Stör inte sensorn utan hjärnorna bakom sensorn!
Beslutsfattaren ska bli lurad utan att han vet om det
Spaning bedrivs för att skaffa information. Denna kan i sin tur kvantifieras i den mängd osäkerhet den skingrar eller i antalet handlingsalternativ den eliminerar.
Hur vet en signalist vilken order han just hörde i sin brusiga radio, hur vet en radarjaktledare RJAL, om han ska skicka upp jaktflyget mot ett misstänkt eko, hur vet en IR-robot vilken av två lysande punkter den ska gå mot? För att kunna välja rätt behövs information, eller med ett modernt uttryck, riktig omvärldsuppfattning.
Spaning bedrivs med sensorer av olika slag inom olika våglängdsområden, alltifrån extrem långvåg (ubåtar) till ultravioletta optiska våglängder (robotskottvarnare). Den tekniska utvecklingen har gjort sensorerna allt mer sofistikerade men samma gäller för motmedlen och spaningsduellen har flyttats till en högre teknologisk nivå.
Motmedlen ska inte att störa sensorerna som sådana utan att hindra skingrandet av, och helst ytterligare öka, osäkerheten i det bakomliggande system som sensorn betjänar.
Maskering har blivit vilseledning
Dessa principer och framsteg vad gäller sensorteknik och informationsbehandling har lett till att störning inte längre handlar om att dölja de riktiga signalerna under starkt brus utan i stället efterlikna de riktiga signalerna men förändra någon viktig parameter så att sensorn snarare luras än maskeras.
Nu blir det svårare för sensorn att överhuvudtaget få veta om den är störd. Sådana störsignaler tar sig mycket lättare in genom störskydd. Den bästa motverkan mot aldrig så effektiva störskydd är att se till att de aldrig kopplas in !
Samma sak gäller för den bakomliggande beslutsfunktionen, tex radarjaktledaren. Om hans radarbild innehåller elektroniska skenmål, men han inte vet vilka, så kommer han troligen att fatta felaktiga beslut utan att veta om det. Han har fått en till synes riktig men felaktig omvärldsuppfattning.
Frekvens- och kodbyte hos sensorerna motverkas bäst med närstörning som dessutom medger transistorteknik tack vare de korta störavstånden. I radarfallet får störaren dessutom tillgång till den använda vågformen redan innan denna har träffat målet. Pulsen kan då in extenso spelas in i ett snabbt digitalt radiofrekvent minne, DRFM och återutsändas mot radarn samtidigt som denna lyssnar efter de mer fördröjda riktiga ekona.
En annan grundläggande nackdel för radarn är att den inte kan få god klotterundertryckning utan att använda långa koherenta pulsskurar. Genom att spela in den första pulsen i en sådan skur i ett DRFM kan de efterföljande störas med hundratals perfekta kopior vilka alla slinker igenom radarns störskyddskretsar just för att de är perfekta kopior av den vågform radarn letar efter.
Från FOA-tidningen nr 2-1997 - www.foi.se/framsyn