Motsättningar i samhället överraskade katastrofledningen i Göteborg

Allt var inövat utom att räddningspersonalen hotades med våld

Av Lotta Ryghammar

Sent på kvällen 29 oktober 1998 utbryter under en ungdomsfest en brand i Makedoniska föreningens lokaler på Hisingen i Göteborg. Det är en av de största brandkatastroferna i modern tid i Sverige. På brandplatsen möts räddningspersonalen av en närmast kaotisk situation och mycket starka scener utspelas. 63 ungdomar omkommer och många skadas.

Under natten mobiliseras Göteborgs stads katastroforganisation. Det visar sig att händelsen har en särskild dimension. De omkomna och skadade har sina rötter i många olika länder och kulturer. Detta ställer staden inför oväntade problem.

Särskild katastrofledning
I Göteborgs stad verkar den kommunala organisationen utifrån en långtgående decentralisering. Det finns 21 stadsdelsnämnder med ansvar för lokal verksamhet. Enligt stadens katastrofberedskap ska den normala organisationen med decentraliserat verksamhetsansvar så långt möjligt tillämpas även vid svåra påfrestningar på samhället i katastrofsituationer.

Kommunstyrelsen har överlåtit sin beslutanderätt i kommunledningsfrågor till en katastrofledningsdelegation eller kommunstyrelsens ordförande, vid brådskande ärenden.

För den allmänna kraftsamlingen har staden inrättat en central katastrofsamordningsgrupp stödd av en informationsstab. Inledningsvis inkallas en grundbemanning av tjänstemän. Den enskilda situationen bestämmer vidare inriktning av ledningsinsatserna.

Natten till fredagen den 30 oktober, cirka en halvtimme efter det första larmet om branden, blev stadsdirektören uppringd i bostaden av räddningstjänstens alarmeringscentral och informerades om det allvarliga läget. Denne begav sig genast till räddningstjänsten, brandstationen Gårda, och kontaktade under resan via mobiltelefon kommunstyrelsens ordförande. Vid stadsdirektörens ankomst till räddningstjänsten, varifrån alla insatser med anledning av branden samordnades, sammankallades katastrofsamordningsgruppen. Kommunstyrelsens ordförande, tillika ordförande i kommunstyrelsens katastrofdelegation, anlände kort efter stadsdirektören till Gårda, och tog en aktiv roll i ledningsarbetet. Han utgjorde också naturligt förgrundsgestalt och talesman för staden.

Kommunstyrelsens övriga ledamöter kontaktades under natten och ombads hålla sig beredda. Tidigt följande morgon kallades kommunstyrelsen till ett extramöte. Under detta möte beslutades att ge ordföranden befogenhet att fatta erforderliga beslut om åtgärder med anledning av katastrofen. Detta skapade förutsättningar för att i tid ta strategiska och kostnadspåverkande beslut.

Samtliga stadsdelsförvaltningschefer larmades i det initiala skedet under natten och aktiverade sina respektive organisationer. De fick uppdraget att organisera det psykosociala omhändertagandet i respektive stadsdel och förbereda informationsinsatser.

En mindre krets ur stadskansliets ledning och dess handläggare med kompetens inom verksamhetsområdena skola och social omsorg utgjorde tillsammans med kommunstyrelsens ordförande kärnan i den centrala krissamordningen. Denna hade en viktig roll som en kvalificerad organisation med ansvar för strategiska beslut, samordning, information och resursstöd. I det skedet av ledningsarbetet då stadsdelsförvaltningarnas etablering av kriscentra påbörjats, drog sig stadsdirektören ur det operativa arbetet för att svara mot behovet av en ledningsfunktion som arbetade mer långsiktigt.

Enorm mediaanstormning
Göteborgs stad anser att hanteringen kring katastrofbranden fungerat mycket väl bland annat på grund av den decentraliserade organisationen. Krisledningen kännetecknades enligt staden vidare av engagemang, större och friare mandat för alla, informell ledning, fokusering på problemen, konkreta frågeställningar, informella nätverk samt tillräckliga resurser.

Viktiga erfarenheter är att ordinarie organisation, ansvar och rutiner utnyttjas så långt det är möjligt. Ledningen bör agera utifrån en startplan och situationen bestämmer vidare inriktning av ledningsinsatsen. Vidare bör planering ske för uthållighet och det strategiska ledarskapet bör åtskiljas från det operativa.

Vid den krishantering som följde på branden medverkade många samhällsfunktioner. Skilda katastrofledningar grupperades i anslutning till Göteborgs krissamordningsgrupp på Gårda.

En stor samverkansfråga gällde informationen. Händelsens stora informationsinsatser krävde central organisering och samordning. Stadens informationschef larmades omedelbart och det externa informationsansvaret för katastrofen flyttades snart över från räddningstjänsten till katastrofsamordningsgruppen på Gårda där en informationsstab tog form. Information spreds via lokalradio, press, Internet och tryckt informationsmaterial på flera språk. Mediaanstormningen var enorm och det organiserades en särskild arbetsplats på Gårda för pressen. Samordnade presskonferenser hölls löpande de inledande dygnen på Gårda. Förutom kommunstyrelsens ordförande deltog bland andra representanter från räddningstjänsten, polisen och sjukvården. Även statsministern och försvarsministern deltog i en med kommunstyrelsens ordförande gemensam presskonferens. Den centrala informationsverksamheten flyttades senare till stadens egna lokaler. En viktig erfarenhet är att organisationen bör dras igång för en stor informationsinstats och som sedan kan minskas när behoven är klargjorda.

Stadsdelsförvaltningarna etablerade i enlighet med sitt uppdrag lokala krisorganisationer. De erhöll löpande information om händelseutvecklingen och om beslut i krissamordningsgruppen. I stadsdelen Lärjedalen samordnades informationsinsatser, kriskompetens och praktiskt arbete i Hammarkullens kyrka. Stadsdelsförvaltningen och dess krisgrupp byggde snabbt upp en samverkan om bl a stödverksamhet med t ex de kyrkliga församlingarna, en muslimsk krisgrupp, invandrarföreningar och Svenska röda korset. Senare utökades samverkan med bl a polis och räddningstjänst om informationsmöten m m. Hammarkullens kyrka blev också en samlingsplats för hundratals berörda människor.

Den första kontakten med Försvarsmakten med anledning av olyckan togs mellan sjukvården och helikopterdivisionen på Säve som förstärktes med helikoptrar från andra delar av Sverige. En sjuktransport till Bergen genomfördes med Herkulesplan. Ambulanserna med de brännskadade kördes helt enkelt in i planet.

Marinkommando Väst/Fo 31 kontaktade tidigt räddningstjänsten och polisen för att utröna om det fanns några ytterligare behov av stöd från Försvarsmakten. I början fanns inga sådana behov. Genom olika kontaktvägar kom successivt in önskemål om militärt stöd med bl a utspisning, filtar, frivillig personal och transporter. Swedints experter på debriefing ställdes till landstingets förfogande.

De lokala aktörerna är alla resursstarka och hade inget behov av stöd från länsstyrelsen i den akuta hanteringen av händelsen. Denna hjälpte dock till med bland annat regeringskontakter och hade ansvar för viss information och för vissa besök av statsråd och kungaparet.

Invecklade samverkansmönster
Samverkansmönstret vid en kris av detta slag blir mycket omfattande och komplext. Aktörerna har dragit ett stort antal slutsatser som att ett omfattande socialt stödarbete förutsätter befintliga kontaktvägar och redan tidigare uppbyggda nätverk, att några personer måste avdelas även vid de samverkande myndigheterna för att analysera hur det långsiktiga samarbetet ska organiseras samt att de samverkande organen måste ta hänsyn till skilda förutsättningar i planeringen för krishantering beroende på tillgängliga resurser lokalt. Samverkande myndigheter bör också sträva efter att ha en samverkansperson placerad hos kommunledningen. Det är vidare viktigt att informationen samordnas mellan kommunledningen och övriga inblandade funktioner.

Spänningar i samhället överraskade
Göteborg hade vid sidan av stora resurser erfarenhet av stora och mediala händelser. Vid brandolyckan tillkom dock faktorer som man inte var förberedd på såsom motsättningar och spänningar inom samhället. De berörda invånarna hade till stor del invandrarbakgrund. Bristen på kunskap om en mångfald av språk, religioner, kulturer och reaktionsmönster visade sig bli den svaga punkten i krissamordningen.

Redan på olycksplatsen utsattes personer som deltog i räddningsarbetet för hot och fysiskt våld. Arbetsförhållandena var stundtals kaotiska. Hot om våld och våld från anhöriga och kamrater förekom även på sjukhusen. Där skyddades personalen periodvis av polis för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Personal som deltar i räddningsarbete är inte vana att hotas och utsättas för våld utan brukar tvärtom tas emot väl. Under hela veckan efter katastrofen var det mycket spänt i ungdomsgrupperna och många ungdomar drev oroligt omkring i staden. Ett flertal felaktiga och negativa rykten spred sig snabbt inom olika grupperingar.

Det beslutades att stadens krisorganisation skulle samverka med polis och räddningstjänst för att kunna möta uppflammande aggressioner. Kommunstyrelsens ordförande beslutade också att en strategi skulle tas fram för att hantera en skärpt situation, som kunde uppstå om det visade sig att ett brott låg bakom katastrofen.

Stämningen förbättrades efterhand bla med hjälp av informations- och andra åtgärder som staden genomförde i samverkan med andra myndigheter.

Förståelse för kulturella skillnader
Aktörerna har mot bakgrund av detta gjort flera erfarenheter. Bland annat kan en händelse utgöra en utlösande faktor och blottlägga gamla motsättningar och frustrationer. Social oro samt hot och våld mot personal måste beaktas i planering, utbildning och övningar. Andra kulturer och andra reaktionsmönster accentuerar behovet av kulturkompetens hos kommunledningen. Det handlar om att nå grupper med annorlunda värderingar samt en förståelse för kulturella skillnader. Det krävs kunskaper om en mängd invandrargruppers kulturer, religioner och organisationer. Ett dynamiskt händelseförlopp ställer stora krav på snabb och korrekt information. Information till grupper med andra kulturer, språk och religioner kräver kunskap.

Se även FOA-rapporten: Krisledning i Göteborg. En studie av Göteborgs stads ledning vid branden i makedoniska föreningens lokaler i oktober 1998. Av Douglas Dérans, Camilla Andersson, Lotta Ryghammar och Dick Sträng. Rapportnr: FOA-R--99-01154-505--SE.

Från FOA-tidningen nr 4-1999 - www.foi.se/framsyn