Bränder, ras, brisader och explosioner Vebe kan lägga en stad i ruiner
Av Gunnar Holm
I slutet av 1980-talet började FOA utveckla en datoriserad modell för konventionell vapenverkan i tätorter, Vebe, Verkan i bebyggelse. Med en sådan modell är det lättare att variera anfallssituationer och miljö och därigenom skaffa sig en bättre förståelse för vad som kan hända under anfall än vad man kunde göra med tidigare metoder. 1992 används Vebe för första gången i en civilförsvarsstudie och sedan dess har den kommit till flitig användning.
Modellen är uppbyggd av ett antal delmodeller:
- Typhusmodeller, med vars hjälp byggnader kan kategoriseras med avseende på konstruktionssätt, inre struktur, ytterväggarnas material och fönsterarea, etc.
- Vapenleveransmodellen, som placerar ut aktuella brisadlägen.
- Splitter- och tryckverkan mot byggnader, försörjningsledningar och människor.
- Branduppkomst och brandspridning i och mellan byggnader.
- Ras- och brandverkan mot människor.
- Gasspridning och gasmolnsexplosioners effekt på byggnader och människor.
Till skillnad mot de verkansmodeller som normalt utvecklas vid FOA är i Vebe inte själva målet det mest intressanta utan miljön runt målet. Denna måste därför beskrivas relativt noggrant. Då man studerar en ny tätort, hämtar man först in information ur tillgängliga digitala källor. Det gäller tex kommunens stadskarta, som innehåller byggnader, gator, vägar, strandlinjer, järnvägsspår och annat som kan behövas för orienteringen, samt de tekniska verkens ledningskartor, dvs VA-, el- och fjärrvärmenätens sträckning. Därtill fordras information om skyddsrummens läge, typ och storlek samt hemskyddsområdenas gränser och befolkning under dagtid och under natten. Förutom dessa relativt lättillgängliga källor fordras dessutom data om de enskilda byggnaderna - typhusklassificering, antal våningar, förekomst av källare och vind mm - vilka måste samlas in genom inspektion på platsen.
Modell för översikt och detalj
Modellen kan användas på två olika sätt. Eftersom den är stokastisk är det naturligt att använda den för Monte Carlo-simuleringar, dvs man låter den köras om och om igen i ett antal ”partier” med olika utfall av slumpen och samlar in statistik över resultatet som sedan kan presenteras i form av fördelningar för olika utdatavariabler, exempelvis antal dödade eller skadade människor, antal brott på vattenledningar, elkablar osv, antal brinnande och/eller raserade byggnader.
Men modellen kan också användas så att man kör endast ett ”parti” med det utfall som slumpen då råkar ge, varvid den visar resultatet av successiva beräkningssteg grafiskt på tätortskartan. Användaren kan även efter varje sådant steg gå in i en dialog med programmet för att med hjälp av kartöverlägg och annan specialgrafik liksom statistiska tabeller närmare analysera skadorna. Dessa båda användningssätt kompletterar varandra. Medan Monte Carlo-simuleringar ger en god bild av variationerna i utfallen, ger en-parti-simuleringar hjälp att förstå de förhållanden som ger upphov till dessa utfall.
De orter som utsatts för Vebes bombardemang är Karlstad, Oxelösund, Eskilstuna, Nyköping, Borlänge, Umeå, Stockholm, Solna, Järfälla, Södertälje samt norska Vadsø. Bland de studier och övningar, där modellen har varit ett viktigt verktyg, kan nämnas ledningsövning ”Loke” med Umeå kommun 1993, krigsorganisationsstudien ”ORG 2000” 1992-93, länsstyrelsens i Stockholm studie ”Räddningstjänst i krig” 1995 och norska Forsvarets forskningsinstitutts studie ”Tilfluktsrom og varsling” 1996.
Att bygga och använda en modell som Vebe åskådliggör ofta förhållanden som kanske i och för sig är lätta att förstå men som först med en simulering aktualiseras med stor tydlighet. Utslagningen av människor är exempelvis inte någon kontinuerlig funktion av brisadlägena. Om en brisad hamnar alldeles utanför ett befolkat skyddsrum kanske det inte händer så mycket, men om den i stället hamnar inne i skyddsrummet blir effekterna drastiska. När denna situation uppträder på datorskärmen kan man förledas tro att skyddsrummen är veritabla dödsfällor. Efter lite analys kan man emellertid konstatera att det troligen är ett mycket sällsynt fall eller att det kanske bara kan inträffa om fienden målmedvetet går in för att bekämpa ett visst skyddsrum med precisionsvapen.
Sårbara ledningar
Ett annat förhållande som framträder vid simuleringar av denna typ är att serviceledningar av olika typer, vilka av praktiska skäl tenderar att ligga nära varandra, ofta drabbas gemensamt av skador från en vapeninsats, vilket får till följd att antingen klarar sig alla system helskinnade eller också slås alla ut. Om angriparen inte är ute efter att bekämpa en större yta, skulle man alltså troligen få mer begränsade skador om de olika servicenäten separerades mera från varandra, fast priset skulle då bli besvärligare underhåll med oftare och mer uppgrävda gator.
Gunnar Holm utvecklar modeller för totalförsvaret vid FOAs institution för värderingsmodeller och simulering.
Från FOA-tidningen nr 1-1998 - www.foi.se/framsyn