Överraskningar förblir naturliga

Terrorattacken den 11 september, Jugoslaviens kollaps och anfallet mot Pearl Harbor är exempel på händelser som överraskat världen. I framtiden finns bättre förutsättningar att upptäcka vissa hot, och att minska effekterna av dem. Ett problem är dock revirtänkandet hos underrättelsetjänst och politiker.

Av Jan Leijonhielm

Tidig varningsproblematik utgör en närmast exploderande faktor i dagens värld.

Om man i dag googlar på begreppet early warning, får man cirka 17,5 miljoner nedslag, tillväxttakten ligger på 2-3 miljoner per år. Majoriteten av dessa system hör hemma inom medicinen, meteorologin eller ekonomin. När det gäller system som ska hantera antagonistiska, det vill säga mänskligt genererade hot hittar vi lite över hundra som i någon bemärkelse förefaller rimliga.

Historien präglas som bekant av förvarningsmisslyckanden, särskilt vad gäller militära eller likartade angrepp: Pearl Harbor, Yom Kippur, Afghanistan, Kuwait och den 11 september är några exempel. Även andra händelser av stor betydelse för världssamfundet är exempel på dålig eller ingen förvarning: den första Sputniken, det indiska kärnvapenprovet och Sovjetunionens kollaps. Terroristattacken den 11 september har kallats för mer signifikant i ett varningsperspektiv än Pearl Harbor. Detta eftersom den demonstrerade att fienden nu kunde slå till var som helst inne i USA och att den också kunde påverka nationen i en strategisk mening.

Framgångarna blir okända
Misslyckandena förefaller vara många, och framgångarna få. Denna bild är emellertid delvis falsk. Framgångar förblir ofta av olika skäl, främst källskydd, okända. I vissa fall är en förvarning vad gäller intentioner i praktiken omöjlig. Vi hade under det kalla kriget en permanent varningssignal beträffande Sovjetunionens förmåga och intentioner, men vi kan inte veta om eller när en diktator, av typ Kim Jong Il, får infallet att attackera ett grannland. Detta illustrerar begreppen ”hemligheter”, som går att komma åt, och ”mysterier”, som är nästintill omöjligt att penetrera. Terrorismen för oss i varningshänseende tillbaka till det kalla kriget. Hotet är permanent, men kan numera utlösas globalt. Motmedlen måste anpassas, vilket har lett till kraftiga förändringar för de flesta av världens underrättelsetjänster. Resultatet har blivit ökade satsningar på samarbete, teknikutveckling och användning av mänskliga källor.

Den amerikanske professorn Richard K Betts, en nestor i dessa sammanhang, sammanfattar sin syn på begreppet tidig varning på följande sätt: We will always be surprised. Han hävdar till och med att det är ett naturligt inslag i underrättelseprocessen. Vi har nått the age of surprise.

En definition är på sin plats: tidig varning existerar enbart om den kan följas av en tidig motåtgärd. Det vill säga om signalen finns där i bokstavlig mening, men inte följs upp, är det ingen tidig varning. Det amerikanska underrättelsesamhället förutspådde i ett National Intelligence Estimate i god tid den jugoslaviska kollapsen under våldsamma former, men andra händelser trängde undan budskapet, med känt resultat.

Revirtänkande hindrar
En sådan objektiv eller negativ förträngning är en vanlig orsak till att en tidig varning inte uppfattas. Men de flesta misslyckanden bottnar i underrättelseprocessens natur. Historien visar nämligen att informationen oftast funnits i systemet, men att analysen varit otillräcklig eller felaktig. Vi kan erfarenhetsmässigt dela in orsakerna till detta i strukturella och analytiska förklaringar.

Bland de viktigare strukturella kan nämnas relationen mellan underrättelseorganisationen och politiker eller beslutsfattare, som enligt samstämmig forskning utgör det största problemet. Bristen på ett gemensamt språk, revirtänkande, oförmåga att ställa de rätta frågorna och inse underrättelsetjänstens begränsningar att få fram en tidig varning hör hit.

Till de analytiska kan vi bland annat räkna kognitiv stelhet eller group think, rädslan för att vara avvikande, eller falsk-varna, det så kallade vargensyndromet. Den omvända bilden: kognitiv konsistens leder till irrationell konsistens när vi försöker bortförklara ny och motsägelsefull information, som filosofen Karl Popper kom fram till. Politiker är därför sällan intresserade av information som kräver en plötslig kursändring, i stället blir ett defensivt undvikande av svåra beslut oftast följden. Å andra sidan visar Irakkriget att alltför nära relationer mellan tjänsterna och politiker kan i uttolkning och användande av produkterna leda till politisering.

Gemensamt för båda problemkategorierna är att en djävulens advokat behövs i processen, både för att testa hållbarheten i den analytiska processen och för att åstadkomma thinking out of the box. Underlaget för en fungerande, tidig varningsfunktion bör dessutom ske genom kumulativ kompilation, inte de senaste nyheterna. Den kunskap vi anser oss besitta i dag innebär inte förståelse av framtida ny kunskap, det vill säga ödmjukheten och fantasin spelar viktiga roller.

I dagens värld har varningssystemen med nödvändighet blivit alltmer globaliserade, sofistikerade och hotanpassade. Terrorister kan till exempel finansiera sin verksamhet genom kriminalitet i ett land för att förbereda aktioner i ett annat, och leva i ett tredje. Förvarning för ekonomisk instabilitet, som kan leda till inbördeskrig och kanske folkmord i tredje världen, är ett annat exempel. Nato har bland andra lagt ned mycket möda på att identifiera sådana varningstecken. Framtiden ligger sannolikt i utveckling och sammankoppling av olika varningssystem, eftersom hoten blir alltmer relaterade till varandra.

Falsk känsla av säkerhet
Indikatorlistor har sedan slutet av 1800-talet ansetts utgöra en viktig, ja till och med nödvändig, varningsmetod och har också upprättats i stora mängder. De har dock den nackdelen att de kan inge en falsk känsla av säkerhet och har en begränsad användbarhet.

Israel har till exempel periodvis funnit systemet omöjligt att använda, hotbilden har konstant varit mycket hög och i princip har alla indikatorer varit ständigt lysande. Vissa frivilligorganisationer upprättar kontinuerliga index på varningssignaler för instabilitet, fara för folkmord, hungersnöd, inbördeskrig, och koncentrerar sig på några få geografiska områden som hotas av instabilitet. Genom stor kunskap om området, väl utvecklade känselspröt och direkta länkar till vissa västregeringar, har man i flera fall lyckats åstadkomma såväl en tidig varning, som tidig reaktion. Ett ökande antal think tanks studerar i dag tidiga varningsmetoder och forskning genereras i snabb takt vid universiteten.

Överraskningar kommer att förbli naturliga. Genom ökat samarbete, nationellt och internationellt, samt bättre lärdom av de historiska misslyckandena, kan vi öka förutsättningarna för att upptäcka vissa hot och framför allt minska effekterna av dem, om de sätts i verket. Instrumenten för att hantera detta växer i antal, men vägen till en bättre förvarning är lång och tiden verkar dessvärre inte sällan för angriparen.

Jan Leijonhielm är öststatsforskare vid FOI.

Från Framsyn nr 3-2005 - www.foi.se/framsyn