Rad av misslyckade storprojekt visar att ledningssystem måste byggas etappvis
Lätt att stora utvecklingsprojekt kraschar, skriver FOA-forskare
Av Per Svensson
Krigshistorien har många exempel på taktiskt- tekniska ”revolutioner” eller paradigmskiften. Den nazityska arméns taktiskt djärva och skickliga utnyttjande av pansarvapnet är ett klassiskt sådant. En insikt vi i Sverige idag kan behöva erinra oss med anledning av detta exempel är att investeringar i försvarsförmåga måste göras uthålligt, framsynt och fördomsfritt, om resultatet ska vara mer än att vilseleda opinionen och ge konstgjord andning åt förlegade strukturer.
Ett nytt tekniskt-taktiskt paradigmskifte, Revolution in military affairs, RMA, (se här) kan nu skönjas. Vi vet inte när det kommer, men vi vet att militären nu är än mer beroende av den civila teknikens utveckling än när pansarvapnet tog form som en variant av bilismens begynnande framväxt.
IT ökar ansvar på de lägre nivåerna
En av RMAs grundpelare är ledningssystemet. Nya tekniska möjligheter som skapas av den civila IT-utvecklingen driver fram förändringar av såväl uppgifter och doktrin som organisation och teknisk utrustning för ledning. Ny teknik för sensorer, samband, datafusion (se sid 44) och styrda vapen ger nya förutsättningar för krigföringen. Antalet soldater som behövs för att utföra en given uppgift minskar liksom antalet hierarkiska nivåer i organisationen. Bättre ledningssystem kan leda till en flexiblare organisation. Lägre nivåer kan få lika god uppfattning om det taktiska läget som högre och kan få stöd för att säkrare värdera såväl egna som fiendens alternativ, Med det snabbare tempot får även de lägsta nivåerna större befogenheter och ansvar. Vi vet dock inte idag om människorna klarar kraven på organisatorisk flexibilitet, och inte heller vad som krävs av utbildning och användargränssnitt för att göra den möjlig.
RMA och det framtida ledningssystemet
Fastän det nyväckta intresset för RMA i vårt land ännu inte lett till stora satsningar förstår man nu att ett tekniskt avancerat ledningssystem behövs för att öka uthålligheten, minska resursförbrukningen och korta reaktionstiderna. Om ledningen är central i RMA så är RMA drivande för utvecklingen av ledningsstöd.
Den nya teknikens förmåga till full uppkoppling och omedelbar respons i kombination med nya distribuerade intelligenta system väntas innebära en omvälvning. I nätverket bromsar inte tekniken kontakten mellan människor eller datorer oberoende av var i världen man är.
Detta betyder att militära konferenser, förfrågningar, order och tom organisationsförändringar initieras lättare än när vi ringer ett telefonsamtal. Den kanske viktigaste möjligheten är att utveckla och utnyttja distribuerade, intelligent samverkande programsystem för problemanalys och beslutsfattande. Gränsen mellan stridsledningssystem och ledningsstödsystem suddas ut och beslutsfattare på alla nivåer får realtidsinformation.
Utveckling av ledningssystem i Sverige
Det militära begreppet ledningssystem i Sverige beskriver den organisatoriska struktur som leder försvaret i krig, kris och fred. Eftersom de operativa uppgifterna i fred inte är så omfattande, är ledningssystemets roller i fred och krig mycket olika.
Detta är ett av de problem som hör till förändringen av ledningssystemet. Direktiv och attityder har varierat under de gångna 20 åren - det första sk operativa ledningssystemet, Leo, började tas i drift 1980 - från en ursprungligen stark betoning av krigsuppgiften ända in på 80-talet, via olika satsningar på datoriserat, administrativt verksamhetsstöd främst för fredsverksamhetens behov, till att åter starkt betona krigets. Ledningsdoktrinen har på senare år åter behövt modi- fieras som en följd av nya krav på Försvarsmakten att snabbt kunna delta i internationella operationer.
Orion klarade inte hemligheter
För att inte tekniken ska styra verksamhetsutvecklingen har Försvarsmakten, inte minst i styrdokumentet ÖB grundsyn ledning från 1994, betonat att utveckling av ledningssystemet inte är en teknisk fråga utan handlar om att skapa och vidmakthålla en komplex organisatorisk struktur som kan leda försvaret i krig.
En tekniker är dock inte mycket hjälpt av detta synsätt för att analysera behov av ny metodik och utveckla nya funktioner hos de informationstekniska delarna av ledningssystemet. Dessutom saknas ett entydigt begrepp för dessa IT-system, som avgränsar dem från de ”mjuka” delarna av ledningssystemet. I fortsättningen används termen ledningsstödsystem för att beskriva IT-system till stöd för ledning av operationer.
1998-1995 startades ledningssystemprojekten LI-FV, Lim, Orion och Atle. Dessa skulle stödja flygvapnets, marinens, operationsledningens respektive arméns ledning. Det enda av dessa system vars utveckling hittills kommit så långt att man övervägt att sätta det i reguljär drift är Orion.
Lagen har dock hårda krav på hantering av hemligt och kvalificerat hemligt material och eftersom Orion inte ansetts klara dessa krav har flera av de ursprungliga målen ändrats. Men det är inte avgjort i vilken utsträckning systemet kommer att tas i reguljär drift.
I en reaktion mot den då rådande försvarsgrensuppdelade utvecklingsmodellen, beslutade ÖB 1995 att ett försvarsgrensgemensamt ledningssystem skulle införas 2001 med de försvarsgrensvisa systemen som utgångspunkt. Dessa system var då redan under utveckling och det är med den klassiska utvecklingsmetodik (vattenfallsmodellen, se nedan) som användes mycket svårt att under pågående arbete förändra förutsättningarna för stora IT-projekt. Det visade sig snart att ÖBs beslut inte kunde verkställas.
Idag anges 2005 som nytt måldatum för en första version av ett omarbetat, försvarsgemensamt ledningssystem. Under tiden har stora förändringar och neddragningar skett i utvecklingsprojekten liksom i försvarets organisation och det är oklart hur det nya ledningsstödsystemets arkitektur och säkerhetslösningar ska utformas, och inte heller vilka uppgifter systemet ska kunna utföra.
”Tekniken är ganska enkel”
En tidigare vanlig uppfattning var att teknik visserligen behövs i ledningssystemet men att den tekniska konstruktionsuppgiften är tämligen enkel och bäst utförs av användarna i direkt samarbete med konsulter. Detta synsätt har bidragit till att ingen gemensam och tillräckligt stark organisation inom försvaret kunnat ta det tekniska och ekonomiska ansvaret för utvecklingsresultatet eller för införande och samordning av de färdiga systemen. En ny syn är på väg men den behöver tid för att slå igenom.
FMV handhar frågan om den tekniska infrastrukturen för nästa generation av ledningssystemet. Därtill kommer att FOA bedriver teknisk och humanvetenskaplig forskning på ledningsområdet.
FMVs uppdrag avser den tekniska arkitekturen, ett amerikanskt begrepp, vars avgränsning missledande antyder att informationsteknik är begränsad till frågor om den informationstekniska infrastrukturen, som operativsystem, databasteknik och kommunikationsprotokoll, inklusive säkerhetsfrågor relaterade till denna infrastruktur. Den ännu viktigare frågan om hur innehållet i det tekniska ledningsstödet ska vara beskaffat, och hur detta ska samverka med den underliggande tekniska arkitekturen liksom med systemets mänskliga användare, är förvisso också teknisk.
Utveckling av ledningsstödsystem har varit en omfattande och resurskrävande aktivitet inom Försvarsmakten under hela 90-talet, och det lär bli så även i fortsättningen, om man inte istället väljer att köpa ett färdigt system.
Ett steg i taget säkraste vägen
På 70-talet infördes i världen en standardiserad modell för utveckling av informationssystem, som också antogs som svensk standard, och som bl a innebär att först klarlägga och i detalj beskriva vad systemet ska klara. Denna funktionalitet ges en konkret konstruktionsbeskrivning, som utformas som en mängd datorprogram, vilka sätts samman till ett system som leveranstestas och införs. Detta är den klassiska vattenfallsmodellen.
Denna metodik har visat sig mycket svår att tillämpa för att utveckla stora och invecklade programsystem. Men modellen har en, oftast skenbar, fördel för ledningen då den verkar ge en god prognos över tidsåtgång och kostnad - om bara projektledare och systemarkitekter gör ett tillräckligt bra jobb. Det kan ju alltid hävdas att ett havererat projekt skulle ha lyckats bättre om man bara hade haft en bättre projektledare, skickligare konstruktionsledning etc. I verkligheten är vi dock alla människor och det vore bättre om stora utvecklingsprojekt bröts ner till väldefinierade etapper med mål som beställaren själv kan verifiera. Om ett etappmål inte uppnåtts så får man välja mellan att satsa mer på etappen, minska ambitionen för etappen, eller lägga ner hela projektet. Det måste finnas en plan för hur etapperna leder till slutmålet och den ska kunna ändras i samband med utvärderingen av varje etapp.
Helheten ska klara att delar byts ut
En sådan evolutionär utvecklingsmodell kan göra att teknik som bygger upp något av de många olika skikt som systemet består av successivt kan ändras utan att försämra systemet. Inte ens en väl genomtänkt och samordnad systemarkitektur av klassisk typ brukar hindra att viss teknik, viss organisation etc byggs in i systemets konstruktion så att vidareutveckling och underhåll blir lidande. Det räcker inte att skapa ett system som är en perfekt maskin vid starten utan systemets olika delar måste vara sammankopplade så att de kan bytas ut var för sig utan att resten drabbas. Nackdelarna med en evolutionär modell är att ett slutdatum för processen inte kan anges, att processen sällan leder till ett användbart resultat förrän flera etapper har genomförts, och att metoden därför kräver en uthållig beställare. Men om man vill genomföra stora utvecklingsprojekt i egen regi är detta rätta vägen att gå för minska risken för ett stort misslyckande.
Hårda tider väntar militär mjukvara
Naturligtvis är det tryggare att låta andra ta utvecklingsrisken och istället köpa färdiga system. Detta sker nu på den kommersiella marknaden för s k affärssystem. På senare år har allt fler företag infört sådana företagsgemensamma affärssystem, dvs generella men anpassningsbara administrativa styrsystem som utvecklas och marknadsförs globalt av specialiserade IT-företag. För att en liknande utveckling ska kunna ske för ledningssystem krävs att utbudet av flexibla ledningssystemmoduler ökar väsentligt. Sådana ”byggsatser” måste komma från kundbeställda system, vars delar av tillverkaren gradvis utvecklas till komponentbibliotek.
Effektiv systemutveckling kräver färdiga programkomponenter. Komponenter från externa leverantörer måste kunna kombineras med de egenutvecklade. Tekniska ramverk för sådana komponentbibliotek har standardiserats på senare år. Försvarsspecifika IT-standarder och konstruktionslösningar kan inte i längden konkurrera med civila, och bör därför användas bara när inget annat går. Förhoppningsvis minskar med tiden användningen av mjukvara gjord enbart för militära ändamål.
Från FOA-tidningen nr 4-1999 - www.foi.se/framsyn