Utnötningskrig inget för små nationer

Manöverkrig svensk modell

Av Krister Pallin och Johan Lagerlöf

Grunden för Försvarsmaktens verksamhet är förmåga till väpnad strid. Den princip som bör styra Försvarsmaktens utnyttjande och utveckling är manöverkrigföring. Utifrån denna kompetens ges kraften att verka såväl nationellt och internationellt.

Ovanstående stycke är hämtat från Försvarsmaktens strategiska bedömande 1999- 02-23. Frågan är vad manöverkrigföring innebär för Sverige?

Krigföringen omvandlas förhållandevis långsamt. En rad drivkrafter av skild karaktär ligger bakom utvecklingen av sättet att föra krig. Vissa faktorer härrör ur samhällsutvecklingen i vid bemärkelse - politik, ekonomi, teknisk utveckling och normer förändras. Filosofiska och ideologiska föreställningar påverkar synen på krigföringen. Nu, i slutet av 1900-talet, ser vi i flera avseenden en förändrad nation, Sverige, i en ny säkerhetspolitisk omgivning. Hur påverkar det vårt sätt att se på krigföringen? Försvarsmakten söker ett sätt att beskriva hur man avser att organisera och utnyttja sina resurser i framtidens krigföring.

Manöverkrig och utnötningskrig
I västerlandets tradition kan det sägas finnas två åtskilda huvudformer av krigföring. En utnötningsform som lägger huvudvikten vid eldkraft och resurser samt en manöverform som lägger huvudvikten vid tempo och rörelse. De två formerna ska ses som relativt omfattande samlingsbegrepp, dvs begrepp som innefattar flera varianter eller nyanser inom en överordnad teori. De kan båda sägas vara ett sätt att se på krigföring snarare och metoder för praktiskt utövande.

Kännetecknande för utnötningskrigföring är att man söker nå seger genom att ödeläggelse av fiendens resurser med hjälp av överlägsen eldkraft, möjliggjord av betydande industriell bas och teknologisk överlägsenhet. En förespråkare av utnötningskrigföring betraktar fienden som ett angreppsmål som ska nedkämpas systematiskt. Framgång beskrivs i termer av förluster av döda och sårade, erövrad materiel och tagen terräng. Större insatser ger enligt detta synsätt generellt bättre resultat - dvs större slitage på motståndarens materiel, personal och resurser. Det viktigaste måttet för militär förmåga blir teknologisk och numerär överlägsenhet. En konsekvens är också att kriget på nationell nivå betraktas lika mycket en industriell kraftmätning som en militär.

Manöverkrigföringens förespråkare förutsätter att det är möjligt att ett gå runt ett problem och angripa det från en mer fördelaktig position. Målet är att lamslå en motståndares möjlighet och vilja att föra striden vidare. Stor vikt läggs vid snabbhet och därigenom möjligheten att överraskande koncentrera insatser mot fiendens svagheter. Tempo betraktas därför som ett medel som ökar chansen till överrumpling och överraskning. Högt tempo förutsätter decentraliserad beslutanderätt för att chefer ska kunna utnyttja uppkommande möjligheter. Decentraliserad beslutanderätt är också viktig för att i krig kunna lösa oförutsedda problem som alltid kommer, den sk friktionen. Manöverkrigföring lägger vikt vid att undgå motståndarens huvudstyrkor och i stället kraftsamla mot utvalda, relativt sett svagare mål. Genom historien har manöverkrigföring ofta varit den metod som den resursmässigt svagare parten har försökt att tillämpa i både land- och sjökrig.

Traditionellt har teorier om användningen av militära styrkor varit knutna till kriget. I dag hävdas ibland att detta är ett för snävt perspektiv. Det behövs ett begripligt sätt att beskriva bruket av militära styrkor i alla former av konflikter och på alla konfliktnivåer.

Olika nivåer av krigföring
Krig och konflikter kan föras på olika nivåer. Hur förhåller sig valet av krigföringsmetod till en nations sätt att agera på olika krigföringsnivåer? Figuren nedan visar hur valet av krigföringssätt kan genomsyra konflikthantering på olika nivåer.

På nationell strategisk nivå formuleras en nationell strategi, som koordinerar alla nationens resurser för att uppnå politiska mål. Den nationella strategins innehåll och styrka kan definieras som kombinationer av politiska, ekonomiska, militära, geografiska maktmedel och folkviljan. Alla, eller en kombination av vissa av dessa medel, kan användas av en nation för att uppnå sina mål. Hur dessa maktmedel kombineras påverkas av den grundläggande synen på hur konflikthantering och krigföring. Nationens möjlighet att hävda sina intressen beror vidare av om den agerar inom ramen för en politisk, ekonomisk eller militär allians.

Underordnat den nationella strategin formuleras en militär strategi, vilket avser användning av militära resurser för att uppnå de mål som angivits av den politiska ledningen. På militärstrategisk nivå rör aktiviteterna att fördela militära resurser samt ge riktlinjer och ramar för användningen av dessa militära resurser. Den militära strategin påverkas av den grundläggande synen på sättet att föra krig. På militär strategisk nivå finns två huvudsakliga ansatser - den direkta och den indirekta. Den direkta strategin innebär att sätta in sin militära kraft mot motståndarens tyngdpunkt som i militärteorin betecknar den del av motståndares kapacitet som, om den attackeras och förstörs, leder till att han förlorar kriget eller söker fred. Ofta används militära medel mot motståndarens militära förmåga med målsättning att förstöra denna. USA har genom massiva insatser av militära styrkor använt en direkt strategi under de flesta krig under 1900-talet. En indirekt strategi å andra sidan undviker att konfrontera motståndaren där han är stark och söker upp hans svagheter för att nå framgång. Exempel på sådana svagheter kan vara ekonomiska resurser eller vital transportkapacitet. Den psykologiska dimensionen är viktig och förhoppningen är att motståndarens vilja att föra konflikten vidare ska brytas. Den indirekta strategin har ansetts vara speciellt intressant för den nation som besitter ett litet, men välövat och kompetent försvar.

I krig kan taktik ses som konsten att utnyttja sina resurser i väpnad strid. Den operativa nivån länkar samman strategisk och taktisk nivå. Aktiviteter på operativ nivå ska säkerställa genomförandet av händelser på taktisk nivå med syfte att uppnå de strategiska målen. Motsvarigheten till taktik respektive strategi är operationskonst, vilket innefattar beslut om när, var och hur fienden ska konfronteras i strid med hänsyn till de strategiska mål som ska nås. Operationskonst omfattar större dimensioner av tid och rum än taktik.

På operativ nivå är skillnaden mellan de två krigföringssätten mest uttalad: Utnötningsskolan betonar bekämpningsförmåga, terräng och söker avgörande genom att konfrontera motståndarens styrkefält. Manöverföreträdaren betonar rörlighet och vikten av att söka motståndarens svagheter. Den stil som dominerar över den andra får implikationer för en försvarsmakts doktrin, organisation och ledningsfilosofi. Den schablonbild över de båda krigföringsskolorna som refererades i artikelns inledning kan hänföras till den operativa nivån. Observera att offensiv och defensiv kan kombineras med både manöver- och utnötningskrigföring. I Vietnam använde USA utnötning genom att defensivt vänta ut motståndaren, medan man under andra världskriget offensivt sökte upp fienden för att tillintetgöra den.

Valet av krigföringsmetod på operativ nivå präglar också den taktiska nivån. På slagfältet uppträder element av manöver och utnötning ibland samtidigt. Utnötning, t ex i form av dödandet av fiender, finns som ett element i manöverkrigföring. På samma sätt finns manöver som en del i det blodigaste utnötningskriget. Som två av stridens grundelement är kombinationen och den relativa balansen av eldkraft och rörelse nyckeln till att avgöra striden på den taktiska nivån.

Två ledningsfilosofier
Beroende på om en försvarsmakt väljer utnötnings- respektive manöverkrigföringskoncepten kan två konkurrerande lednings- filosofier urskiljas. Utnötningskrigföringen kännetecknas ofta av centraliserad planering och ledning. Underställda enheter dirigeras mot motståndarens starkaste enheter. Detta kräver utvecklad teknologi och en rigid organisation. Uppträdandet baseras på en detaljerad plan, innefattande många möjliga händelseutvecklingar. Företrädare förespråkar en teknologisk ansats till ledning som betonar förmågan att leda direkt under striden. Överlägsna informations- och kommunikationssystem ger möjlighet att snabbt styra och samordna stora resurser mot fiendens kraftcentra. En följd är att kraven på chefers egen initiativförmåga blir mindre.

Ledningen i en försvarsmakt präglad av manövertänkandet blir istället fokuserad vid vikten av att underordnade chefer ska kunna fatta beslut på eget initiativ baserat på högre chefs intention. Flexibilitet, individuellt initiativ och ansvar blir avgörande. Decentraliserad ledning betraktas som en förutsättning för att kunna gripa tillfällen att agera när de dyker upp. Detta kräver hög förmåga och kunskapsnivå samt en utvecklad disciplin hos både officerare och soldater. Teknologin ger, enligt detta synsätt, ökad möjlighet till situationsförståelse och koordinering mellan chefer.

Enkelt val för Sverige?
Försvarsmakten betraktar manöverkrigföring som en operativ metod (FM Nomen Op 98), vilket torde vara ett alltför begränsat synsätt. Av flera orsaker är manöverkrigföringen och manövertänkande en naturlig utgångspunkt för Sverige:

Försvarsmakten lämnar invasionsförsvaret för ett flexibelt insatsförsvar.

Uppträdandet på operativ och taktisk nivå skulle dessutom vara i linje med den strategiska inriktningen och vilja att aktivt agera i en komplex och ständigt föränderlig miljö. En aktivare säkerhetspolitik, där Försvarsmakten betraktas som ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument är ett faktum. Inte minst av pedagogiska skäl kan manövertänkandet ge ett sätt att beskriva hur Sverige, på olika konfliktnivåer, avser att agera i fred, kris eller krig med skräddarsydda insatser, ibland tillsammans med andra stater respektive inom eller utom ramen för politiska, ekonomiska eller militära allianser.

Sverige kan aldrig mäta sig med en stormakt i ett utnötningskrig. Sverige har dessutom traditionellt en defensiv strategi och bör föra krig på ett sätt som ger möjlighet att återvinna ett eventuellt förlorat initiativ.

Manöverkrigföring anses allmänt vara en humanare form av krigföring. Genom att det mänskliga lidandet minimeras betraktas det som relativt skonsamt både mot den egna befolkningen och fienden. Till detta kan läggas att en försvarsmakt präglad av manövertänkande har lättare att agera i asymmetriska konflikter där motståndare använder okonventionella medel.

Det svenska samhällsklimat och sociala traditioner med självständiga och individuellt agerande medborgare lämpar sig väl för ett decentraliserat och aktivt sätt att lösa kon- flikter och föra krig. Värnplikten ger möjlighet att hålla hög kompetens bland officerare och soldater.

Vårt militära tänkande på taktisk och operativ nivå präglas av uppdragstaktiken, vars idé - mer eller mindre utvecklad - funnits i det svenska försvaret sedan andra världskriget. Grundfilosofin - att chefer ställer uppgifter, tilldelar resurser och ger ut handlingsregler samt ger den som ska lösa uppgiften största möjliga frihet att välja tillvägagångssätt för att hur den ska lösas - bör vara en naturlig del i det nya insatsförsvaret. Denna tradition kan utvecklas och utgöra en bas för nya doktriner, organisation och teknik.

Det är möjligt att generalisera idéerna i manöverkrigföringen till ett mer generellt manövertänkande, som är ett angreppssätt för användning av militära, men också andra medel, för att på olika nivåer nå de målsättningar som formulerats i den nationella strategin.

Manövertänkandet kan prägla insatser under fred, kris, fredsfrämjande verksamhet och krig. Manöverkrigföring ses då som ett viktigt element av manöverteorin. Att manövrera ska i detta sammanhang förstås som att företa ”smarta drag” för att skapa en fördelaktig situation.

Manövertänkandet och manöverkrigföringens principer beskriver hur vi avser att lösa konflikter och i förlängningen föra krig. Det är ingen exakt beskrivning av en metod, men ger ett ramverk, en kunskapsbas och etablerad begreppsapparat. I en tid av omvälvning är det avgörande att kunna förklara hur nya koncept som insatsorganisation och kompetens tillsammans med ny teknik går att förena med Försvarsmaktens traditioner av uppdragstaktik.

Från FOA-tidningen nr 4-1999 - www.foi.se/framsyn