Laserduell dygnet runt

Stridsfordonet och granatgevärsskytten smyger på varandra i leran. För fjärde gången börjar det blixtra kring tornet. För fjärde gången har granatgeväret vunnit. Dystra besked för den som håller på dyra stridsfordon, men lasern lurar man inte. Simuleringsstriden fortsätter på natten. Nu är granatgevärsskytten chanslös. Stridsfordonet har mycket bättre mörkerseende.

Av Hans Rehnvall

Det duggregnar, vilket är tradition på krigsförbandsövningar. Sikten är i alla fall ett par hundra meter - fullt tillräckligt. Soldaterna ligger gömda bakom stenar och små bergknallar, och är väl skylda av gulnande dvärgbjörkar. De är formerade i vad som är avsett som en skyttelinje med litet djup. De har legat där i flera timmar och börjar bli stela och frusna.

Plutonchefen spanar framåt mellan några droppande björklöv. Hundrafemtio meter bort brummar ett strf 9040, som försiktigt letar sig fram bland de stora kullerstenar Holmögadd är täckt av.

Plutonchefen får kontakt med en av sina grg-omgångar. Granatgevärsskytten kravlar sig fram till ett par stora stenar, följd av sin laddare. Mellan stenarna, under en dvärgbjörkskvist, kan han se B-styrkans strf 9040. Han skjuter.

Det blir ingen knall. I stället börjar det blixtra, som av fotoblixtar, kring stridsfordonets torn. Strax tippar kanonen upp i vädret - ett tecken på att fordonet är försatt ur stridbart skick. Ett par stridsdomare med blågult band i mössan beordrar, efter en stunds diskussion, vagnen bakåt några hundra meter. Anfallet ska göras om. Det här är fjärde gången fordonet blivit utslaget, och besättningen börjar bli frustrerad.

Sex timmar senare är situationen helt omvänd. Nu är det alldeles mörkt. Så snart granatgevärsskytten sticker fram sitt vapen blir han bortblåst av stridsfordonets tunga kulspruta - detektorerna på hans hjälm och väst registrerar att han träffats.

Granatgeväret har visserligen mörkersikte, och många av soldaterna har mörkerseende goggles, men IR-siktet i stridsfordonet är långt överlägset - allt som händer bland stenarna syns, och det är inte svårt att krossa allt hot med kulspruta eller kanon innan jägarsoldaterna fått en chans att skjuta.

Kanske hade man kunnat förutse att styrkeförhållandena skulleförändras just så här, om man haft tillräcklig kunskap om soldatens beteende, vapens egenskaper och siktens begränsningar. Det gamla sättet byggde på erfarna officerares blick och förståelse. I årtionden - ja, i århundraden - har man haft det att lita till. Hade det räckt? Det är inte säkert.

Simulatorerna har inneburit en revolution under stridsövningarna. De värnpliktiga, som ska övas, får en helt annan känsla för betydelsen av att hålla ner huvudet, eller av att rikta sitt vapen i stället för att bara bränna av ett magasin lösplugg för att det ska smälla. Officerarna upptäcker att de ibland betett sig så att hela styrkan slagits ut.

Händelserna ovan var ett delmoment under övningen Nordvart i oktober i fjol. På Holmögadd öster om Umeå kämpade A-sidan, som bestod av ett skärgårdsskyttekompani och en amfibiebataljon med två kustjägarkompanier, mot en B-styrka ur Stridsskola Nord. Det var Sveriges hittills största dubbelsidiga simuleringsövning.

Bortåt tusen BT-simulatorer hade lånats ihop från olika delar av försvarsmakten. Det betyder lasrar och datorer för ca 46 miljoner kronor. Soldater, handeldvapen, båtar, helikoptrar och stridsfordon var utrustade med simulatorer. Artilleri och granatkastare ”simulerades” på klassiskt vis - med krevadkarbin - kompletterat med stridsdomare som slog ut ett lämpligt antal soldater med laserpistol.

Skjutsimulatorer har funnits i det svenska försvaret sedan slutet av 70-talet. De tidigaste sände helt enkelt en IR-laserpuls i riktning mot målet. En detektor i målet gav signal om den blivit ”träffad”. Man tog inte hänsyn till vapnets ballistik (projektilen beskriver ju en kurva i luften).

Dagens generation två (BT46), som införts de allra senaste åren, är betydligt mer avancerad. När man avlossar ett ”skott” går en laserpuls iväg som scannar målet, och som dessutom innehåller en kod som talar om vilket vapen som skjuter. Måldelen, som kan sitta på ett fordon eller en soldat, har prismor som kastar laserstrålen tillbaka till skytten (som får veta att han träffat) och som samtidigt slår larm om träffen skulle ha inneburit skada i målet. Har skottet kommit från en automatkarbin, tex, och träffat ett strf 9040, blir fordonet förstås inte utslaget - kommer skottet från ett grg blir det mer resultat.

Samtidigt registreras alla händelser av små datorer i både skjutdelar och måldelar. Simulatorofficerarna kan ”tömma” dessa datorer efter övningen, tanka in alltihop i en större dator och slutligen åstadkomma en ganska fullständig bild av hur striden har gått. Man kan också utrusta simulatorerna med radiomodem och via dem få information om vad som händer på slagfältet - sekund för sekund.

Idag är systemen långtifrån perfekta. Vissa vapen är svårare att simulera än andra - för artilleri, tex, finns ännu inga riktigt bra simulatorer, utan man får gå omvägen över en stridsdomare. Men utvecklingen är oerhört snabb, och Sverige räknas tekniskt till de ledande i världen. För det mesta av den svenska utvecklingen har Saab Training Systems svarat, och det är Saab som ligger bakom BT 46.

Lera lurar lasern
Simulatorerna innebär som sagt en revolution för utbildningen. Revolutioner är tyvärr inte alltid populära hos alla som upplever dem. Även om de flesta officerare inser de stora fördelarna med de konstiga prismorna i soldaternas hjälm och alla de små datorerna, finns det en hel del skepsis.

Skepsisen kan ta sig olika uttryck - ett är att man inte gillar läget, och försöker fuska. Det går förstås att lura simulatorerna. På soldatnivå är ett trick att smeta lera på prismorna (mycket förbjudet) - då blir man ”osårbar” för fiendens eld. Ett annat, mer avancerat, är att ändra egenskaperna hos skjutdelen.

Man kan, tex, pilla med den begränsning av antalet skott som finns inbyggd i granatgevärets skjutdel. En grg-omgång släpar normalt inte med sig mer än ett halvdussin granater, och det återspeglas i simulatorn. Ställer man om den kan granatgeväret avlossa hundratals ”skott”. Den sortens fusk upptäcks i efterhand, vilket kanske inte skytten (eller hans chef) tänkt på...

På liknande sätt kan man fuska med måldelarna, så att de blir svårare att skada. Den här sortens fusk har tyvärr visat sig inte alltför ovanlig - men simulatorofficerarnas bedömning är ändå att kulturen även på detta område går framåt, vartefter simuleringstekniken blir ett allt viktigare och vanligare inslag i utbildningen.

Simuleringen är ett sätt att göra utbildningen både effektivare och billigare. Trots att utrustningen kostar mycket pengar sparar man snart in den i effektivitet. Framför allt märks besparingarna när det gäller lite tyngre vapen (tex grg) där skjutning med skarp ammunition räknas som lyx.

Simulatorerna kan också ha direkt betydelse för stridstekniken. Vid en dubbelsidig simulatorövning avslöjas obarmhärtigt alla fel och felbedömningar som gjorts. Det finns dystra exempel:

Ett anfallsförband, bestående av vältränade elitsoldater, genomförde ett anfall upplagt på traditionellt sätt. B-styrkan gjorde vad den skulle. Hade övningen bedömts på traditionellt sätt, av blågulmössade stridsdomare, skulle anfallet ha gått bra - det small och knattrade som det skulle.

Utvärderingen av simuleringen visade att minst två tredjedelar av förbandet dödats eller sårats - en oacceptabel förlust. Antingen hade man gjort fel på något avgörande sätt, eller också var uppgiften militärt olöslig. Ansvarig bataljonschef blev så sur att han åkte hem och lämnade åt sin ställföreträdare att göra ett nytt försök dagen därpå...

Det nya försöket, med mycket större understödseld under anfallet, fick ner förlusterna till en tredjedel. Fortfarande bistert, men ett steg i rätt riktning.

Ingen av slutsatserna hade varit möjlig - med någon säkerhet - utan simuleringsutrustningen.

När alla vet var alla är
Någon särskild gräns uppåt för hur långt man kan komma med simuleringen i framtiden tycks inte finnas. En delutveckling är att göra modellerna i måldel och skjutdel mer och mer realistiska. Det betyder tex att kunna ta hänsyn ännu bättre till precis hur ett skott träffar ett mål - tex hur ett pansarskott, med vissa egenskaper, träffar ett visst pansar i en viss vinkel. Det kräver förmåga att göra modeller av växelverkan mellan projektilen och skydd, och att få med modellerna i simulatorsystemet - i realtid.

En annan utveckling är att få fram simulatorer för allt fler olika vapen och mål. I en del fall har man redan nått långt. Den måldel som används på moderna stridsvagnar ser skillnad på ett fyrtiotal olika stridsdelar.

Mest spännande kanske det blir att kombinera simulatorerna med både GPS-mottagare (satellitnavigator) och radiomodem. Systemet finns idag bl a i en version som brukar kallas GP&C (global positioning & communication), uppfunnen av Håkan Lantz, och som idag används bla av kustbevakning och polis.

I korthet innebär det att varje enhet har en GPS-mottagare som hela tiden sänder ut sin position till en central. I centralen får man då en fullständig bild av var varje enhet befinner sig. I fallet GP&C sänder centralen den samlade informationen tillbaka till varje enhet, så att varje bil, båt eller flygplan vet var alla de andra befinner sig. För stridssimulering kan man nöja sig med att presentera bilden i centralen.

Vi har här generalstabsofficerens önskedröm. Han kan sitta framför en stor skärm och i realtid följa striden - var trupperna finns, hur bra de skjuter, var pansaret och artilleriet finns, hur stora förlusterna är (i samma ögonblick de uppstår), och om han har tumme med simulatorofficerarna kan han samtidigt få motsvarande information om motståndarsidan.

Självfallet kommer han inte att nöja sig med detta. Han kommer också att vilja ha - och kunna få - en av datorn gjord analys av läget, i stort och smått - och han kommer att kunna simulera olika lämpliga omgrupperingar eller andra åtgärder, med tillhörande prognoser om utfall. Detta då med hjälp av de modeller av utrustning, skeenden och terräng som, helt visst, arbetats fram av försvarsforskningens skarpaste hjärnor.

Det här är faktiskt inte något särskilt djärv framtidsbild. De radiomodem som redan idag används på vissa simulatorsystem är goda bitar på vägen. GPS finns, och det finns redan idag sätt att kompensera de begränsningar av noggrannheten som USA infört för användning utanför den amerikanska krigsmakten (om nu inte USA med tiden helt enkelt avstår ifrån begränsningarna).

Duggregnet kvar
Vi är således på god väg mot en alltmer digitaliserad utbildning, också en nödvändighet för att med begränsade resurser kunna ge soldaterna stridskunskap - och deras chefer en allt bättre kunskap om vad som faktiskt skulle kunna hända i ett skarpt läge.

Ändå blir mycket vid det gamla. Det kommer även i framtiden att vara duggregn på krigsförbandsövningar, soldaterna kommer att få ligga för länge bakom sina stenar så att de blir frusna och stela, och det kommer alltid att se likadant ut genom gardinen av gulnande, våta björklöv.

Hans Rehnvall, informationschef vid FOA och ansvarig utgivare för FOA-tidningen. Som gammal kustjägare är han tränad att ligga bakom stenar och frysa.

Från FOA-tidningen nr 1-1998 - www.foi.se/framsyn