Nr 3 Militärhistoria
I förändringstider vaknar intresset för historia
Bilder från Armémuseum. Foto Martin Nauclér.
Militärhistoria kan låta lite mossigt. Varför ska man läsa om gamla slag och kungar? Konjunkturerna för ämnet har växlat. I tider av stora förändringar som till exempel efter stora nederlag har det blivit ett uppsving. Så var det när den svenska stormaktstiden var över 1721 och när Finland förlorades 1809. I USA medförde Vietnamkriget ett nyväckt intresse för 1800-talstänkaren Carl von Clausewitz.
Från att tidvis nästan ha varit borta i den svenska officersutbildningen finns nu ämnet till och med på universitetet. För dagens officerare handlar ämnet inte om utbildning utan om bildning.
Detta nummer av Framsyn är skrivet av landets ledande experter på området. De flesta är knutna till Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan som i sin tur har starka band med Krigsarkivet vars samlingar i vissa avseenden tillhör de förnämsta i världen.
Vi upplever nu flera militära revolutioner, skriver Lars Wedin som är chef för den militärhistoriska avdelningen vid FHS. Vi har den tekniska, samt ett helt nytt sätt att se på krig och en helt ny hotbild. Utan ett brett historiskt perspektiv är det lätt att låta sig luras av dem som erbjuder till synes enkla lösningar.
Lars Wedin påpekar att kunskap om vår egen och andra länders militära historia är viktig när det svenska försvaret inom ramen för den europeiska integrationen knyts närmare andra länders försvarsmakter. Man ska dock inse att västs militärhistoria inte är hela världens. Vårt militära tänkande har sina rötter i antiken som i sin tur återuppväcktes under renässansen i Europa. Detta är viktigt att komma ihåg när vi ska verka utanför västs kultursfär.
Krigshistoria, en del av militärhistorieämnet, var ett dominerande ämne i slutet av 1800-talet vid den då nya Krigshögskolan. Drivande var generalstabschefen Hugo Raab som hävdade att ”krigskonst inte kan inpluggas uti hufvudet, hon ska begripas”. Raabs officerare studerade de europeiska krigen. Det amerikanska inbördeskriget som kan sägas vara det första industrikriget hoppades över. De svenska officerarna ansåg sig inte ha något att lära av de amerikanska generalerna. Hur lite som fanns att lära av de europeiska generalerna visade sig vid första världskriget. Efter detta krig sjönk intresset för krigshistoria för att nästan helt försvinna efter nästa världskrig. Vad kunde historien lära officerarna i atomåldern? Samtidigt miste historieämnet mycket av sin ställning vid såväl skolor som universitet.
Gustav II Adolf är vårt bidrag till världens militärhistoria. I den nästan eviga fredens land är vår nationella militärhistoria av ett annat slag. Den är grundad på det starka bandet mellan försvar och samhälle, ofta kallad försvarets folkliga förankring. Men det gick trögare att demokratisera försvaret än samhället. Efter tragedin i Ådalen 1931 stod inte de militära aktierna högt. Fem år senare startade upprustningen och med beredskapen föddes totalförsvaret och det befästa folkhemmet. Vi hade fått ett samhälle värt att försvara och få länder i väst kunde uppvisa en sådan stark försvarsvilja. Försvaret var folkbildare, medborgarskola och folkuniversitet. Försvaret levde på begåvningsreserven och gav många chansen till en bättre framtid än vad de annars kunde ha hoppats på.
Nu förändras försvaret, plikten ersätts med frivillighet, massförsvaret ska bli litet och kvalificerat, försvaret ska användas, uppgifterna är snarare internationella än att försvara hembygden.
För att förstå denna förändring bör man veta hur det en gång började för över 60 år sedan när det försvar som idag försvinner växte fram.
Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn