Vi har växt ur utbildningskostymen

Framtidens utbildningskrav ska klaras av med dagens organisation. Det kommer inte att fungera - framförallt är det akut brist på personal till de internationella förbanden.

Av Jan-Ivar Askelin

Verkligheten har sprungit ifatt perspektivplaneringen. Fhleming Christensen, brigadgeneral och ansvarig för försvarets utbildning- och skolfrågor konstaterar att framtiden redan är här.

- Vi befinner oss redan i perspektivplanerarnas värld. Regeringen har sagt att Försvarsmakten ska kunna skicka ut förband för väpnad strid utanför Europa. Det måste ge spår i vårt utbildningssystem. Internationella förband är skarpa och nästa år ska vi bland annat kunna sätta upp en hel bataljon med stridsfordon 90.

Framtidens utbildningskrav ska klaras av med dagens organisation. Detta fungerar inte och det förklarar Fhleming Christensen med att regeringen har höjt de internationella ambitionerna på ett sätt som inte kunde förutses i försvarsbeslutet 1999.

- Vi kan inte vänta på perspektivplanerarna eller på försvarsbeslutet om två år. Vi måste hitta en lösning nu, säger han.

Långsiktiga frågor får vänta
Fhleming Christensen leder en översyn av utbildningssystemet. Svaret kommer i vecka 37 som det heter på planerarspråk, det vill säga på höstkanten. Då ska det finnas förslag på hur de mest akuta problemen ska lösas. Det betyder framförallt att få ihop personal till de anmälda internationella förbanden. De mer långsiktiga frågorna får vänta på svar till årsskiftet.

Det finns, enligt Fhleming Christensen, olika uppfattningar inom Försvarsmakten om vad det är som styr utbildningen. Är det en insats- eller kompetensorganisation som styr eller är det bådadera?

Fhleming Christensen menar att grundutbildningen styrs av vad som är mest efterfrågat och det är internationell krishantering. Övriga FM-uppgifter hamnar inom ramen för anpassning. Delar av insatsorganisationen grundutbildas inte. FM har således en insatsorganisation som i huvudsak i själva verket är en kompetensorganisation som bara till en mindre del kan användas för omedelbara insatser.

- Det är olyckligt att se den internationella delen och den nationella delen av insatsorganisationen som konkurrerande motpoler. Det handlar om vad som ska
vara dimensionerande för FM:s produktion. De förband som vi är beredda att skicka ut bör vara desamma som utbildas för hög nationell beredskap. Skulle hotet mot Sverige öka skickar vi knappast ut trupp utomlands.

Brist på pansarvagnsförare
Ett internationellt förband som satts upp i beredskap har halverats på ett år på grund av personalomsättning. Detta har lett till att huvuddelen av dagens grundutbildning går åt till att täcka omsättningen på de internationella förbanden. För att hålla en bataljon i beredskap så behöver tre utbildas.

- Vi brukar säga att mellan 7 och 10 procent av dem som gör sin grundutbildning kan vi använda för internationell tjänst. Men det går att pressa upp den siffran till 30 procent vid enskilda regementen om det görs särskilda insatser och soldaternas intresse för internationell tjänst väcks tidigt, säger Fhleming Christensen.

Ett konkret exempel på dagens problem är bristen på förare till pansarbandvagnar (pbv). I ett internationellt förband är andelen sådana befattningar större än i armén som helhet. För att fylla luckorna får lastbilsförare och andra en kortkurs i hur pbv ska köras och så skickas de ut i konfliktområden. De klarar jobbet men är inte särskilt effektiva jämfört med dem som har en specialistutbildning.

- Men kan vi verkligen ha reservförare i förband som vi anmäler för fredsframtvingade insatser, frågar sig Fhleming Christensen. Borde vi inte i stället utbilda fler pbv-förare även om de inte behövs hemma? Konkret gäller frågan vilka typer av förband vi ska utbilda här hemma. En närliggande fråga är hur vi samövar våra förband. Traditionellt slutövar förbanden i söder på hösten och Norrlandsförbanden på vintern. Det finns skäl som talar för detta, men det kan finnas andra skäl som talar för en ändring.

Utbildning i tre nivåer
Grundutbildningen prioriteras i tre nivåer och en viktig fråga är om den prioriteringen måste bli ännu hårdare.

• Viktigast är de internationella förbanden, förband för incidentberedskap och förband med hög nationell beredskap vilket innebär att de ska vara på plats inom 30 dagar. (Det fanns en tid när över en halv miljon man skulle vara stridsberedd inom tre dagar)
• Som tvåa kommer förband som behövs för utveckling, förband som krävs för att ett övergripande system, som till exempel brigadsystemet,
  ska fungera och förband som behövs för långsiktig kompetens med hög insatsberedskap. Exempel på detta är ubåtarna.
• Längs ner är det som Fhleming Christensen kallar för kittet. Det är soldater som behövs för bevakning och säkerhet.

Försvaret ska inte bara klara de internationella förbanden utan också det som kallas anpassningen, att sy en kostym som försvaret vid behov ska växa i. Detta ska klaras av i ”fabriken” i försvarets trevåningshus med insats, fabrik/universitet och lager. Hur det ska gå till och hur den fabrik ska se ut som både kan klara den akuta insatsdelen och även räcka till för eventuellt bistrare tider hemma utreds nu.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 3-2002 - www.foi.se/framsyn