Svårt att stoppa sextrakasserierna inom försvaret

Försvaret och kvinnorna. Dagen har varit fylld av prat om sexuella trakasserier. Brigadgeneral Bengt Axelsson har svarat på reportrarnas vanligaste fråga: Vad gör ni åt de sexuella trakasserierna, varför händer så lite?

– Vi arbetar med många olika åtgärder. Både på kort och lång sikt. Men jag är besviken över att det har hänt så lite i positiv riktning, säger Bengt Axelsson vid Försvarshögkvarteret.

Av Hans Wigstrand

1999 började Försvarsmakten utreda förekomsten av sexuella trakasserier inom de egna leden. Försvarshögskolan undersökte och resultaten var som väntat, med tanke på den starkt manligt dominerade organisationen, nedslående. Nästan 60 procent av de kvinnliga officerarna hade upplevt sexuella trakasserier.

Nu är det bättre. Siffran har sjunkit med nästan hälften, till 36 procent.

– Det är naturligtvis glädjande och visar att våra utbildningsinsatser gett resultat, säger Bengt Axelsson.

Men när det gäller de civilanställda och värnpliktiga kvinnorna är utvecklingen mindre ljus: 13 procent av de civilanställda uppger sig ha blivit sexuellt trakasserade och var tredje värnpliktig. Samma siffror som för tre år sedan. Dessutom anmäler inte kvinnorna, enligt årets mätning, i samma utsträckning som förr.

– Det viktiga är hur vi hanterar resultatet från mätningarna. Vi mäter förekomsten av sexuella trakasserier en gång vart tredje år. Oftare än så är inte meningsfullt enligt sakkunskapen.

Många kulturkrockar
Bengt Axelsson är utbildningsinspektör och ansvarig för den nya värdegrundundersökning Försvarsmakten arbetar med. Projektet ”Värderingar som styrmedel” är ett gemensamt arbete mellan Försvarsmakten och facket: Officersförbundet, Försvarsförbundet, Saco Försvar och Seko Försvar. Projektet har till sin hjälp Bi Puranens företag Bikupan, som är ett nätverk av forskare med vetenskaplig grund och metod. Värdegrunden är en del av Försvarsmaktens prioriterade strategiska mål när reformeringen av försvaret fortsätter.

– Det finns inga kortsiktiga klipp att göra när det gäller inneboende värderingar, säger Bengt Axelsson. Att ändra på värderingar och göra sig kvitt gamla fördomar tar tid. Antingen man vill det eller inte.

– Inom vår organisation finns det många olika kulturkrockar. Vi vill ha in fler kvinnor i organisationen. Samtidigt är det en mansdominerad värld. Kvinnlig värnplikt bygger på frivillighet. Vi måste få de intresserade att söka befattningar i utlandsstyrkan. Men det är inte lätt för ett underrepresenterat kön att ta sig in i en värld där ett annat kön dominerar. Vi har fyra procent kvinnliga officerare. De har en svårare resa än vi män. De måste kämpa mer och göra sin stämma hörd för att få goda vitsord och hänga med i löneutveckling och så vidare. Vi kan stoppa huvudet i sanden och säga: vi är oerhört vidsynta och toleranta. Det viktiga för oss är kompetensen. Det säger vi många gånger. Men verkligheten pekar ibland på något helt annat.

Sextrakasserierna har alltså minskat, men inte särskilt mycket?

– Förekomsten av sextrakasserier är alldeles för hög för att vi ska känna oss bekväma. En tredjedel av våra kvinnliga officerare har någon gång under de senaste tre åren känt sig utsatta för trakasserier.

Hur definierar man sexuella trakasserier?

– Per definition är sexuella trakasserier ovälkommet bemötande. Det kan vara olika typer av uttalanden, förslag, komplimanger, historier som berättas; hur man beter sig på fester, hur man jagar brudar, vad man ser på tv:n, bilder som sätts upp på väggarna. Ofrivillig beröring. När det här övergår i tafsande är det ett civilt brott. Det ska gå till civilt åtal.

Har det hänt?

– Ingen aning. Jag har ingen brottsstatistik. Det ligger hela tiden i betraktarens öga vad som är ovälkommet, säger Bengt Axelsson.

– Säger man, det här accepterar inte jag, så ska man åtminstone ha en ursäkt. Då kan saken vara ur världen. Men om man inte får det?

Bengt Axelsson säger att det här till stor del är ett ledarskapsbekymmer. På olika sätt och olika nivåer.

Är du förvånad över resultatet av undersökningen?

– Ja, på ett sätt. De försvarsgrenar som haft kvinnor inne under längst tid, marinen och flygvapnet, är inte på något sätt bättre än armén. Tvärtom i vissa fall klart sämre. Jag är också förvånad över omfattningen och känner inte igen mig riktigt. Jag tror inte att jag är någon blåögd chef; känner mig öppen och beredd att hjälpa till när folk känner sig utsatta. Men jag har aldrig behövt hantera några anmälningar från någon anställd.

Han säger att det inte är något konstigt att man eller kvinna blir förtjusta i varandra och kanske fäller kommentarer, anspelningar. Men är det välkommet eller ovälkommet? Påtalar man det och det upphör, då vill jag inte kalla det trakasseri, säger han.

– I så fall är jag mer besviken över hur man i allmänhet betraktar kvinnor i försvaret.

Hur hanterar ni detta i framtiden?

– Vi måste jobba med ett brett spektrum av olika åtgärder. Vi vet hur det ser ut. Har alla planer. Nu måste vi gå från ord till handling! Har man inte en jämställd arbetsplats leder det till lägre effektivitet, sämre arbetsglädje och motivation, psykisk ohälsa och till slut även fysisk ohälsa. Det gör ont i kroppen på olika sätt.

Finns det något ställe inom Försvarsmakten som fungerar perfekt?

– Jag tror inte det. Sexuella trakasserier förekommer på alla nivåer. Även här på Högkvarteret. Det är inte säkert att det alltid sker medvetet.

Är ni bättre eller sämre än samhället i övrigt?

– Enligt min uppfattning är det här ett samhällsproblem. Vi får in 10 000 värnpliktiga varje år. I sin ryggsäck har de delar från skolvärlden, idrottsvärlden, hemifrån. Jag kan se på mina egna barn. Hur ungdomar uttrycker sig med svordomar. Vare sig vi vill det eller inte så är det mer könsrelaterat nu för tiden. Det är amerikanska intryck. Tyvärr är dagens utbud av filmer ingen hjälp i detta fall.

Vill komma åt fördomarna
Bengt Axelsson har tre barn, den äldste är 20 år och den yngste åtta. Har du lärt något av dina barn?

– Vi lär oss av varann. Ska jag jobba seriöst med de här frågorna måste det finnas någon del som kommer inifrån mig själv. Jag måste försöka vara det föredöme man kan begära. Jag är definitivt inte felfri. Har fördomar som alla andra. Hur hanterar man dem? Vi generaliserar alla, förenklar för att kunna ta hand om och sortera det komplexa i tillvaron. Man måste ställa sig frågan framför spegeln, vad kan jag göra åt mina fördomar?

Bengt Axelsson säger att han kan ha förståelse för att förbättringen för de kvinnliga officerarna är bättre än siffrorna för de civilanställda kvinnorna och de värnpliktiga. Att hanteringen av de egna kan kännas enklare.

– Men det är egentligen förödande för hela organisationen. Man kan inte hantera en viss personalkategori annorlunda. Det måste vara lika för alla. Men vi får in så många olika sorters egenskaper varje år. Formade utanför vår krets. Därför kan frågorna aldrig avstanna. De förnyas med varje ny kull av ungdomar som kommer in.

Det var bättre förr, brukar många säga. Det var enklare förr, säger Bengt Axelsson.

– När det gäller kulturkrockar har vi bland annat en manlig-kvinnlig och en civil-militär. Officerarna har större möjligheter till omväxlande arbetsuppgifter med trupputbildning, internationell tjänst eller att jobba på stab, medan civila rekryteras in för att lösa en enda uppgift under lång tid.

På gamle kungens tid, under inva-sionsförsvaret, var officerarna sysselsatta främst med militär verksamhet, säger Bengt Axelsson.

– I dag är vi i en annan sits. Vi har fler officerare i grundorganisationen än vad insatsförbanden behöver. Kan och vill använda dem till alla befattningar. Samtidigt vill vi helst ge den civila kompetensen samma förutsättningar. Nu spelar uniform eller civilklädd ingen roll i sammanhanget. Men det finns ingen medveten strategi. Som förr.

I värdegrundsundersökningen har fördomar luftats. Man har gjort så kallade djupintervjuer, där alla fått skriva fritt om vad de tycker om andra försvarsgrenar, exempelvis.

– Där finns många citat som grundar sig på vanföreställningar och okunskap. Allt ifrån ”Flottan är inget yrke, bara ett sätt att klä sig”. Eller ”I armén är alla bonniga”.

Det låter lite kul?

– Jodå, visst är det roligt. Om man kan hantera det. Men sen utvecklas kulturerna på olika sätt.

Kan det som hände i Abu Ghraib-fängelset i Irak även hända i Sverige?

– Ja, tyvärr. I vissa fall. Vi har haft förhörsövningar i vår egen verksamhet som gått över styr. Och kan det hända på övning, så kan det ske i verkligheten. När individen utsätts för kränkningar, så är det ingen som helst tvekan att människan är sig lik överallt på jorden.

Vi som ryckte in för 35 år sedan hade överlag en låg ambitionsnivå. Det fåtal, cirka 10 000 personer, som i dag tas ut är väl betydligt mer ambitiösa?

– Det är till viss del sant. Men här finns en viss farlighet. Det måste finnas en rimlig balans mellan karriärvägar och det som dagens mer komplexa materielsystem kräver. Det tar längre tid att bygga upp den specialistkunskap som behövs. Detta måste balanseras med möjligheten att gå vidare i löneutveckling och kompetens och inte bara i grad. Det får inte bli stopp någonstans. Vi måste kunna rekrytera in för hela bredden i vår verksamhet. Ser vi enbart till chefskarriärer riskerar vi ett antal tappade sugar på vägen. För om individerna har högre ambitioner än organisationen riskerar vi att en del personer uppfattas mer som en belastning än en tillgång. Därför är det viktigt att vi vet hur många specialister vi behöver rekrytera in.

Är det Försvarsmaktens största utmaning?

– Största utmaningen är: hur rekrytera folk till internationella insatser? Det gäller också att hitta en brytpunkt där könet inte är en fråga över huvud taget. Någon som levererar kompetens; man eller kvinna, HV71:are eller djurgårdare … Vi måste sträva efter att komma dit.

Vi har kommit långt i Sverige, säger han. Betydligt längre än de länder vi ska ut och verka i. Om vi har kulturkrockar hemma, när det gäller kvinnor, homosexuella, människor med annan hudfärg och så vidare, så är det ingenting mot hur det kan se ut i andra länder.

Kön, sexuell läggning, hudfärg, ingenting av detta ska vara relevant.

– Jag vill värdera människor uteslutande utifrån den kompetens de har och står för. Allt annat är fullständigt ointressant.

Försvarsmakten bedriver hela tiden olika typer av rekryteringskampanjer, till exempel kampanjer riktade till kvinnor och andra generationens invandrare.

– Det säger vi är viktigt. Samtidigt är det en balansgång på slak lina. För riktade åtgärder kan uppfattas som om någon utvald grupp får åka gräddfil. Då uppstår nya situationer. Tanken på en jämnare kvotering är annars god och i vissa fall nödvändig. Men vi måste säkerställa att det uppfattas som en positiv likabehandling och inte en negativ särbehandling.

I vårt uppdrag att värna demokratin och de mänskliga rättigheterna är kraven större än på andra samhällsgrupper, säger han.

– I vissa fall är det en positiv drivkraft. Vi måste vara bäst i klassen. Det finns ingen annan kravnivå.

Är ni det?

– Det finns inga organisationer och företag som gör lika omfattande mätningar så ofta som vi. Där är vi unika. Vi måste förändra Försvarsmakten och också styra in på de mjuka frågorna. Där är kraven på oss högre än de någonsin varit. Men att gå ut och påstå saker som ingen kan bevisa är meningslöst.

Hur ska ni hantera de här frågorna konkret?

– Det viktiga är att förebygga och att åtgärda problemen på de platser i organisationen där de kan uppstå eller uppstår. Här har förbanden och Högkvarteret olika roller. Vi för diskussioner om ledarskapet. Vi har ett antal centrala utbildningar som riktar sig mot intressanta målgrupper. Jag råder varje förband att sätta sig ner och reflektera över olika undersökningsresultat. Vi ska ha erfarenhetsseminarier, titta på urvalet av chefer i en rekryteringssituation. Uppträder personen i fråga relevant mot sin omgivning? Hur är språkbruket? Behandlas alla med respekt?

– Alla ska ha lika värde. Ingen ska favoriseras. Vid tillsättning av tjänster, när löner spikas. Objektivitet och föredöme måste genomsyra alla chefer i försvaret.

Känner du igen dig jämfört med dina första år inom det militära?

– Både ja och nej. Förr var det inte så systematiserat. Men vi har en kultur som sitter i väggarna sedan länge. Den måste brytas ner.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Från Framsyn nr 6-2005 - www.foi.se/framsyn