Framtidens vapen ska skona civila

De tunga systemens tid är förbi och Natoanpassning har blivit ett måste för det svenska försvaret. Nu är det ett mobilt försvar som gäller för att kunna göra snabba insatser. Ett krav är också en bättre precision för att undvika att civila skadas.

Av Jan-Ivar Askelin

Det svenska försvaret har strävat efter egenutvecklad materiel. Försvaret har gått till skräddaren och avstått från konfektionssytt. Ett lågt styckepris har betonats och serierna har därmed blivit långa. Nu är läget annorlunda.

- Vi ska ha en mindre volym och då spelar inte styckepriset längre lika stor roll. Frågan är om vi i framtiden ska gå till skräddaren eller köpa konfektion och lägga upp benen lite. Och vad händer då med vår svenske skräddare som bara haft en kund att sälja till?

Det frågar sig chefen för perspektivplaneringsgruppen Göran Pettersson. Han varnar dock för tron på att det internationella materielsamarbetet löser alla problem.

- Vi kan hamna i ett spel mellan olika europeiska företag och regioner som vill ha sin del av materielkakan.

Tiden största fienden
Diskussionen om det nya försvaret har handlat mycket om teknik och RMA, revolution in military affairs. RMA har ofta tolkats som en teknisk revolution, men det krävs större förändringar vad gäller till exempel organisation, doktrin, utbildning för att det ska vara ett verkligt RMA.

- Nu när verkligheten har bestämt sig för att hålla examen måste vi själva bestämma vilken teknik och vilken materiel vi ska satsa på, säger FOI:s Folke Andersson som har deltagit i de tekniska studierna i det stora forskningsprojektet om ett svenskt RMA, Forma.

- Det räcker inte med att en sak eller ett system är bra för att vi ska ha det. Vi ska också ha användning för det, säger Folke Andersson.

- I de amerikanska arméstudierna har det varit svårt att hitta någon roll för den tunga stridsvagnen, och våra egna Formastudier går i samma riktning. De tunga systemens tid verkar vara förbi - de tar för lång tid att flytta - och tiden är vår största fiende i framtiden. Det måste gå snabbt att göra insatsen vare sig den är internationell eller nationell.

Det svenska försvaret är inte längre uppbyggt av fort och fasta anläggningar. De militära resurserna ska på kort tid kunna flyttas över långa avstånd och det är avgörande för hur insatsstyrkan ska utrustas.

Några punkter är vägledande för vilken materiel vi ska ha:

• Inga tunga delar.
• Civila transportstandarden gäller. Vi kan inte komma med militära fyrkanter och tro att de passar i den civila transportapparatens runda hål.
• Materielen ska kunna kopplas ihop med andra länders materiel. Detta förpassar den berömda svenska profilen till historien. Förr undvek vi Nato-anpassning. Nu blir det ett krav.

UAV:er viktiga
Grundläggande för att göra en insats är att ta reda på vad som händer och sedan göra något åt det. Vad är det då som kommer över flygplanets ramp när den svenska insatsstyrkan har landat?

- UAV:er är viktiga och i valet mellan en och annan bjässe eller många mindre så är mängden att föredra, säger Folke Andersson. Det finns en amerikansk UAV, Seascan, som visar vad vi kan tänka oss. Den flyger relativt långsamt men kan vara uppe i över ett dygn och bära cirka tio kilo sensorer. Om en större mängd av dessa skickas upp så har snart varje skrymsle i operationsområdet studerats. UAV:erna kombineras med marksensorer som läggs ut i nätverk av ”smarta puckar och piller” som täcker ett stort område.

Därmed har styrkan, enligt Folke Andersson, fått en flygande underrättelsestart. Den har förberetts hemma genom digitala kartor och övningar i tredimensionella simuleringar av operationsområdet.

- Kommunikationen med hemmabasen är vital. Om sambandet fungerar bra behöver inte all kunskap tas med. Det går att stödja sig på experter hemma och reparera materiel på plats.

Eldpallen får ny aktualitet
Kärnan i insatsen kan många gånger vara förmågan att leverera verkan, det vill säga eld, eller att övertyga motståndaren om att den förmågan finns. Elden kan bäras fram av flygplan som kostar flera hundra miljoner eller med en låda fylld med robotar.

- Vi kallar lådan för eldpall och med det menar vi att det är en låda som är lätt att transportera. Eldpallen är en gammal tanke som fått ny aktualitet tack vare IT-utvecklingen, säger Folke Andersson.

- Att kunna ställa ut en låda verkan, som kunde användas när det behövdes, var tidigare en dröm. Nu är eldpallen ett bra exempel på hur en enkel idé får sin styrka tack vare nätverket.

Eldpallen är laddad med robotar och med GPS-tekniken går det att beetämma dess position. När ett mål ska bekämpas beställs en lämplig robot och nätverket väljer ut den eldpall som står bäst till. Nätverket förser sedan roboten med måldata och när roboten är nära målet startar den sin egen relativt billiga målsökare och söker sig till målet.

- Det är egentligen inte krångligare än att ringa och beställa en taxi, säger Folke Andersson. Kunden bryr sig ju inte om vilken bil som kommer, möjligen kan man beställa typ av bil.

En trend är alltså att nätverket ger kraft åt tämligen enkla system. Andra trender är billigare robotar, ökad precision och större sprängkraft. Kombinationen av dessa trender leder enligt Folke Andersson till ett slagfält där en stor mängd bestämda mål slås ut i ett kort intensivt anfall.

Avancerade robotar är dyra. En sjömålsrobot kan kosta 15 miljoner kronor och en radarjaktrobot 10 miljoner. Med tanke på vad målen kostar har dessa prislappar inte avskräckt, men för en liten nation blir arsenalen givetvis inte så stor.

- Kostnadsspiralen tycks dock vara på väg att brytas nu, säger Folke Andersson. Dagens amerikanska kryssningsrobotar är mycket mer avancerade än de första versionerna, men styckepriset har sjunkit radikalt. En förklaring är att det nu går att utnyttja tidigare forskning och utveckling. Mycket av den moderna roboten är därmed redan betalt och system från en typ av robot kan överföras till en annan.

Krav på precision
Folke Andersson tror att robotutvecklingen snart inte kan komma så mycket längre och precisionen är på väg åt samma håll.

- Traditionellt har precisionen mätts i hur stor den radie är, räknat från målen, inom vilken hälften av stridsdelarna träffar. Nu talar brittiska politiker om att få ett mått på inom vilket avstånd 95 procent av bomberna eller robotarna slår ned. Frågan om precision har tidigare varit ett militärt krav. Man har velat undvika bommar, men det har varit ointressant var bomben slår ner när den inte träffar. Men som krigen i Irak, Kosovo och Afghanistan har visat så är det politiskt viktigt att missarna inte åstadkommer icke önskvärda sidoskador. Ett mål ska kunna slås ut utan att skada omgivande bebyggelse eller döda civila. De är skillnad på att göra ett hål i marken och att träffa en ambassad. När det finns ett politiskt krav på precision är det en starkare drivkraft än det militära kravet.

Moderna sprängmedel kommer inom tio år troligtvis att ge 20 procent mer sprängkraft och det är inte uteslutet att det sker ett genombrott på lite längre sikt som radikalt skulle öka sprängkraften.

Detta skulle leda till mycket mindre robotar som har extremt hög precision. Folke Andersson säger att det amerikanska bombplanet B 2 skulle kunna bära över hundra sådana robotar som var och en slår ut sitt bestämda mål inom en radie på två mil.

- JAS-planet kanske kunde ta 20 sådana robotar. Idag saknar vårt moderna flygplan precisionsvapen.

Modultänkande
En viktig trend både vad gäller materiel och förband är att allt skräddarsys för den aktuella uppgiften. Hela brigaden skickas inte ut som förr utan det som behövs plockas med och kombineras med delar från en annan brigad. Samma princip styr när internationella styrkor sätts samman.

På materielsidan kallas detta för modultänkande. Det lätta fordon som ska användas för insatsen är ett skal som fylls med olika klotsar. Det kan vara ledning, sjukvård, robotar eller UAV:er. Fördelarna är uppenbara. I ett visst skede behövs mycket underrättelser och i nästa gör man verkan. Det är samma fordon, men med olika innehåll.

Även vad gäller robotar finns liknande tankar. Det kan finnas olika typer av motorpaket, målsökare och stridsdelar och så byggs roboten efter det aktuella behovet. Men för robotar finns det också nackdelar menar Folke Andersson.

- Risken är att man tvingas ta med sig hela smörgåsbordet och så blir det en massa delar över som har transporterats i onödan. En mer lockande tanke är en standardrobot i vilken det finns olika egenskaper inbyggda och där det går att ta fram just de egenskaper som önskas. Det finns idag robotar som kan utforma stridsdelen beroende på typen av mål. Mot ett hårt mål används en kompakt stridsdel och mot mjuka mål flera mindre delar. En sådan programmerbar robot kanske blir dyrare i inköp men får bättre stridsekonomi därför att den är mer användbar.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 3-2002 - www.foi.se/framsyn