Sju nya militärdistrikt kan ersätta samtliga militär- och försvarsområden

FOA-utredare föreslår bantad regional ledning, men varnar för folkförsvarets konkurs

Av Douglas Derans och Ariane Andersson

Antalet försvarsområden halverades för bara några år sedan. Härmed lämnades principen med ett försvarsområde i varje län. Vissa försvarsområdesbefälhavare fick samverka med två eller flera län. Försvarsområdesbefälhavarens och landshövdingens samgruppering i krig på en gemensam plats upphörde i de flesta fall och ledning sker nu från respektive myndighet. Under försvarsområdesbefälhavaren inrättades försvarsområdesenheter, bl a för att stärka samverkan. För att få en naturlig koppling mellan lokala förband och kommuner har i dessa enheter vanligtvis placerats personal från de förband som har att verka inom de kommuner som ingår i försvarsområdesgruppens område. En del av underlagen i denna omställningsprocess togs fram av FOA, som tex rapporten Framtida lägre regional och lokal ledningsorganisation (FOA-D—95- 001 18-1.1—SE).

Färre staber kan ge sämre samverkan
I Försvarsmaktens omstrukturering kommer även de territoriella delarna att omprövas.

Realiteter som t ex minskade medel, färre förband, officerare och värnpliktiga styr diskussionen. Av denna kan man sluta sig till vissa troliga utvecklingar, som tex att de högre (militärområden) och lägre regionala (försvarsområden) ledningsnivåerna smälts ihop till en ledningsnivå (arbetsnamn militärdistrikt). Vidare kommer antalet sådana distrikt, MD att bli färre än de nuvarande försvarsområdena, de kommer att inrymma betydligt färre territoriella förband och ha betydligt färre yrkesofficerare. FOA har tagit fram en del av underlaget för denna process, rapport Principer för framtida regional ledning (FOA-R—99-01104-505—SE), och deltar också i översynsarbetet i LÖ 99.

Med ett kraftigt minskat territoriellt försvar får Försvarsmakten nya problem. Ett är att med färre regionala staber försvåras samverkan med civila regionala organ. MD-staben kan få upp till fem länsstyrelser att samarbeta med. Risken är stor att regional samverkan tunnas ut och att den civila och den militära planeringen får olika inriktningar, ambitioner och innehåll.

Ett annat problem är att antalet kommuner inom en MD-stabs område blir så stort att det blir omöjligt att samverka med kommunerna direkt från staben. Man måste då utöva samverkan direkt mellan de lokala förbanden och kommunerna. Hur detta ska gå till är dock oklart eftersom antalet territoriella förband minskar. FOA ska studera detta problem och lämna förslag till lösning. Det är viktigt att den lokala samverkan fungerar och att ett lokalt nätverk finns för att hantera kriser i såväl fred som krig, samt att Försvarsmakten deltar. I ett framtida krig går det förmodligen snabbt. Tiden att gå omvägar i samverkan finns inte. Den som inte är etablerad i nätverket riskerar att hamna utanför. Vill man dessutom få tillgång till det civila samhällets resurser i krig så är kontaktnätet med den lokala nivån avgörande. Det är nämligen där huvuddelen av resurserna finns.

Smalare, vassare - men folkförsvar?
Ett mera svårgripbart problem är att färre förband, färre staber, färre garnisoner, färre officerare och värnpliktiga och färre kontakter innebär att invånarnas kunskap om och känsla för Försvarsmakten minskar. Folkförsvaret blir ett minne. Frågan är om Försvarsmakten har råd med detta på lång sikt.

I debatten har hävdats att vi inte behöver ett territoriellt försvar. Man kan ha vilka åsikter som helst om effektiviteten i det territoriella försvaret, men det är detta som i första hand i krig ska skydda mig, mina medmänniskor och min hembygd och dessutom i fred hjälpa till om det händer en stor olycka. Om inte Försvarsmakten gör det - vad ska vi då ha ett militärt försvar till?

Från FOA-tidningen nr 4-1999 - www.foi.se/framsyn