Förändrad värld kräver ny säkerhet

En globaliserad värld innebär att nya problem måste mötas med nya strukturer. Gårdagens ensidiga fokusering på elitstaternas ömsesidiga säkerhet är förlegad, skriver Utrikespolitiska institutets chef.

Av Tomas Ries

Vi lever i dag mitt i tredje vågen av mänsklighetens teknologiska historia. För 10 000 år sedan multiplicerade jordbruksrevolutionen vår kapacitet att säkra mat. För 400 år sedan multiplicerade den industrialiserade revolutionen vår fysiska kraft och ersatte muskler med maskiner. I dag multiplicerar informationsrevolutionen vår kapacitet att hantera information. Precis som under de två föregående teknologiska revolutionerna innebär även globaliseringen en djup förvandling av hela mänsklighetens levnadsvillkor, samhällsformer och maktcentra. Vågen är kraftig, djup och snabb, den drar över oss med stor turbulens och den har både positiva och negativa följder. Att försöka stå emot den är lika lönlöst som det var att stå emot industrialiseringen i sin tid. Vår stora utmaning ligger i att utnyttja globaliseringens positiva aspekter och undvika eller minimalisera dess negativa följder. Under dessa omständigheter kommer det flexibla att överleva och det rigida att gå under.

Globaliseringsvågen
I grunden är dess teknologiska vågor en samling teknologiska genombrott som genererar kraftiga lineära skutt framåt och laterala skutt som skapar en helt ny värld. Teknologi förvandlar ekonomi som förvandlar samhället som förvandlar politiken. Under globaliseringsvågen leder detta till tre djupa förändringar:

För det första krymper globaliseringsteknologin världen. Dels andligt, genom det nya informationsflödet, och dels fysiskt, genom de nya materiella kommunikationsmöjligheterna. Detta har två följder. Dels krymper världen socialt, med en allt intimare kontakt mellan alla världens samhällen som följd. Dels krymper världen ekologiskt, med allt katastrofalare följder för den naturliga miljö som vi är beroende av.

För det andra förvandlar globaliseringsteknologin gårdagens statsbaserade ekonomiska system till en ny transnationell ekonomi, som i ökande grad ligger bortom alla enskilda staters makt och kontroll. Detta leder till ett allt starkare ömsesidigt beroende mellan de stater som lyckas hänga med den ekonomiska globaliseringen, men innebär även att gårdagens elitstater själva gradvis förlorar ekonomisk auktoritet, med risk för allt fattigare stater och samhällen som följd.

För det tredje innebär globaliseringsteknologin att mänskligheten besitter ännu starkare ekonomisk och teknologisk-vetenskaplig makt över sin omgivning. Detta är dock ett tveeggat svärd emedan vår kapacitet att skada vår omvärld och oss själva ökar i samma takt som vår kapacitet att finna tekniska lösningar på våra och omvärldens problem. Ökad makt innebär ökat ansvar, vilket i sin tur kräver större visdom. Att utveckla denna visdom är vår och kommande generationers största utmaning. I sista hand är detta en fråga om andlig utveckling. Men den mänskliga anden är i dag synnerligen utarmad efter de senaste århundradens materiella fokusering.

Till sist bär vi även med oss ett skadligt arv från den industriella tidsåldern. Det är de relativt sårbara samhällen som vi byggt upp, med urbaniserade befolkningskoncentrationer som får sin överlevnad är beroende av en relativt sårbar ekonomisk och teknologisk infrastruktur.

Vår nya säkerhetsagenda
Nettoresultatet är en fullständigt förvandlad säkerhetsmiljö. Gårdagens endimensionella fokusering på elitstaternas ömsesidiga horisontella konflikter ersätts i dag med fyra nya säkerhetsdimensioner med komplexa synergier.

Den första säkerhetsdimensionen består av våra traditionella externa politiska hot, men nu i en fullständigt förvandlad form. Å ena sidan sammanflätar den transnationella ekonomin världens elitstater i ett allt tätare nätverk av ömsesidigt beroende där krig inom klubben är nästan otänkbart. Detta innebär att den westfaliska periodens konflikter och krig mellan elitstaterna upphört. Men å andra sidan innebär den krympande världen att elitstaternas samhällen lever i allt intimare kontakt med världens fattigare befolkningsskikt. Tre fjärdedelar av världens befolkning är i dag fattigare än vi, och deras problem drabbar oss numera direkt på alla tänkbara sätt: flyktingar, brottslighet, illegal invandring, sjukdomar, terror, och så vidare. Vi är inte längre avskärmade från världens fattiga, utan måste engagera oss globalt för att försöka bidra till att lösa deras problem. Om vi inte lyckas nå ut kommer omvärlden att nå in till oss med förödande följder. Dagens värld är faktiskt alltmer som en global by, men dess enorma socioekonomiska klyftor gör den till en by på randen till revolution. Vår stora externa säkerhetspolitiska utmaning i dag är hur vi ska bidra till att reducera den globala fattigdomen som omringar oss.

För det andra innebär den transnationella ekonomin att gårdagens elitstater gradvis förlorar sin ekonomiska auktoritet. Ännu för 20 år sen var nästan alla världens företag geografiskt bundna till en given stats territorium, deras intäkter beskattades av staten och deras verksamhet genererade arbetsplatser som skapade den breda medelklass som våra samhällen är byggda på. I dag är världens kraftigaste företag alltmer oberoende av individuella stater. Deras marknad, produktion och finanser är globala och det enda de har kvar i ursprungslandet är huvudkontor, forskning och registrering – om ens det. Och det kan de flytta mycket snabbt. Detta innebär att de forna elitstaterna nu måste tävla med de snabba utvecklingsländerna om arbetsplatserna. Lata, bortskämda och välutbildade elitbefolkningar måste nu tävla mot hårt arbetande, välutbildade befolkningar som är villiga att arbeta dubbelt så hårt som vi. Detta ställer elitstaterna inför ett växande dilemma. Antingen måste de genomföra hårda ekonomiska och sociala reformer med starkt missnöje bland deras väljare som följd. Eller så genomför de inga reformer och går i konkurs. Båda scenarier innebär att sociala och politiska spänningar inom speciellt gårdagens rika västeuropeiska välfärdsstater kommer att öka. Detta kan – om det slår fel – leda till en nedgång till ett

renationaliserat och fattigt Europa. Att undvika detta är vår andra stora säkerhetspolitiska utmaning i dag. Det är i huvudsak en social och organisatorisk fråga, men knuten till enorma politiska spänningar som gör den synnerligen svår att hantera.

Sårbara infrastrukturer
För det tredje belastar oss vårt arv från den industrialiserade tidsåldern med samhällen som är beroende av en relativt sårbar ekonomisk och teknologisk infrastruktur. Dels är elitvärlden i dag nästan fullständigt urbaniserad, fullständigt beroende av en teknologisk infrastruktur som förser oss med vatten, mat, värme, sanitet och sophantering.

Dels är elitvärlden i dag helt beroende av den transnationella ekonomin och det fria dagliga internationella flödet av mat, energi, varor, tjänster, med mera. Båda dessa infrastrukturnätverk är robusta men inte helt osårbara. Båda kan skadas av inneboende svagheter och krascher, av avsiktliga attacker från terrorister eller andra, och av allt extremare ekologiska rubbningar. Häri ingår dödliga smittsamma sjukdomar som ett av de mest sannolika hot med de allvarligaste följderna som vi står inför i dag. En konservativ estimering är att fågelinfluensan, om den muterade till att smitta direkt mellan människor, kunde leda till att 1 procent av befolkningen dog. I Sverige innebär det 80 000–90 000 döda inom en rätt kort tid, med ett oberäkneligt antal miljoner svårt insjuknade. Detta skulle inte bara överbelasta hälso- och begravningssystemet utan skulle kunna leda till en kollaps av hela den teknologiska infrastrukturen. För det andra skulle en sådan global epidemi sannolikt leda till starka begränsningar i det fria flödet av varor och människor mellan länderna, vilket i sin tur kan leda till att den internationella ekonomin kraschar. Då skulle vi snabbt befinna oss inte endast med en kollapsande teknologisk infrastruktur utan även utan mat. Att skapa mer resilienta ekonomiska och teknologiska infrastrukturer för våra samhällen är den tredje stora säkerhetsutmaningen i dag. Här har vi sannolikt de bästa förutsättningarna att lyckas på kort sikt, eftersom detta i huvudsak är en teknisk fråga, och teknik är det som vi är bäst på i dag.

För det fjärde måste vi reducera mänsklighetens katastrofala belastning på det globala ekosystemet. Här har vi tre huvudsakliga problemområden. För det första utarmar vi vitala resurser som inte endast omfattar olja och gas utan även dricksvatten, brukbar jord, fiskbestånd, med mera. För det andra rubbar vi det globala ekosystemet, med global uppvärmning, allt extremare väderleksförhållanden, ozonhål och så vidare som följd. För det tredje besitter mänskligheten nu för första gången makten att skapa enorma onaturliga katastrofer såsom Tjernobyl, Aralsjön eller möjligen biogenetiska i framtiden. Inget av dessa problem utgör ännu existentiella problem för den rika världen i dag. Men på sikt, om en 50 år, kommer de sannolikt att växa till mycket allvarliga problem även för oss. Och då kan det i många fall vara för sent att åtgärda. Detta problem i mänsklighetens förhållande till det ekosystem som vi är beroende av är den fjärde stora säkerhetspolitiska utmaningen som vi står inför. Lösningen är dels teknologisk, och består då i att finna nya teknologier som är mindre belastande för miljön. Men dels omfattar den även en mycket svår andlig dimension som består i att mänskligheten måste transcendera sitt tidigare förhållande till sin omgivning baserad på negativ frihet till en baserad på positiv frihet. Detta sistnämnda är möjligt för ett fåtal, men sannolikt mycket svårt för majoriteten. Och utan den riskerar vi att konsumera det ekosystem vi är beroende av.

Kräver förvandlingar
Denna nya säkerhetsmiljö kräver fem djupa förvandlingar av vårt säkerhetspolitiska tänkande och de strukturer vi bygger upp för att trygga vår säkerhet.

För det första måste vi lära oss tänka nytt. Vi måste övergå från gårdagens westfaliska horisontella säkerhetsparadigm av tävlande elitstater till dagens vertikala säkerhetsparadigm av spänningar mellan ojämlika globala samhällsskikt.

För det andra måste vi bredda vårt perspektiv från gårdagens endimensionella politiska omgivning till dagens fyrdimensionella säkerhetsmiljö där interna spänningar, samhällets teknologiska och ekonomiska sårbarhet och ekologiska problem är lika stora eller mycket större hot än de rent politiska.

För det tredje måste vi fördjupa vårt tänkande till att återigen omfatta den filosofiska och andliga dimensionen. Mänsklighetens enorma fysiska makt över sin omgivning innebär att vi måste komplettera gårdagens rent operativa perspektiv med mycket djupare normativa och andliga insikter.

För det fjärde måste vi övergå från gårdagens lineära specialisering till ett alltmer synergistiskt och holistiskt perspektiv. Dagens breda säkerhetsmiljöer, och deras komplexa synergier, innebär att stuprörstänkandet inte längre är relevant. Naturligtvis krävs ännu den specialiserade expertisen, men den måste kompletteras med bredare holistiskt sammanförande analys. Något som nästan helt saknas i dag.

För det femte måste vi övergå från gårdagens rigida strukturer och tänkande till mycket större flexibilitet. I en värld i snabb och djup förändring överlever endast de som snabbt kan anpassa sig. Inflexibla byråkratiborgar och myndighetsmastodonter kan inte överleva.

Tomas Ries är chef för Utrikespolitiska institutet.

Från Framsyn nr 5-2005 - www.foi.se/framsyn