Internet, filosofi och ubåtsjakt

Sverige behöver en ledning som inte bara fungerar i krig utan i alla sammanhang

Av Jan-Ivar Askelin

Vi måste veta vad vi vill, hur vi vill göra det - och vad det kräver för ledning. Stefan Engdahl, kommendör 1 vid krigsförbandsledningen sammanfattar vad som driver den största ledningsöversyn som försvaret gjort. Stefan Engdahl har som taktisk chef vid fronten lett flera av de stora ubåtsjakterna under ibland nästan krigsliknande förhållanden. En del av ubåtsjaktens erfarenheter vävs nu in i det nya ledningstänkandet.

- Vi ska ha en ledningsdoktrin som ger oss en gemensam filosofi, ett gemensamt språk, ett gemensamt syfte och ett samordnat arbetssätt. Detta kan gälla för hela totalförsvaret och för lägre nivåer, men det är på de högre nivåerna som detta är viktigast.

Stefan Engdahl inser svårigheten med att sälja in en filosofi och språk i en värld där så mycket handlar om jasar, bamsar och andra ”spännande prylar”. På de högre nivåerna i Högkvarteret verkar det dock nu pratas mindre om materiel och mer om att söka en roll i ny värld. Försvaret måste först klara ut vad man ska göra och sedan anpassa materielen till detta.

- I ledningsöversynen försöker vi att göra många saker på en gång. De främsta anledningarna till att ledningen måste göras om utan att för den skull kasta ut alla pärmar är naturligtvis att det kalla kriget är slut och allt vad det har fört med sig - samt den tekniska utvecklingen som gör att man kan göra ledning på ett nytt sätt och att behovet av ledning i den gamla meningen kanske minskar. En tredje viktig faktor är helt enkelt att vi inte längre har tillräckligt många officerare för att bemanna staberna, säger Stefan Engdahl.

- Med det kalla krigets slut uppstod en ny värld, en ny situation med nya behov. Inte bara Sverige har insett att det behövs en ny ledningsdoktrin. Danmark och Norge som tidigare lutat sig mot en Natodoktrin tar nu även fram nationella doktriner. Frågan om hur man ska använda sin försvarsmakt har blivit mer central. I det gamla systemet byggde vi upp strategier och taktik för ett enda fall - att Sovjetunionen skulle anfalla oss. Nu handlar det inte om att definiera ett bestämt hot utan att titta mer på sig själv och den egna förmågan. Vad har vi för styrkor och svagheter och hur ska vi hantera detta?

Vi ska veta vad vi vill, hur vi vill göra det och vilken doktrin eller filosofi vi ska ha när vi leder våra stridskrafter, säger Stefan Engdahl.

Att förklara denna kursändring bort från invasionsförsvaret är en av Försvarsmaktens stora utmaningar. Stefan Engdahl vet att det kommer att ta tid:

- Även om man vill vara lojal mot de högre beslut som fattas så tror jag att många har svårt att i hjärtat känna att detta är rätt. För väldigt många är ändå försvaret av Sverige lika med ett försvar mot invasionen. Att lämna detta och att ha andra föreställningar om hot och angrepp tror jag mentalt är väldigt svårt. Även om trycket är hårt på att förändringar ska slå igenom fort tar det tid att få alla att känna att detta är rätt. Några är alltid före andra i att tänka i nya banor. Ett problem är att förklara att när hotet om invasionen är avskrivet så är det väpnade angreppet på intet sätt ur bilden. I dag och i morgon löser man inte problemen med att rulla fram med stridsvagnar sida vid sida på stora slagfält. Om jag vill påföra någon min vilja behöver jag för den skull inte marschera in med alla mina soldater, säger Stefan Engdahl. Gulfkriget och krigen i Bosnien och Kosovo visar att vapen används på nya och olika sätt.

Försvarets fyra grundpelare
Engdahl understryker att vi aldrig får glömma den grundläggande militära förmågan. Den är ett av de fyra benen som bygget vilar på. De övriga är:

• att kunna skydda Sveriges vitala funktioner (rikets ledning, stöd till Försvarsmakten, infrastruktur osv)
• hävda den territoriella integriteten
• ha en vilja att skapa stabilitet och demokrati i vår omvärld.

- Det är kring de här fyra förmågorna som vår roll finns. Detta är grunden och sedan kan vi lägga till att varken krig eller aktörer ser ut som förr och att en oroshärd långt borta i den gränslösa världen snabbt kan bli ett hot i Sverige.

- Aktören som hotar oss behöver inte längre vara en nation som vill flytta på en gräns, säger Stefan Engdahl. Det kan vara terrorister eller en maffialik organisation som använder militära maktmedel. Detta är ju inte en fråga för Försvarsmakten utan för polisen, men vi måste kunna hantera den i vårt samhälle. Och här uppstår ett dilemma. Hur ska myndigheter kunna samverka? Vem ska leda vem? Det är väl uppenbart att lagar och förordningar inte helt har hängt med här. Vi måste helt enkel komma överens om hur det ska gå till och här är det en bit till gemensamt språk, syfte och filosofi och ännu längre till ett samordnat arbetssätt.

Sverige måste ha en ledning som fungerar i alla sammanhang. När konfliktnivån är låg finns det en tendens till att den högre nivån vill ha kontroll över den låga nivån. Om en soldat blir skjuten i armen kan det i vissa fall vara av intresse för rikets högsta ledning. I en hög konfliktnivå, t ex krig, når detaljerna inte den högre beslutande nivån. Om mellannivån sällan får arbeta kan det knappast fungera när den för en gångs skull ska göra detta.

Stefan Engdahl tror att vi måste ha en filosofi som innebär att när en stab leder oavsett nivå så stödjer de övriga staberna oavsett var de befinner sig på stegen. Vid en olycka är det förmodligen staben på den lägre nivån, den som står närmast händelserna, som är lämpligast att leda hela insatsen.

- Den här strukturen här ju helt ny om vi ser till de högre nivåerna, säger Stefan Engdahl. Däremot har den funnit länge på lägre nivåer. Inom flottan är det vid ubåtsjakt den enhet som har kontakt med fienden som också leder och samma metod används även i flygvapnet.

- Ledningsdoktrin parad med teknikutvecklingen är de två sidor som jag tror mest påverkar hur vi leder och behovet av ledningsfunktioner. Ska vi ha central ledning eller ska den vara delegerad? Behöver man ledas i dess yttersta mening om man har bra överblick och information. Den som inte vet så mycket behöver givetvis styras, men för den som har koll på läget räcker det med att känna till sin uppgift och inom vilken ram den ska utföras. Man måste känna till det övergripande och inte minst - vara samövad.

Underrättelse-ledning-verkan
Ledningen ingår i triaden underrättelse-ledning- verkan som är grundbegreppet i det som nu kallas Revolution in military affairs, RMA. Stefan Engdahl menar att uttrycket RMA använts i årtionden och att ”man alltid kan fråga sig var revolutionen är någonstans”. I underrättelsedelen spelar begreppet dominant battlespace awareness, DBA en stor roll. På svenska blir det närmast ”överlägsen koll på läget”. (Se FOA-tidningen 1/99.)

- Nyckelordet är kanske evolution och inte revolution. Ett viktigt område kommer därmed att bli ledningsutveckling. För detta behöver vi bygga ett ledningsutvecklingslaboratorium där vi kan pröva, utveckla och öva olika ledningsformer.

- Grundtanken är att satsa på information och ledning och därmed kunna minska på verkansdelen. Syftet är att kunna upptäcka och åtgärda hot genom att skicka rätt resurser till rätt plats på rätt tid. Ska vi skicka en robot eller en socialarbetare? Jag skickar ut mina resurser först när jag vet vad som händer och använder dem inte för att ta reda på vad som händer.

- Det här är en ganska stor omställning i sättet att betrakta hur vi ska göra saker. På vissa områden, som tex flygets beredskapsjakt, gör vi det redan idag, men att göra detta till en modell med en satsning på ett bättre underrättelseläge över hela linjen är ett tydligt vägval. Sedan kan man alltid fråga sig om det här kan fungera och där kan jag väl säga att det finns troende och tvivlare. Om man gör så här så borde ändå möjligheterna öka att vi gör rätt. Även om det kanske inte är svaret på alla våra förhoppningar om hur vi ska kunna skydda oss så tror jag ändå att det ger oss en kraftigt ökad förmåga.

Rutorna kommer människorna närmast
En avgörande faktor för att se över ledningen är att det helt enkelt fattas kvalificerad personal. Milostaber, flyg- och marinkommandon har i dag upp till 40-procentiga vakanser. Det är dessa människor som befolkar rutorna i ledningsorganisationen.

- Det handlar mycket om rutor, men ju mer jag håller på med det här desto mer inser jag att rutorna inte är det viktigaste. Ledningsdoktrin, beslutsprocesser, tekniskt stöd och personalens kvalitet är det avgörande. Men det är rutorna som kommer människorna närmast. Fast man vet vad som är viktigast för ledningen så är det ändå vad som händer med min ruta som det viktiga för mig. Ska staben flyttas, läggas ned - eller vad?

- Det är därför intresset är så stort för var fyrkanterna, ringarna eller trekanterna hamnar och i vårt inledande arbete nu handlar det mycket om rutor och struktur. Och när vi lägger ett förslag till grundorganisation kan vi ju inte placera staber så att de inte går att försörja med personal.

Ubåtsjakter och Internet inspirerar
Hur ledningen skulle ha fungerat i ett krig har vi ju lyckligtvis inte kunnat pröva. Det närmaste vi kommit har varit ubåtsjakterna - ett sorts halvskarpt läge där man fick skjuta verkanseld på inre vatten utan förvarning. Stefan Engdahl har varit taktisk chef under flera av dessa jakter och säger att saker som visserligen tidigare hade betraktats som sanningar nu blev väldigt tydliga.

- Det här blev aldrig uppenbart under de vanliga övningarna. Materielen hinner inte bli sliten på några dygn. Det tar ett par veckor innan sådant märks. Och då kan man inte gå in till en bas och reparera utan måste göra det till sjöss.

Tidigare var det bara i undantagsfall som olika marinförband, som ytattack, ubåtar, kustartilleri, flyg osv leddes samordnat till sjöss. Det var marinkommandot som skötte detta. Under ubåtsjakterna flyttades en stor del av denna ledning från berget ut till fronten.

- Jag såg att i förlängningen skulle man ha kunnat haft kontroll över helheten. De deltagande förbanden styrdes av en insatsstyrkechef med den taktiske ledaren på plats. Nivån ovanför gav uppgiften som kunde vara i flera veckor. Den överordnade ledningsnivån ägnade sig främst åt att serva mig med information och besvara mina frågor. Modellen att den som är på plats leder och nivån ovanför stöder är en modell som vi nu funderar på att gälla för hela Försvarsmakten. Att ge ansvar åt den som är närmast händelsen, oavsett vilken nivå man är på, är ett vanligt sätt att leda internationella operationer. Genom insatsregler vet man vad som gäller och inom vilka ramar man kan göra vad.

Hur informationen ska hanteras i den nya ledningen är väl en fråga som väntar på sitt svar, men Stefan Engdahl tycker att det verkar rimligt med någon sorts Internetlösning där man surfar mellan hemsidorna och vill man ha mer information om något så är bara att klicka sig vidare.

Det enklaste kanske är att fråga dagens tioåringar vilket gränssnitt de vill ha i framtidens ledningssystem.

Från FOA-tidningen nr 4-1999 - www.foi.se/framsyn