Nr 4 Ett säkrare samhälle
Vad får säkerhet kosta?
FOI i Stockholm har flyttat till Kista - Sveriges Silicon Valley. Här ska framtidens välstånd skapas, sägs det. Unga framtidsbyggare går varje morgon från Helenelunds järnvägsstation till sina arbetsplatser. Många kommer från andra länder. De lägger nog inte märke till det gamla mobiliseringsförråd som ligger vid järnvägen. De har knappast hört talas om den svenska igelkottens beredskapstänkande. Det har knappast inte heller deras unga svenska arbetskamrater. De äldre är väl fortfarande så vana vid att de ska finnas mobförråd att de inte tycker att det är något konstigt.
Förrådet vid järnvägen är en symbol för den gamla beredskapen. Men var finns beredskapen i Kista? Finns det någon som har det övergripande ansvaret för detta IT-samhälle som varje dag skapar miljoner?
Jag träffade häromdagen förre generalen Johan Kihl på tunnelbanan. Han höll med om att vi tappat vår gamla beredskapsinställning. Förr skulle vi kunna mobilisera 850 000 man på 72 timmar. Det hade blivit kaos, säger Johan Kihl. Men det skulle ändå ha fungerat. De flesta hade kommit fram och visste vad de skulle göra.
Det fanns ett pris för att behålla Sverige svenskt, säger Åke Sellström vid FOI. Det var ungefär 40 miljarder och de pengarna vägdes inte mot något annat. Men det är mycket svårare att få pengar till att göra Sverige säkert, säger han. Säkerhet konkurrerar med vård, skola och omsorg.
När krisen slår till kommer vi tvåa. Det ligger i sakens natur. Men Åke Sellström menar att vi ändå kunde förbereda oss så att vi klarar krisen bättre när den kommer.
Det här numret handlar mycket om detta. Inte ens en supermakt verkar vara redo för alla kriser. Beredskap och krishantering har satts på prov i Sverige. Med tsunamin och med stormen Gudrun. Hur rikets ledning klarade tsunamin granskas i en rad utredningar. Hur Kronoberg klarade krisen Gudrun kan ni läsa i denna tidning.
Hur ska Sverige då bli bättre när nästa kris kommer? Magnus Norell vid FOI menar att de stela myndighetsstrukturerna hindrar samordning. Det finns ett pris att betala för att ha självständiga myndigheter. Magnus Norell tycker vi ska diskutera om vi är villiga att betala det priset.
Strategilärarna vid Försvarshögskolan säger att det är viktigare att ha en bra och välövad organisation än att ha färdiga planer. Det finns en hel del för det civila samhället att lära av militära strateger. Men det betonas också att varje kris är unik. Det finns inga lärarlösningar.
Teori är en sak och praktik en annan. Åsa Blomquist upplevde som reseledare massakern på Himmelska fridens torg. Värre än så här kan det inte bli, trodde hon. Det var före tsunamin. Åsa Blomquist är nu på Röda korset och reste ner till Thailand. Där var också försvarets chefpsykiatriker Per-Olof Michel som larmades på nyårs-dagen. Och mitt i det värsta området, i nordvästra Indonesien, arbetade kirurgen Louis Riddez i det norska fältsjukhuset.
Kriser är inte bara plötsliga. De kommer också smygande. Hur ska samhället klara vården när alla 40-talister blivit skröpliga? Den första IT-generationen kommer att ställa krav livet ut och kommer inte att godta att inte modern teknik används. FOI arbetar med att utveckla det intelligenta hemmet. Inte med kylskåp som talar och dammsugare som far fram som robotar, utan ett hem när man med sensorer och nätverk kan hålla koll på sin hälsa och vara inkopplad i sjukvården.
Ett annat forskningsprojekt med bäring på kommande kriser är hur man ska få militär radio att fungera i stadsbebyggelse. Militär radio är gjord för öppna landskap därför att militärer alltid försökt undvika städer. Men när krisen kommer, som i New Orleans, kallas militären in.
Och utan kommunikation löser man inga kriser.
Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.