Lettiska och estniska extremister spelar på skräcken för ryssen

Men de flesta ryssar utan medborgarskap vill integreras i de nya fria staterna

Av Anna Westerholm

Det är de röriga, nationalistiska letterna som är det politiska problemet i Lettland, inte de röriga ryssarna.

Boris Tsilevitj, en rysk intellektuell, som numer är forskare och representant för det lettiska parlamentspartiet Nationella enhetspartiet fick något brinnande i blicken när han tog upp den heta frågan om ryssarna i Estland.

Det han talade om verkar inte vara okänt. Sveriges militärattaché, Erling Johansson, framförde att om någon kunde bringa klarhet i den politiska orienteringen bland ryssarna i Lettland ville han ha första exemplaret av den rapporten. Det var nämligen min uppgift: att samla material till en rapport om den politiska orienteringen hos den rysktalande befolkningen, samt problematiken kring medborgarskapslagarna.

Nationalister underblåser rysskräck
Jag fick intrycket att det politiska hot som ryssarna i Estland och Lettland sägs utgöra är överdrivet. Ryssarna utgör ingen homogen grupp med gemensamma politiska preferenser. Med undantag av en mindre grupp pensionärer och före detta militärer tycks de flesta ryssar utan medborgarskap vara inställda på att, så snart det är möjligt, integreras i den nya staten. Att man som est eller lett bär på en inneboende rädsla för ryssen är förståeligt, men ryssarnas politiska extremism bör i dagsläget inte överdrivas. Rysskräcken förstärks och understöds däremot flitigt av de mer extrema nationalistiska estniska och lettiska debattörerna som ett sätt att legitimera egna i vissa fall kontroversiella åsikter och förslag. Om ryssarna låter sig provoceras kan det nog däremot finnas en risk att dessa debattörer i framtiden får rätt.

Reglerna kring vem som får arbeta politiskt är en av anledningarna till att det är svårt att få en klar bild av ryssarnas politiska preferenser. Detta berättade Tatjana Zjdanok, som själv röstade emot självständighetsförklaringen, och tog sitt parti, Lettiska rörelsen jämlika rättigheter (LCK), som exempel. LCK är en fasad för en organisation med ett stort antal ryska icke-medborgare som (stöd-)medlemmar. Via denna partifasad nominerades medborgare på en med Socialistpartiet gemensam lista och fick på så sätt in två representanter i parlamentet. Den ene, Alfred Rubiks, nekades dock sin post på grund av en rättegång rörande hans inblandning i kuppförsöket 1991. Han avtjänar nu ett mångårigt fängelsestraff. Efter en tid bröts partiernas samverkan och den andre av kandidaterna gick inofficiellt helt över till Socialistpartiet. LCK förde då fram sina förslag via andra ledamöter. Nu samarbetar man dock återigen med Socialistpartiet. Det är således mycket svårt att veta vem som gör vad, vem som egentligen tycker vad och vem som de facto stöder partiet.

Lettlands Nelsons Mandela
Många ryssar med lettiskt medborgarskap tros stödja Nationella enhetspartiet, men generellt sett verkar ryssarna inte i första hand orientera sig gentemot de ryskorienterade partierna. En anledning torde vara att dessa partier satsar på ”etniska” frågor och inte för fram några ekonomiska och sociala program. Tatjana Zjdanok menade att LCK driver människorättsfrågor, men jag anser att man har en relativt rysknationalistisk framtoning. På min fråga vad som nu var viktigast för partiet, kom svaret i två ord - Rubiks frigivning. Förklaringen var att han för partiet är en politisk martyr, en Lettlands Nelson Mandela.

Vodkaromantiska journalister
Jämfört med Sverige är det dock inte enbart i det politiska livet som förhållandena är annorlunda. Metoder, människors inställning och agerande är också något annat än vad vi är vana vid i Sverige.

Detta fick jag ett prov på av de vodkaromantiska journalisterna vid tidningen SM, före detta Sovjetskaja Molodezj, vilka detaljerat berättade om hur de, genom att göra revolution, hade kastat ut tidningens utländska finansiärer ett par månader tidigare. När jag invände mot ordvalet förklarade de stolt:

- Jo, då. Revolution var det allt. Vi satt med kalasjnikovs på kontoret och nedanför stod polisbilarna och poliserna var också tungt beväpnade. Vi var beredda att skjuta någon.

Att polisen ställde upp i tillställningen förvånade mig inte heller. Efter att ha fått lift med en ung polis - som naturligtvis tog dubbel taxitaxa, blåste på i 170 genom staden, skröt över att ingen minsann kunde bötfälla honom och slutligen försökte att bjuda ut mig - har jag inte svårt att tro på en dylik skjutsammankomst.

Narva är Ryssland - och i ekonomisk kris
Estland och Narva var nästa mål. Denna stad, detta område, hela nordöstra hörnet av Estland, kan inte ens benämnas ”övriga Estland”. Det är värre än så. Endast fyra procent av de närmare 80 000 narvaborna är etniska ester och ungefär tolv procent har estniskt medborgarskap. Narva är Ryssland och liksom Ryssland befinner sig staden i akut ekonomisk kris. Trots att folk flyr området och trots att man genom förmånliga erbjudande försökt locka utbildade människor till Narva, är arbetslösheten betydligt högre här än i övriga landet. Borgmästaren Anatoli Paal och stadsfullmäktiges vice ordförande Nikolaj Zolin, representant för Centerpartiet, var båda oerhört bekymrade över situationen. Visserligen glänser kostymerna i nya BMW och mobiltelefonerna piper i tid och otid, men pengarna från detta fåtal privilegierade når aldrig kommunens kassa. Det mesta köps och säljs svart över gränsen. Fattigdom råder i området.

Politiskt sett har dock staden ett speciellt problem. Han heter Jurij Misjin och leder De ryska medborgarnas förbund i Narva. I media benämns han den store rysknationalistiske ex-kommunisten, den nye ledaren för ryssarna i Estland. Den estniska republikens skräck, kort och gott. Denne Misjin ska nog tacksamt ta emot vad tidningarna än skriver om honom, under parollen ”all reklam är bra reklam”. Utan media vore denne man förmodligen inte ens känd i Narva. Nu är han riksbekant.

- Svenskarna väntar på mig, ropade han med viktig röst till den gamle kolchosbonden, som väntat på honom sedan morgontimmarna. Svenskarna väntar.

Bonden fick emellertid gå före. På min begäran. Med mössan i hand och blicken hela tiden fästad på sina slitna skor, framförde sedan bonden viskande och mycket skyndsamt sitt ärende.

Ryska partier satsar på mer än ryska frågan
Jurij Misjin var precis hemkommen från Moskva. Efter att ha talat med honom i över en timme stod det klart för mig att bästa tillfället att få information av honom är just när han kommit tillbaka från Ryssland - om man vill veta Moskvas inställning till medborgarskapsproblematiken. Det var därför han inte kunde tillmötesgå min begäran om tryckt material. Nu skulle de pamfletter och program som hans organisation i vanliga fall flitigt spred, arbetas om.

Detta konfirmerades av Sergej Ivanov, ordförande för den ryska parlamentsfraktionen. Av honom fick jag dessutom reda på att de ryska partierna i Estland inte bara har inriktat sig på de så kallade ryska frågorna, utan även har utvecklat program för de flesta av samhällets sektorer. En anledning till detta, förklarade Sergej Ivanov, är att man vill tilltala den stora gruppen icke-medborgare. Om dessa har permanent uppehållstillstånd och dessutom har bott i ett område i minst fem år, får de enligt lag rösta i de lokala valen. Detta har lett till att ryska ester i högre grad än ryska letter orienterar sig gentemot de ryska partierna. De estniska partierna attraherar dock i viss utsträckning även ryska väljare. Som exempel kan nämnas att tio av 31 platser i Narva stadsförsamling efter 1995 års lokalval gick till Estniska centerpartiet. I valet 1996 fick Estniska samlingspartiet tolv platser.

Gamla takter sitter fortfarande i
Ett möte med den estniska tidningsvärlden visade att de gamla takterna fortfarande sitter i. En fredag stod jag i entrén till den enorma byggnad, närmast att likna vid en sovjetisk massproducerad låda i betong, där Estlands Nyhetsagentur huserar. När jag hade funnit de artiklar jag ville ha tog en ung estnisk redaktör utan omsvep min lista och motade ut mig ur rummet. Kopiera, det kunde hans Sekreterare göra. Det ingick i hennes arbetsuppgifter. Trots min försäkran om att det gick alldeles utmärkt för sig att jag kopierade materialet själv, gav han inte efter. Kopiorna skulle vara klara måndag eftermiddag.

”På svenska regeringens uppdrag”
Måndag morgon återvände jag för att gå igenom resterande pärmar, samt för att tala med ryska journalister. Återigen blev jag hänvisad till Sekreteraren för kopiering. När jag sedan befann mig i ett möte med en av journalisterna kallades jag brådskande in till direktören. Efter den nödvändiga formalian, som tog mindre än en minut att klara av, inledde direktören vårt möte med orden:

- Jag har förstått att Ni arbetar för den svenska regeringen.

Jag försökte förklara att så var nu inte riktigt fallet, men direktören talade inte engelska och ryska gick absolut inte för sig på hans kontor. Istället fick den unge redaktören, på sin egenhändigt trimmade version av engelska, agera tolk. När direktören sedermera fått klart för sig vem som sänt mig, kom han fram till själva saken - självfallet måste jag nu ersätta dem för de tjänster som utförts av deras Chefssekreterare och han frågade mig hur mycket en chefssekreterare tjänar i Sverige. Mitt påstående om detta inte var relevant i sammanhanget och att jag dessutom inte bar kontanter, utan istället insisterade på att Direktören personligen fakturerade FOA, vållade honom dessutom uppenbarligen stora bekymmer.

Något senare infann den unge redaktören sig på journalistens kontor. 800 Kroon (cirka 450 kronor) skulle priset bli. Fakturan skulle jag få tillsammans med de resterande kopiorna nästa dag. Journalisten tittade i golvet och den unge redaktören smet snabbt.

Trots att man från estniskt håll ofta och enträget försöker bevisa att man brutit med allt som den gamla sovjetmakten innebar har vissa inslag uppenbarligen inte förändrats. Det minst sagt oortodoxa tillvägagångssätt, genom vilket nyhetsagenturens direktör utökar sin kassa, visar i alla fall att man åtminstone funnit nya metoder för sina ”affärer”.

Från FOA-tidningen nr 1-1997 - www.foi.se/framsyn