efter svårighetsgrad. Nedan beskrivs kortfattat ett urval av dessa ”modeller”, som bygger på en kombination av å ena sidan vad i termer av innehåll och å den andra om varifrån i termer av initiativ. Den lägsta svårighetsgraden vad gäller innehåll handlar om en anpassning eller finjustering av redan existerande praktik, följt av införande av ny teknik, medan förändring av de uppsättningar idéer och föreställningar som berör organisationens eller verksamhetens överordnade mål och handlingsramar klassas som den högsta svårighetsgraden.

Vad gäller frågan om varifrån initiativet till förändringen kommer, eller upplevs komma av den aktuella organisationen, kan vi laborera med fyra kategorier, nämligen utifrån eller inifrån och uppifrån eller nerifrån. Reformförslag, som upplevs som initierade inifrån organisationen själv anses innebära mindre svårigheter, än om initiativet entydigt kommer utifrån i termer av ”tvingande påbud”. På motsvarande sätt anses förslag som innehåller någon grad av ett ”nerifrånperspektiv”, till exempel i termer av idéer och delaktighet, mindre svåra än om initiativet uppfattas som en produkt av ledningen, det vill säga ett ”uppifrånperspektiv”.

Förståelse, kunnande och vilja
Ett kompletterande sätt att förstå förutsättningarna för reformerande kan vi hämta från tidigare forskning om politisk styrning. Varje medvetet förändringsförsök kan ju i grunden ses som en styrningsrelation, vilken samtidigt utgör en maktrelation.

Om vi undantar fall där tvångsmedel är inblandat, kan vi starkt förenklat beskriva maktrelationer som att A vill få B att göra något som B annars inte skulle ha gjort. Huruvida detta kommer att lyckas blir då beroende av:

• i vilken utsträckning B förstår innebörden i reformen och vad denna tänks åstadkomma.
• om B faktiskt kan genomföra den aktuella förändringen, det vill säga om B har tillräcklig kunskap, handlingsförmåga och resurser.
• om B verkligen vill genomföra förändringen och här kan det finnas en rad olika skäl till att viljan saknas.

Villkoren är inbördes relaterade och det är helt nödvändigt att alla tre uppfylls för att reformen ska lyckas.

Vilken typ av förändring utgör då den pågående försvarsreformen och vilken svårighetsgrad kan vi placera den i? Om vi börjar med vad förändringen involverar så kan vi konstatera att den för det första handlar om att förändra något redan befintligt.

Detta befintliga i form av Försvarsmakten är dessutom i strikt organisatoriska termer en tämligen ny företeelse, samtidigt som uppgifterna och verksamheten med de ideal, värden och normer som styr denna i kombination med väletablerade handlingsmönster, är sedan lång tid djupt institutionaliserade fenomen.

Det tämligen nya utgörs av den gemensamma Försvarsmakten, som med sina åtta levnadsår i organisationsteoretiska termer, får betraktas som knappt etablerad. I reformen finner vi också något som vi kan kalla fundamentalt nytt i form av nätverksförsvaret, baserat på ny teknologi. Nätverkskonceptet kan dessutom ses som en idé med internationell spridning och inspirerade innovatörer.

Vad beträffar reformens ”ursprung” kan vi identifiera både medvetna initiativ från tydliga aktörer och en stor andel anpassning till breda samhällstrender och omvärldsförändring. En viktig utgångspunkt för reformen utgörs samtidigt av dramatiska och oförutsedda händelser i form av Sovjetunionens upplösning, avslutningen på det kalla kriget och framväxandet av en ny säkerhetspolitisk världsordning.

De distinkta och medvetna reforminitiativen har dessutom tydligt motiverats i termer höggradig, medveten och nödvändig anpassning till både samtida och framtida villkor. Reforminnehållet innebär för det första en förändring av de grundläggande idéer, föreställningar och mål som under lång tid varit giltiga för organisationens verksamhet och existensberättigande.

Här handlar det om skifte av världsbild i form av det för överskådlig framtid avskrivna invasionshotet och ett integrerande av det svenska försvaret i en europeisk eller rentav global säkerhetsordning. För det andra ställer reformen tvingande krav på helt nya uppgifter i form av obligatoriskt deltagande i internationella insatser och drastiskt förändrade handlingsmönster i termer av nätverksförsvaret.

Högsta svårighetsgraden
Varifrån kommer då reforminitiativet? Svaret är inte helt enkelt utan kan beskrivas som att det kommer uppifrån och inifrån organisationen i kombination med ett bestämt ”utifrån”-initiativ. Mer precist togs det första, uttryckliga initiativet av dåvarande överbefälhavaren, då han bad regeringen om ett uppdrag att förnya Försvarsmakten. Därefter drevs frågan vidare i ett samspel mellan statsmakt och försvarsmakt, vilket slutligen bekräftades genom ett par riksdagsbeslut ”utifrån” .

Sammantaget kan vi konstatera att försvarsreformen hamnar i den högsta svårighetsgraden på alla kategorier utom den som gäller initiativet.

Om villkoren för att reformen ska lyckas kommer att uppfyllas, det vill säga om de som ska förändra och förändras förstår, kan och vill, får i skrivande stund betraktas som en öppen fråga.

Eva Haldén studerar sedan ett par år försvarsreformen inom ramen för ett forskningsprojekt vid FHS. Hon delar sin tid mellan forskningsprojektet och undervisning vid Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.

Från Framsyn nr 3-2002 - www.foi.se/framsyn