Krigets dimmor eller krig på räls?

1800-talets militärtänkare tvistade om krig var kaos eller ordning. Frågan är ännu aktuell och svaret avgör bl a hur doktriner ska utformas.

Av Krister Pallin och Johan Lagerlöf

Slutet på det kalla kriget och östblockets sammanbrott har lett till radikala förändringar i av den säkerhetspolitiska miljön. Världen står inte längre inför hotet om storkrig i Europa mellan öst och väst. Över en natt blev viktiga delar av den militära kunskap som präglat tänkande och praktik inom försvaret alltsedan det andra världskriget inaktuella. Alla länder behöver således ta fram ny kunskap om hur det militära försvaret bör utformas och lösa sina uppgifter.

Det pågår en omfattande utveckling av doktriner i många länder, både på multinationell och nationell nivå. De vanligaste argumenten för detta är just:

• nya uppgifter i en säkerhetspolitisk miljö som dessutom präglas av osäkerhet
• ett ökat internationellt samarbete mellan länder med skilda militära traditioner

Till dessa kan man foga ett par mera tidlösa motiv. Doktrin kan ge en organisation medel att:

• styra viss verksamhet
• sprida kunskap och skapa förståelse i organisationen
• analysera och hantera nya hot och situationer.

I ljuset av de senare motiven blir det uppenbart varför det militära försvarets nya situation ger doktrin en annan roll än tidigare. En ny situation måste analyseras, ny kunskap utvecklas och spridas, och ominriktning ske.

Utöver de krav som plötsliga omvälvningar ställer på utveckling av ledningssystemet, innebär kontinuerliga förändringar i det militära hotet anpassning av organisation, materiel och metoder. Kraven på militär förmåga har aldrig varit och kommer aldrig att var statiska. Endast med en ständig utveckling av ny kunskap och omvandling av denna till nya förmågor kan det militära försvaret lösa sina uppgifter.

Doktrinutveckling

Doktrinutveckling kan liknas vid en cykel med utgångspunkt i militärteori, historiska erfarenheter, studier och analyser. Vidare genererar strategiska/operativa/taktiska, teknologiska och organisatoriska förutsättningar, möjligheter och krav som måste få ett inflytande.

Som exempel anges i ett utländskt och ett svenskt officiellt dokument - Design for Military Operations. The British Military Doctrine respektive Joint Military Doctrine. Peace Support Operations - att följande faktorer påverkar doktrinen:

• försvarsåtaganden och resurser
• teknik
• hotet
• forskning och utveckling
• erfarenheter från krig och övningar

Detta beskrivs i bilden ovan.

Till redan nämnda faktorer kan man foga mjuka påverkansfaktorer som tex utbildningsnivå och social kultur. Även dessa måste få ett inflytande över doktriners utformning, sakinnehåll och syfte.

Doktrinerna ingår i en hierarki. Eftersom ledning utgör en av de militära basfunktionerna - se sid fyra - är det uppenbart att en ledningsdoktrin i hög grad måste utgå från de strategiska, operativa och taktiska doktriner för krigets förande. Om våra stridskrafter ska vara framgångsrika, behövs en ledningsmetod som fullt ut stödjer det sätt på vilket vi löser våra uppgifter. Försvarsmaktens val av krigföringsmetod - manöverkrig - ska således vara utgångspunkten för en ledningsdoktrin.

Givet att vi väljer att dokumentera kunskap om krigföring i doktriner, hur ska detta uppfattas? Och inte minst, hur hör det ihop med ledning?

Doktrin som begrepp
Tolkningen av begreppet doktrin skiljer sig mellan olika länder. Jämför en svensk tolkning med definitioner från USA respektive Storbritannien.

Den översta, som är den försvarsmaktsgemensamma i USA och även används inom Nato, påminner om den svenska. I båda fallen är doktrin styrande inriktningar inom försvarsmakten. I Storbritannien däremot ses doktrin som ett mer allmänt kunskapsverk för att förstå väpnade konflikters natur och användandet av militära medel.

Skillnaden mellan den svenska synen och brittiska synen avspeglar sig i den allmänspråkliga användningen av begreppet, som har ändrats över tiden. Ordet doktrin hade förr fler betydelser i det svenska språket, t ex lärdom, kunskap, undervisning och vetenskap eller lärdomsgren. Senare har huvudbetydelsen blivit teori och tillämpning av denna som en norm, vilken ska styra tänkande och praktiskt handlande. I det engelska språket har ordet däremot bibehållit en vidare betydelse av ”något som lärs ut”.

En betydelse som tillkommit på både svenska och engelska är doktrin som beteckning på handlingsregler eller deklarationer i säkerhets- och försvarspolitiska sammanhang. Termer som neutralitetsdoktrin och avskräckningsdoktrin användes flitigt under det kalla kriget. Det säkerhetspolitiska bruket av doktrin ligger för övrigt närmare den ryska synen på militär doktrin. I öst rör doktrin en högre nivå och är mycket mer allomfattande än i väst, närmast ett formaliserat tankegods för hur hela samhället kan mobiliseras och genomföra ett krig i syfte att uppnå vissa politiska mål.

Det är viktigt att notera att inte bara tolkning utan även tillämpning av doktrin skiljer sig avsevärt mellan länder. Inom det militära försvaret är inte doktrin ett väletablerat begrepp, vilket bl a yttrar sig att det finns två olika definitioner. I officiella försvarsmaktspublikationer används doktrinbegreppet konsekvent framför allt i den försvarsmaktsgemensamma joint military doctrine peace support operations. Definitionen i dokumentet är identisk med Natos definition ovan och är inte översatt till svenska. Även om det finns ett antal dokument av doktrinkaraktär, är det enda ytterligare officiella doktrindokumentet i Försvarsmakten Arméreglemente 2.

I USA och Storbritannien utgör däremot doktriner dokument av grundläggande betydelse. De övergripande dokumenten undertecknas av försvarsministrar och överbefälhavare. Under dessa är doktrinhierarkin mycket tydlig. Omfattning skiljer sig dock betydligt mellan USA och Storbritannien; mycket av det som i USA betraktas som doktrin ses både i Storbritannien och Sverige som handböcker, instruktioner eller reglementen.

Listan kan göras lång på olika typer av användning av begreppet doktrin och vi kan konstatera att valet av användningsområde inte är självklart; en nödvändig insikt om vi ska kunna förstå och nyttja doktrinen.

Doktrin som kunskap
Det gemensamma elementet i alla definitioner och allt bruk av begreppet doktrin, är att den innefattar kunskap på ett område. I många fall finns det dessutom, som vi har sett, ett element av inriktning för tänkande eller handlande, dvs det vanliga torde vara att uppfatta doktriner som styrande. Det senare är dock inte självklart; hur man ska uppfatta en doktrin handlar om tolkningen av kunskapsbegreppet.

Ett sätt att få en uppfattning om kunskap och därmed doktrin är att betrakta den ur tre olika aspekter:

• Konstruktion, vilket handlar om hur kunskap blir till i ett växelspel mellan vad man vill uppnå, den kunskap man redan har, upplevda problem och de erfarenheter man gör
• Funktion, som beskriver vad kunskapen används till eller vilken effekt den får, medvetet eller omedvetet
• Kontext, som avser den specifika miljö och begreppsvärld i vilken kunskap blir till och som gör kunskapen begriplig.

När det gäller doktriners tillkomst kan man förenklat hävda att det finns två huvudidéer:

• ett rationellt synsätt och
• ett mera strukturellt synsätt.

Enligt det rationella synsättet förändras doktrinen i första hand genom impulser från omgivningen samt en rationell och formaliserad process, där olika synpunkter vägs samman för att uppnå en helhetslösning.

Med det strukturella synsättet betraktas doktrinen som en intellektuell ram för en utveckling som bestäms av i huvudsak långsamma, men ibland språngvisa, och övergripande yttre förändringar. Doktrinens funktion blir en formalisering och finjustering av uppfattningar som skapas av de strukturella faktorerna, vilka kan vara alltifrån politiska till tekniska.

Vilka syften eller funktioner har doktriner? Man kan dela in kunskapen i doktrin i olika former. Flera indelningar är förstås möjliga, men tre huvudtyper kan vara:

kategoriell kunskap

förståelsekunskap eller förklarande kunskap, respektive

normativ kunskap.

Benämningarna ger här direkt en uppfattning om syftet. I själva verket hittar man alla ovanstående kunskapsformer, oavsett vilka doktrindokument man studerar. Däremot varierar fördelningen mellan kunskapsformerna och därmed den övergripande funktionen hos doktrinen.

Ett konkret exempel kan hämtas från det brittiska doktrinsystemet. Se bild till höger. Av denna framgår att det dels finns ett förklarande syfte, dels ett normativt sådant på alla nivåer. Att etablera ”a framework of understanding of the approach to warfare in order to provide the foundations for its practical application” är huvudsyftet på de båda övre nivåerna. På nivån ovanför den operativa, den militärstrategiska, anges för övrigt att doktrin är det tankegods som utgör grunden för utvecklingen av försvarspolitik; den är informativ, medan ”policy” är i huvudsak preskriptiv. Doktrindokument på alla nivåer innehåller alltså till största delen förståelsekunskap eller förklarande kunskap. En del inslag av normativ kunskap finns, dock inte av tvingande karaktär.

Vi har berört hur doktriner blir till - konstruktion - och vilket syfte de kan uppfylla - funktion. Givet detta måste man fråga sig hur ledningsdoktrin hör ihop med annan militär kunskap - dvs kontexten - och vad bör den innehålla för att bli meningsfull.

Ledningsproblemet
Det övergripande sambandet mellan ledningdoktrin och annan doktrin kan beskrivas med bilden nedan.

Vi ser igen de olika nivåerna i krigföringen - strategisk, operativ respektive taktisk - med exempel på svenska dokument av doktrinkaraktär, och som vi har konstaterat måste ledningsdoktrin utgå från de strategiska, operativa och taktiska principer för krigets förande. För att kunna klargöra sambandet mer exakt måste man fråga sig vad man menar med ledningsdoktrin och vad den ska åstadkomma.

Sambandet mellan ledningsdoktrin och operativ/taktisk doktrin kan tydliggöras genom att relatera ledning till det operativa/ taktiska problemet, dvs hur strider och resurser ska arrangeras så att man når ett avgörande. En bra utgångspunkt är det anglosaxiska uttrycket för ledning - command and control. Till detta kan fogas en viktig del av ledningsproblematiken, nämligen arbetet med den mentala processen att förstå situationen och relatera detta till ett syfte - comprehension. Ledningsproblemet består alltså av tre delar:

Förstå situationen och forma en inriktning för agerandet, dvs skapa en föreställning om hur ett avgörande ska uppnås - en operativ/ taktisk idé, comprehension

Ge direktiv och styra verksamhet i enlighet med vad man förstått och vill, dvs förmedla hur den operativa/taktiska idén ska förverkligas med hjälp av tillgängliga resurser, command

Följa upp och kontrollera att verksamheten, dvs säkerställa att den operativa/taktiska idén följs och leder mot ett avgörande, control.

Ledningsproblemet kan alltså uppfattas som det operativa/taktiska problemet eller, mera strikt, hur leda för att lösa det operativa/ taktiska problemet. Slutsatsen blir att det centrala vid skapandet av en ledningsdoktrin borde vara en beskrivning av hur man bör leda för lösa det operativa/taktiska problemet.

För att förstå hela ledningsproblemet blir även en beskrivning - av målet för verksamheten, uppgifterna, operationskonst, taktik och av den miljö som uppgifterna ska lösas i - en naturlig del av en ledningsdoktrin.

Doktrin och krigets karaktär
Eftersom förståelsen av verksamheten och den miljö som den ska utövas i är så viktig, måste man fråga sig hur synen på kriget påverkar doktrinens utformning.

När det gäller doktrintänkande kan man tala om två konkurrerande skolor. Den ena skolan präglas, enligt den schweiziske militärteoretikern Henri Jominis teser, av en syn på krig som regelstyrt och delvis förutsebart. Detta leder i sin tur till att generella regler eller principer uppfattas ge god vägledning för krigföringen. En utveckling av detta synsätt kan sägas vara uppfattningen att det i framtiden går att se hela slagfältet, ner till enskilda soldater och plattformar, under alla betingelser och i nära realtid. Åsiktsriktningen präglas av ett reglerat och detaljerat tänkande, som lägger stor vikt vid precisa definitioner av doktrin i typer eller nivåer för tilllämpning, och argumenterar vidare för en rationalistisk process för doktrinens formulering.

Den andra skolan har sin grund i Carl von Clausewitz’ idéer om friktion. Han lägger en större vikt vid krigets komplexitet och osäkerhet. Doktrinen är här mer ett samlad kunskap för förståelse med vissa gemensamma antaganden och uppfattningar som chefer kan luta sig emot.

En viktig slutsats inom åsiktsriktningen är att osäkerheten inte med nödvändighet minskar med informationsteknologiska framsteg. Krigets komplexitet tenderar dels att öka, dels är det inte den absoluta friktionsnivå som respektive part upplever som är relevant, utan skillnaden, dvs det relativa övertaget i bl a tillgången på viktig information.

Vilken typ av kunskap, och därmed doktrin, dessa motstående uppfattningar om krigets karaktär respektive doktrinens uppkomst borde leda till, kan förenklat sammanfattas enligt nedanstående figur. Om kriget präglas av kaos och friktion, kommer antagligen yttre faktorer och erfarenhet att dominera doktrinens tillblivelse. Detta innebär att doktrinen dels tenderar att få ett pragmatiskt innehåll, dels främst beskriver och skapar förståelse för det operativa eller taktiska ledningsproblemet. Enligt den andra riktningen, där kriget uppfattas som regelstyrt och förutsägbart, blir utrymmet större för ett rationellt resonerande och hypoteser om hur ledningen ska utföras. Med rationella hypoteser om en verksamhet som man uppfattar som regelstyrd blir en normativ doktrin också naturlig.

Vilka slutsatser kan man då dra avseende ledningsdoktrin, givet dess relation till kunskap - konstruktion och funktion - respektive krigets karaktär och det operativa problemet - kontext?

Doktrinen kan ha olika funktioner och tre huvudkategorier av ledningsdoktrin kan lyftas fram:

En medveten och normativ plan för hur ledning ska gå till

En icke-normativ beskrivning av hur ledning faktiskt utövas i organisationen

En allmänt spridd kunskap om ledning och ett system för individuell inlärning.

I det senare fallet är avsikten främst att åstadkomma handlingsberedskap och förmåga på individnivå, och inte en homogen och ensad syn ledning i hela organisation.

Oavsett vilken inriktning man väljer med avseende på doktrinen funktion, bör en ledningsdoktrin tillgodose följande önskemål:

Beskriva ledningsproblemet, dvs skapa förståelse

Ge en uppfattning om hur man kan leda för att lösa det operativa problemet

Tillhandahålla ett system för återkoppling.

Något som indirekt ofta nämns, men sällan utgör en del av doktrinbygget, är just den sista punkten, nämligen hur doktrinen ska hållas aktuell. En kritisk attityd till all kunskap, inte minst om den upphöjs till doktrin är fundamental, annars blir med säkerhet kunskapen inaktuell och doktrinen slutar att utvecklas. Jämför med den mekaniserade krigföringen mellan världskrigen. Det är viktigt att tydliggöra detta sammanhang. Ett formaliserat system för återkoppling, som en del av doktrinen, ökar utsikterna för att innehållet i doktrinen intresserar de berörda och är relevant för verksamheten.

Börja bygga kunskap
Arbetet med en ny ledningsdoktrin för det militära försvaret är fortfarande i sin linda och vi har pekat på en sätt att närma sig problemet samt några viktiga vägval. Doktrinfrågan måste vara i fokus för översynen av ledningssystemet. Tydliga och väl genomarbetade principer för det militära försvarets operativa och taktiska ledning - ledningsdoktrinen om man så vill - är nödvändiga för att uppnå det Försvarsmakten vill med ledningssystemet och kunna förändra det i takt med nya krav.

För att formulera en ledningsdoktrin krävs vidare väl analyserade operativa och taktiska idéer. I ljuset av detta och den internationella utvecklingen på doktrinområdet framstår det som mycket angeläget att Försvarsmakten snarast inleder en omfattande kunskapsuppbyggnad inom operationskonst och taktik, knutet till aktuella militära problem. I vilken utsträckning Sverige ska ha formaliserade doktriner, och vilken funktion dessa ska ha, kan vi vänta med att ta ställning till.

Från FOA-tidningen nr 4-1999 - www.foi.se/framsyn