Ryska minoriteter i de nya staterna ingen krutdurk

Växande nationalism i de nya länderna kan dock tvinga fram en farlig reaktion

Av Eva Hagström och Helén Jarlsvik

När Sovjetunionen upplöstes i december 1991 hamnade 25 miljoner ryssar utanför den Ryska federationen. Ryssarna utgör en betydande del av befolkningen i flera av de sovjetrepubliker som blivit självständiga stater, vilket kan skapa konflikter i regionen. Avgörande för den inomstatliga stabiliteten är hur de ryska minoriteterna reagerar då de från att ha varit det dominerande folket blivit en minoritet i en ny statsbildning. Avgörande för den mellanstatliga stabiliteten är hur den Ryska federationen reagerar inför de ryska minoriteternas nya ställning samt sitt eget förlorade imperium. Här försöker vi att förklara de konflikter som uppstått genom att jämföra de ryska minoriteterna i Estland, Ukraina, Moldavien och Kazakstan.

Ofta framhålls att de nya staternas behandling av ryssarna varit avgörande för deras reaktion inför den nya situationen. Man skulle kunna tro att en politik som gynnar majoriteten på den ryska minoritetens bekostnad är mer konfliktframkallande än en politik som tar hänsyn till samhällets multikulturella karaktär.

I Estland befrämjades den estniska identiteten vid självständigheten och många lagar instiftades som innebar att ryssarnas situation försämrades. Medborgarskapslagarna från 1992 tvingade ryssarna att genomgå en naturaliseringsprocess för att bli medborgare. Det krävdes kunskaper i estniska, vilket många ryssar upplevde som ett stort problem. Många ryssar saknar därför medborgarskap och därmed medborgerliga rättigheter. Trots detta har den ryska minoriteten i Estland förhållit sig relativt passiv. Endast viss opposition förekom 1993 då ryssarna kring Narva och Sillamäe mot centralregeringens vilja organiserade folkomröstningar om territoriell autonomi.

I Moldavien, som efter självständigheten styrts av rumänsknationalister, blev snart mer moderata politiker framträdande. Alla grupper erbjöds platser i en regering av nationell konsensusanda i november 1992. Detta avvisades emellertid av den ryska minoriteten i Transnistrien, området öster om Dnjesterfloden, som redan 1990 utropat en självständig republik och som under 1992, efter strider mot den moldaviska centralregeringen, tagit kontroll över området. De ryska minoriteternas reaktion i Estland och Moldavien visar att staternas faktiska politik inte varit avgörande för utvecklingen.

Alternativen lockar inte
Vad som istället kan ha fått ryssarna i Estland att förbli passiva kan ha varit deras syn på framtida alternativ till ett liv i Estland. En eventuell inkorporering i den Ryska federationen förknippas av många med stora ekonomiska problem.

Framtida potentiella förändringar kan även ha påverkat Krimryssarnas agerande i Ukraina. Sedan den ukrainska regeringen våren 1991 utsåg Krimhalvön till en autonom republik har ryssarna där haft en särställning. Trots detta har ryska demonstrationer och kampanjer för att öka autonomin och för att befrämja ett närmande till den Ryska federationen varit vanliga. En möjlig förklaring till ryssarnas protester kan vara fruktan inför tilltagande ukrainsknationalistiska stämningar och en eventuell inskränkning av deras autonomi.

Minoriteter behöver grund att bygga på
Ett annat förhållande som är typiskt för de områden där de ryska minoriteterna agerat konfliktfullt är att det finns etablerade strukturer. I Transnistrien i Moldavien satt kommunistiska organisationer kvar vid makten i samband med Moldaviens självständighet. Det var dessa som initierade utropandet av den självutnämnda republiken och som med hjälp av sina organisationer samt de lokala institutionerna kunde mobilisera ryssarna i området i den väpnade kampen mot centralmakten.

Även Krimryssarna i Ukraina kunde utnyttja de autonoma politiska institutionerna i sin kamp gentemot den ukrainska centralmakten. Detta blev speciellt tydligt då de ryska nationalisterna i samband med lokala val under våren 1994 kom till makten.

Avsaknaden av politiska organisationer kan möjligtvis även förklara de ryska minoriteternas passivitet i Estland och Kazakstan. Icke-medborgare är enligt estnisk lag inte berättigade till medlemskap i politiska partier och den ryska minoriteten har därför haft få politiska företrädare som kan samordna protester. I Kazakstan har president Nazarbajev verkat för att bevara den etniska stabiliteten. Han har förbjudit såväl ryska som muslimska organisationer som ansetts propagera för eller utöva etnisk intolerans. Till följd av detta har den ryska minoriteten inte haft några direkta politiska språkrör och de har sällan uttryckt sitt missnöje med den rådande situationen.

Mellanstatlig säkerhet
Avgörande för den regionala säkerheten är den Ryska federationens reaktion inför den nya situationen. Ryssland har med intresse följt de nya staternas politik och man skulle kunna tro att ryska beslutsfattare vidtar åtgärder om de ryska minoriteternas intressen allvarligt hotats. Den ryska utrikespolitiska ledningen har också kraftigt och ofta protesterat mot Estlands ”kränkningar” av den ryska minoritetens rättigheter och man fördröjde t ex reträtten av de trupper som fanns i Estland vid självständigheten med hänvisning till den ryska minoritetens situation.

Ryssland har även reagerat på Transnistrienryssarnas situation i Moldavien. Detta har kanske inte främst berott på Moldaviens politik mot den ryska minoriteten utan mer på det faktum att den ryska minoriteten deltagit i en väpnad kamp under 1992. Den ryska 14:e armén som var stationerad i området bistod Transnistrienryssarna med vapen och ryska soldater deltog på den transnistriska sidan i den väpnade konflikten. Det är svårt att fastställa om dessa aktioner var officiellt sanktionerade. De ryska ledarna kritiserade emellertid inte arméns agerande, inte heller bestraffades befälhavarna. Efter detta har även den ryska ledningen sammankopplat kravet på en speciell status för Transnistrien med tillbakadragandet av armén.

Nationalistiska påtryckningar
Många oppositionspolitiker har kritiserat den ryska utrikespolitiska ledningen för att vara alltför passiv i relationerna med det ”nära utlandet”. Detta kan vara en bidragande orsak till den officiella ryska utrikespolitikens karaktär gentemot både Estland och Moldavien. Rysslands ultimatum i augusti 1992 om att inte dra tillbaka de ryska trupperna innan den ryska minoritetens rättigheter bättre tillgodosetts föregicks av inrikespolitiska krav på en mer kraftfull politik gentemot Estland. Många oppositionspolitiker uttryckte också sitt stöd för Transnistrienryssamas kamp för självbestämmande innan den politiska ledningen uppmärksammade problemen i Moldavien.

Oppositionens nationalistiska retorik gentemot Ukraina fick däremot inte någon effekt på det ryska utrikespolitiska agerandet. Oppositionspolitiker i parlamentet deklarerade att Krimhalvön olagligt överförts till den ukrainska sovjetrepubliken 1954 och att den därmed borde återförenas med den Ryska federationen. Jeltsin tillbakavisade dessa krav och betonade vikten av att bibehålla Ukrainas territoriella integritet. Den ryska politiken har också kännetecknats av försök att öka samarbetet med Ukraina inom ramen för OSS. Samarbete inom ramen för OSS har för övrigt varit minst lika framträdande i relationen mellan den Ryska federationen och Kazakstan.

Militära intressen avgörande
Ofta har tvistefrågoma i den Ryska federationens relationer med staterna i det ”nära utlandet” handlat om militära och strategiska intressen. I både Estland och Moldavien kopplades behandlingen av de ryska minoriteterna till frågan om den ryska truppreträtten från dessa självständiga staters territorium. Det är därmed möjligt att den ryska ledningen utnyttjade protester mot behandlingen av de ryska minoriteterna för att försena eller hindra en truppreträtt.

Ryska trupper och militära installationer ledde även till problem i relationerna med Ukraina och Kazakstan. Svarta havsflottans uppdelning och stationering samt överlämnandet av ukrainska kärnvapenstridsspetsar har varit kontroversiella frågor i Rysslands relation med Ukraina. I de rysk-kazakiska relationerna har man tvistat om äganderätten av vissa militäranläggningar som rymdcentret i Bajkonur och de kazakiska kärnvapnen.

En anledning till att de strategiska frågorna inte kopplades till minoriteternas situation i Ukraina och Kazakstan kan vara att man från ukrainskt och kazakiskt håll haft en mer förhandlande inställning till dessa frågor. Den ryska ledningen kanske inte heller ville alienera dessa strategiskt och ekonomiskt viktiga stater. Eftersom Estland och Moldavien inte är fullt lika centrala för den Ryska federationen, och eftersom de alltsedan självständigheten krävde ett snabbt ryskt trupptillbakadragande, kan den ryska ledningen där ha sett sig tvungen att utnyttja de ryska minoriteterna i förhandlingsspelet.

Framtida hot mot stabiliteten
Trots diverse kontroverser mellan den Ryska federationen och de nybildade staterna i det ”nära utlandet” samt ett lågintensivt inbördeskrig i Moldavien är intrycket av regionen att de ryska minoriteterna inte varit fullt så destabiliserande som det funnits anledning att frukta. Denna positiva bild kan emellertid förändras. På det inomstatliga planet kan en allvarligare reaktion av de ryska minoriteterna framkallas av att nationalismen i de nya staterna tilltar och därmed påverkar ryssarnas levnadsförhållanden i negativ riktning. För den mellanstatliga stabiliteten är maktkampen bakom Jeltsin av avgörande betydelse.

Från FOA-tidningen nr 1-1997 - www.foi.se/framsyn