Hemliga atomubåtar gav Sverige säkerhetsgaranti

Samhällsutveckling och teknik går hand i hand. På 1960-talet snabbutvecklade USA den robotbestyckade atomubåten Polaris, som patrullerade längs den skandinaviska kusten. Vid samma tid utfärdade USA också en säkerhets-garanti för Sverige. Vid ett eventuellt sovjetiskt anfall skulle USA understödja det svenska försvaret med militära medel.

Av Nils Bruzelius

Teknikhistorisk forskning studerar samspelet mellan teknik och samhällsutveckling. Historisk forskning inom ämnet militärteknik studerar hur teknik påverkar militära doktriner och vice versa. Hypotesen att det föreligger ett samband mellan de amerikanska Polarisubåtarnas tekniska färdigställande och USA:s förändrade doktrin för Skandinaviens försvar kommer att prövas i ett samarbetsprojekt mellan teknikhistoriska avdelningen vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och militärtekniska institutionen vid Försvarshögskolan (FHS). Då dessa händelser inträffade samtidigt är det naturligt att anta ett samband.

Robot med begränsning
I början av 1960-talet patrullerade amerikanska ubåtar bestyckade med kärnvapenrobotar utanför den svenska västkusten. Det var tekniska begränsningar i robotarnas prestanda som dikterade valet av detta område. USA:s beslut att gruppera ubåtarna i Skagerrak fick stora strategiska konsekvenser för utvecklingen av Sveriges och de övriga nordiska ländernas försvar.

De amerikanska atomubåtarna bestyckade med medeldistansrobotar av typ Polaris A-1 kom i operativ tjänst 1960. Både ubåtarna och robotarna hade konstruerats och byggts på förbluffande kort tid, mindre än tre år.

En anledning till att projektet genomfördes med största skyndsamhet var det upplevda hotet från Sovjets interkontinentala robotar. Om Amerika blev anfallet önskade man sig i Washington en osårbar resurs att slå tillbaka med. De robotbestyckade ubåtarna utgjorde en sådan resurs. I strävan att korta tiden till dess ett operativt system var tillgängligt, tvingades man göra avkall på ett antal tekniska parametrar. Exempelvis minskades robotens räckvidd från 1 500 till 1 200 nautiska mil. Detta innebar att ubåtarna måste grupperas nära de skandinaviska ländernas kuster för att robotarna skulle kunna nå de tilltänkta målen, av vilka Moskva var det normerande.

Säkerhetsgaranti från USA
Samma år, 1960, formulerade USA:s nationella säkerhetsråd, under president Eisenhowers ordförandeskap, en säkerhetsgaranti för Sverige. I händelse av en sovjetisk aggression mot Sverige skulle USA med militära medel understödja Sveriges försvar. De två Nato-medlemmarna Norge och Danmark fick samtidigt ett kraftigt utökat militärt stöd. Den norska örlogsflottan förstärktes med 56 fartyg. Även Danmark fick nya fartyg till sin flotta. Ett kommando med uppgift att spärra Östersjöutloppen bildades 1961. Kommandot stod under danskt befäl, men hade ett betydande inslag av amerikansk personal.

Att Sverige hade fått en militär säkerhetsgaranti av USA förblev okänt ända fram till 1994, då Neutralitetspolitikkommis-sionen i sin rapport presenterade bevis på att så hade varit fallet. Något motiv varför USA hade utfärdat denna generösa garanti kunde dock inte kommissionen finna. Trots att kommissionen kände till Polarisubåtarna insåg den inte hur nära Sveriges kuster de måste komma för att robotarna skulle kunna nå sina mål. Sveriges militärattachéer i Washington hade i sina rapporter angivit att ubåtarna opererade i Atlanten, så från den källan kom inga indikationer.

Västkustens marinkommando i Göteborg hade mätt avstånd på kartan och där konstaterades redan 1961 att ”medeldistansrobotar av typ SS-4 kan, från utskjutningsplatser i Moskvaområdet, nå Göteborg”. Att man med samma typ av robotar kunde nå Moskva från utskjutningsplatser i Göteborgsområdet tänkte man aldrig på. Den ende som i Sverige verkar ha känt till Polarisubåtarnas existens vid svenska västkusten var spionen Stig Wennerström, som hade blivit informerad av ryssarna.

Går det då att visa att det var Polaris-ubåtarnas skyddskrav som motiverade säkerhetsgarantin till Sverige samt upprustning av norska flottan? Det kan tyckas att säkerheten för ubåtarna var god även utan dessa åtgärder, särskilt med hänvisning till den stränga sekretessen som omgav ubåtarna och deras grupperingsområden. Då ubåtarna skulle vara en osårbar vedergällningsresurs kom dock säkerhetskravet att sättas extremt högt. Genom tillgång till tidigare hemligstämplade dokument kan hypotesens hållbarhet prövas med vetenskapliga metoder.

USA:s experter bakom Viggen
Den amerikanska säkerhetsgarantin fick betydande konsekvenser för Sveriges försvar. Bland annat tecknade Sverige och USA ett militärtekniskt samarbetsavtal. Detta avtal fick stor betydelse främst för det svenska flygvapnet. Ett starkt svenskt flygvapen sågs i Washington som en garant för att inte sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle kunna operera vid Sveriges västkust. I det så kallade ”37-annexet” fick Sverige tillgång till avancerad amerikansk flygteknik. Den svenska utvecklingen av flygplan 37 Viggen skedde i stor utsträckning med hjälp av amerikansk expertis. Det svenska försvaret kunde därmed konstruera och bygga detta flygplan betydligt fortare och billigare än vad som annars hade varit fallet.

Svenska anor bakom projektet
Inom forskningen fanns det starka kopplingar mellan Polarisprojektet och Sverige. Svenska forskare vid KTH och Uppsala universitet gjorde betydande insatser för att förbättra robotarnas prestanda. Vid KTH lyckades forskarna 1960 för första gången bestämma jordklotets exakta form, en kunskap som var nödvändig för att kunna beräkna robotbanorna korrekt. Uppsala universitet deltog i ett världsomfattande projekt för att bestämma kontinenternas lägen i förhållande till varandra. Denna forskning finansierades av det amerikanska försvarsdepartementet.

Även på det personliga planet fanns det en koppling till Sverige. Polarisprojektets initiativtagare, den amerikanske marinchefen amiral Arleigh Burke, hade svenskt påbrå. Hans farfar hade emigrerat till Amerika. Burke kände starkt för sitt gamla hemland och besökte Sverige flera gånger. Han blev god vän med kung Gustav VI Adolf och var också USA:s officiella representant vid dennes begravning.

Burke var den drivande kraften bakom Polarisprojektet. Inledningsvis mötte projektet ett intensivt motstånd från det amerikanska flygvapnet som ville behålla sitt monopol på strategisk bombning. Till projektledare för Polarisprojektet valde Burke därför en man, konteramiral Raborn, som uppenbarligen delade hans uppfattning om flygvapnet.

En anekdot, som förefaller sann och värd att bevara till eftervärlden, handlar om de konster Raborn hade lärt sin trogna hund Heinz. På frågan om Heinz föredrog att vara ”en flygvapenhund eller en död hund” lade sig Heinz alltid ned och spelade död. Om man i stället frågade Heinz vad han tyckte om flottan ställde han sig på sina bakben och gjorde honnör.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör och doktorand vid Kungliga tekniska högskolan och Försvarshögskolan.

Från Framsyn nr 1-2005 - www.foi.se/framsyn