Nr 1 Sverige och kalla kriget
Kalla krigets svenska offer
På Orionteatern i Stockholm går en kritikerrosad föreställning om ett av kalla krigets svenska trauman - den DC 3:a som sköts ned den 13 juni 1952. Föreställningen heter bara DC3. Den är ordlös. Publiken förstår ändå därför att historien är levande. Inte minst därför att den åter har blivit aktuell. Marinen förbereder nu ett nytt försök att bärga planet. De anhöriga, som är i livet, har väntat i 52 år på sanningen om vad som hände.
Föreställningen handlar mindre om kalla kriget och mer om dess offer. Åtta män försvann. Kvar blev deras kvinnor. Deras män gick till jobbet och kom inte tillbaka. Kvinnornas förtvivlan möttes av tystnad eftersom männens uppdrag var hemligt.
I flygvapnets minneshall har det lämnats en lucka för de försvunna. Före det tomma utrymmet finns rader av namn och efter kommer ännu fler. De är flygvapnets offer i det kalla kriget och de kan räknas i flera hundra. Detta var det svenska kalla krigets verklighet. För kalla kriget var verkligt. Det är inte än rubrik som i efterhand satts över en epok i historien.
Det finns nog en risk i att betrakta kalla kriget som en kamp mellan två supermakter och när den ena är borta så faller dramat i glömska. Men kalla kriget berörde i hög grad också Sverige och satte djupa spår i samhället och tänkandet.
Den sanna bilden om kalla kriget och Sverige kanske vi aldrig får, men vi kommer hela tiden att få en allt tydligare bild. Det säger FOI-forskaren Robert Dalsjö, som är en av dem som nu studerar delar av denna viktiga tid i vår moderna historia. Hans bidrag är att vi bättre ska förstå samarbetet med väst. Det var ju den hjälpen som vi hoppades på. Men den blev med tiden allt sämre förberedd.
På Försvarshögskolan pågår projektet försvaret och det kalla kriget. Mycket har skrivits om Sveriges och det kalla kriget, men inte mycket om försvarets roll. Forskningsprojektet arbetar inte bara med tiden som en motståndare. Vittnenas led glesnar. En kamp förs också mot en sinande kassa.
Detta nummer av Framsyn ger givetvis inte en heltäckande bild, men det visar på bredden. Det hemliga samarbetet med väst som till slut var känt av en allt mindre skara. Första attackeskaderns förberedelser i decennier inför mötet med invasionsflottan. Och hur det skulle ha kunnat gå till. Svenska flottans förvandling från beredskapens vakt till en krympande flotta med färre uppgifter som bara hade öppet under kontorstid. Och sedan väcktes den upp med ubåtsjakterna. Beredskapslagringen som med tiden blev föråldrad och som användes för att stödja svaga inhemska näringar. Den svenska nedrustningspolitiken som följde två spår samtidigt som inte alltid var parallella. Det innebar att det vara andra som skulle nedrusta. Jan Prawitz tillhörde i många år denna politiks inre krets och berättar här för första gången om att Sverige så sent som 1965 prioriterade den egna handlingsfriheten framför ett förbud mot spridning av kärnvapenteknologi.
Sverige lade ned stora ansträngningar på att möta kustinvasionen. Till paradoxen hör att det stora slaget om Östersjön knappast kunde ha blivit av. Så länge flyget och flottan var kvar var kustinvasionen i det närmaste omöjlig att genomföra. Diskussionen om kärnvapen gick på likande sätt. Kärnvapnen skulle inte användas, men spelade en stor roll i och med att de fanns. Robert Dalsjö säger att samma amerikanska bombplan som regeringen fördömde under Vietnamkriget skulle hålla Sverige utanför kriget eller rädda oss om vi blev angripna. Bengt Gustafsson, som var överbefälhavare i kalla krigets slutskede, säger att hjälpen nog handlade om kärnvapen.
Sverige hamnade i otakt under kalla kriget. När det tog fart igen i slutet på 1970-talet var vi efter. Krister Pallin på FOI, som studerat försvarsbesluten, manar till ödmjukhet. Trots att det fanns en klar motståndare gjordes det många misstag. Nu är det mycket svårare. Denna problematik tar vi upp i nästa nummer.
Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn