Sverige bör stödja byggandet av ett baltiskt tröskelförsvar
Utan försvar kan våldsamma incidenter växa till allvarliga konflikter
Av Bengt Andersson och Lennart Johansson
För knappt 80 år sedan hade de tre baltiska staterna just blivit självständiga. För drygt 50 år sedan blev länderna ockuperade och tvångsmässigt införlivade med Sovjetunionen. Ännu för tio år sedan såg de flesta tanken att dessa stater någonsin skulle kunna frigöra sig som en utopi. Balterna själva hade dock inte förlorat hoppet och idag är de åter fria.
Att återuppbygga länderna efter ett halvsekels sovjetisk vanskötsel är dock inte lätt. Att samtidigt försöka integreras med ett Europa som står inför utmaningen att omstrukturera det gamla industrisamhället till ett postindustriellt samhälle, gör det inte enklare. ”Bokstavssoppan” - EU, VEU, OSSE, Nato, PFP mfl -- kan ses som ett uttryck för Europas sökande efter nygamla och nya institutioner att driva på och stödja den politiska och ekonomiska utvecklingen, men också som verktyg att hantera nya utmaningar och förhindra krig i Europa.
Homo Sovjeticus dröjer kvar
En försvårande omständighet är den sovjetiska ledningens mål under ockupationen att utradera de nationella identiteterna - att av balterna skapa ”sovjetmänniskor”. Detta har satt svårutplånliga spår. Förvaltningstraditioner, som liksom i övriga östersjöländer länge präglats av västerländska normer och synsätt, tvångsanpassades till främmande mönster och tradition. En följd har blivit att egna initiativ och individuellt ansvarstagande kraftigt hämmats, i synnerhet inom offentlig förvaltning. ”Sovjetmänniskan” -- Homo sovjeticus -- dröjer kvar. Avsaknaden av ett i västerländsk mening fungerande rättssystem har dessutom lett till oklarheter om vad som är lagligt och olagligt.
Alla tre länderna har dock målet att återuppbygga väl fungerande, demokratiskt styrda samhällen som politiskt och ekonomiskt kan integreras med övriga Västeuropa. Detta ses som en förutsättning för att säkra ländernas ställning som fria stater.
Trots alla svårigheter har balterna kommit långt på sin väg tillbaka till väst. Trots höga kostnader ekonomiskt och socialt har man enträget drivit på processen, försökt avhjälpa brister och undanröja hinder. Med goda vänners hjälp har man genomdrivit de ryska truppernas uttåg. Urdragningen skedde dock inte helt problemfritt, och Moskva hotade med att avbryta eller försena processen.
Balterna har börjat bygga upp ett eget försvar och en egen gränskontroll, börjat återupprätta rättsstaten, infört egen valuta etc. Många problem återstår förstås; ett som förtjänas att nämnas därför att det är av säkerhetspolitisk betydelse, är Rysslands ovilja att slutgiltigt reglera sina gränser med alla de baltiska staterna.
Baltikum och Ryssland behöver varandra
Relationerna idag mellan de baltiska staterna och Ryssland präglas till inte obetydlig del av ett ömsesidigt beroende. För Ryssland och Vitryssland är de baltiska staterna transitområde för en stor del av den utrikeshandel som går på köl. De flesta av det gamla Sovjetunionens östersjöhamnar låg i Baltikum. De kvarvarande ryska hamnarna längst in i Finska viken räcker inte och Kaliningrad har inga direkta landförbindelser med vare sig Ryssland eller Vitryssland. De baltiska staterna är också beroende av rysk olja och Vitryssland är beroende av elenergi från kärnkraftverket Ignalina i Litauen.
Det ekonomiska utbytet, och därmed beroendet, gynnar i längden alla inblandade. Fri och omfattande handel är något som vi i väst numera betraktar som regel och som ett eftersträvansvärt tillstånd. Detta ses som välståndsskapande och konfliktdämpande snarare än konfliktskapande. Det mest sannolika scenariet är att länderna i regionen utvecklar tätare ekonomiska och politiska mellanstatliga relationer. Men andra scenarier är tänkbara.
En grund för de baltiska staternas existens är en fortsatt stabil, intern utveckling. Ländernas politiska ledarskap måste skapa politiska, ekonomiska och sociala förutsättningar för att medborgarna ska kunna erbjudas välståndsutveckling och personlig säkerhet. Detta är man uppenbarligen på god väg att åstadkomma, även om takten är olika i de tre länderna, och även om brottsligheten utgör ett stort problem. EU-medlemskap och andra länders uttalade stöd och hjälp är därutöver viktigt när det gäller att upprätthålla framtidstron och bevara lugn och kontinuitet, särskilt i de lägen då man kan drabbas av ekonomiska bakslag och inrikespolitisk oro.
Risken för svårartade inre konflikter och splittring kan dock inte helt uteslutas, men förefaller ytterligt liten - även med tanke på de stora minoritetsgrupper som finns. Frågan är om det existerar eller kan uppstå några yttre hot mot vilka ett militärt försvar skulle kunna vara en försäkring.
Påtaglig oro för att historien ska upprepa sig
Baltikums geopolitiska läge har varit och är fortsatt utsatt. Ryssland/Sovjetunionen har under de senaste århundradena två eller tre gånger besatt eller införlivat de baltiska länderna. Oron för att detta skulle kunna ske igen är mycket påtaglig i Baltikum. Även om inget militärt hot från ryskt håll kan skönjas idag, är behovet att skydda östgränsen framträdande i de baltiska ländernas säkerhets- och försvarspolitik.
Andra faktorer än rent geopolitiska är också värda att beakta. Den inrikespolitiska situationen i Ryssland är inte helt stabil och det kan inte uteslutas att utvecklingen kan ta en otäck vändning. Om exempelvis ultranationalistiska grupper kom till makten, kan staterna utsättas för ryska försök att återta kontrollen över delar av eller hela det baltiska territoriet.
Ryska beskyllningar om diskriminering avvisas
Den ryska regeringen har kategoriskt motsatt sig Natos förestående utvidgning och i hätska ordalag varnat för baltiskt Natomedlemskap. Rysk press har innehållit artiklar som hävdat att Ryssland, inför ett beslut av Nato att ta emot de baltiska staterna som medlemmar, borde svara med militär invasion av Baltikum och hot om kärnvapeninsats mot de länder som kunde tänkas skynda till balternas försvar. Även om detta är extrema åsikter finns det i Ryssland, åtminstone inom den politiska eliten, ett utbrett missnöje och en besvikelse, parad med nödtorftigt dolda känslor av förräderi, över att de baltiska staterna så snabbt vände Ryssland ryggen -”vi gav er friheten tillbaka men illa lönar ni Ryssland”. Det saknas inte känslomässiga strängar att spela på för den ryska regering - även en förment demokratisk sådan - som vill starta aktioner mot Baltikum.
Från rysk sida har ofta framförts beskyllningar att den rysktalande delen av befolkningen i de baltiska länderna diskrimineras. Att skydda ryska bröder i ”det nära utlandet” mot föregivna övergrepp skulle av en mindre nogräknad rysk regim kunna tas till intäkt för hårda politiska påtryckningar och som anledning för ett militärt ingripande i Baltikum.
Verkligheten är dock en annan än vad man kan utläsa av ryska protester. Enligt OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, där också Ryssland är med, lever de baltiska staterna väl upp till europeisk standard för rätt till medborgarskap och skydd för mänskliga rättigheter. Det är faktiskt svårare för en tysk gästarbetare att få medborgarskap i Tyskland än vad det är för en ryss som bor i Baltikum att få medborgarskap i något av länderna.
Inre oroligheter i Ryssland eller Vitryssland kan leda till väpnade konflikter som sprids till Baltikum. Ett sönderfall av den Ryska Federationen kan få till följd att militära grupper ledda av krigsherrar går in i de baltiska staterna för att upprätta temporära baser eller ordna sin försörjning. Hot med militära insatser för att förhindra tredje part att utnyttja baltiskt territorium för förment aggressiva syften kan heller inte uteslutas. Listan över tänkbara situationer där t o m en förhållandevis blygsam baltisk försvarsförmåga kan spela en stabiliserande och även avskräckande roll kan göras längre.
Ingen grund att bygga ett nytt försvar på
Balterna hade ytterligt små resurser för att skapa egna försvar efter självständigheten. När de ryska trupperna lämnade Baltikum tog de med sig eller slog sönder nästan all militär materiel. Ett annat problem var att baltiska officerare som utbildats inom sovjetarmén inte fått lära sig hur man med små medel bygger upp och leder ett nytt försvar tänkt att fungera enligt moderna, västerländska principer. En omfattande och tidskrävande nyrekrytering och utbildning blev nödvändig.
Långtgående försvarssamarbete och samordning balterna emellan kunde ha underlättat arbetet och gett starkare försvar för de spenderade pengarna. Men så har inte skett. Även om de tre baltiska länderna ofta av omvärlden betraktas och behandlas som vore de enäggstrillingar, skiljer de sig markant vad gäller språk, kultur, historia och ekonomisk utveckling. Detta har försvårat en samordning av försvarsansträngningarna. Den nyvunna självständigheten och rädslan att på nytt förlora den förklarar också varför man ofta väljer nationella lösningar snarare än gemensamma arrangemang.
Obesvarad kärlek till Nato
För balterna har det varit naturligt att försöka förankra sin säkerhet utanför Baltikum. Alla staterna vill in i Nato som dock menar att nya medlemmar måste vara ”nettobidragsgivare” till alliansens säkerhet. Av bl a detta skäl tvekar många Natoländer att ge balterna medlemskap, med de säkerhetsåtaganden, inklusive kärnvapengarantier, det medför.
Mot denna bakgrund, och med tanke på den antalsmässiga militära överlägsenhet som Ryssland skulle kunna uppvisa, är det lätt att felaktigt tro att de baltiska staterna inte går att försvara.
Med stöd av västliga rådgivare utvecklar de baltiska staterna moderna försvarskoncept och doktriner. Stridskrafterna ska i första hand föra en försvarsstrid som utnyttjar de fördelar som följer med lokalkännedom, rörlighet, lätta vapen, minor och modern sambandsutrustning. Samtidigt omdanas värnpliktsutbildningen för att öka engagemang, kunnande och initiativförmåga.
På västligt initiativ har en fredsbevarande baltisk bataljon, Baltbat, skapats. Denna har visat att de baltiska militärerna snabbt kan tillägna sig kunskaper och förmåga väl i paritet med sina västliga bröder, och att de kan samarbeta både sinsemellan och med västliga instruktörer. Erfarenheterna av Baltbat, och från deltagandet i SFOR-styrkan i Bosnien, pekar också mot möjligheten att utnyttja PFF-samarbetet som en form för flexibel krishantering i östersjöregionen.
Invasion ingen lätt sak
Inledningsfasen av en invasion mot ett av länderna skulle sannolikt kräva en relativt stor styrka. En ockupation av samtliga baltiska stater skulle kräva mer styrkor än vad som idag finns i Baltikums direkta närområde. Försök att senare kontrollera territoriet skulle troligen bli en långdragen historia och orsaka en angripare ytterligare, kännbara förluster. Den som överväger ett angrepp måste därför förutom initiala svårigheter och förluster räkna med långvariga problem när det gäller att varaktigt besitta och kontrollera området.
Det faktum att länderna bevarat sina nationella identiteter trots ockupation under mer än ett halvt sekel tyder på stark nationell självkänsla. Att balterna själva drev fram sin frigörelse har haft och har stor betydelse för försvarsviljan och som signal till omvärlden. Exilbaltiska organisationer, fast etablerade i omvärlden, skulle i en akut kris- eller kon- fliktsituation kunna aktiveras för att driva på andra länders stöd för balternas sak.
Krig i Baltikum - prestigeförlust för väst
Men den sannolikt största stabiliserande och aggressionsavhållande effekten är att USA och de europeiska staterna skulle ha svårt att acceptera ett militärt angrepp på någon av de baltiska republikerna. Ett ryskt återbesättande och dess följder skulle inte enbart, och i än högre grad än misslyckandet i Bosnien, uppfattas som ett svidande nederlag för västlig krishantering. Det skulle rimligen också leda till ett frostigt politiskt klimat i Europa och stor risk för nya konfrontationer.
Att undvika att en situation uppstår, där sakerna på detta sätt ställs på sin spets, torde därför vara ett vitalt mål för västlig politik gentemot Baltikum och Ryssland. Om detta trots allt inte lyckas, kommer väst sannolikt att överväga militära förstärkningar till balternas försvar. Men om hjälpen verkligen kommer att ges blir beroende av balternas försvarsförmåga och försvarsvilja - ingen hjälper den som inte hjälper sig själv.
Här finns ett negativt historiskt arv. Under mellankrigstiden försvann självständigheten när balterna efter sovjetiska påtryckningar, och utan stöd från omvärlden, accepterade sovjetiska trupper på sitt territorium. Från ryskt håll har hävdats, att det faktum att balterna inte gjorde motstånd, innebar att man frivilligt anslöt sig till Sovjetunionen.
Balterna har huvudansvaret för sitt försvar
För omvärlden torde ett försvarslöst Baltikum vara det sämsta alternativet, eftersom en oförmåga att förhindra även småskalig och oöverlagd våldsanvändning ökar risken för situationer med långvarig oro. Ett angrepp från Ryssland eller Vitryssland på ett eller flera baltiska länder skulle hota andra länders säkerhet. Sverige, Finland och Danmark skulle åter hamna i ett mer utsatt läge.
Även om de baltiska staternas säkerhet också är en del av andra länders säkerhet, kommer det att förbli balternas sak att bära huvudansvaret för försvaret av sina länder. Det är dock viktigt att omvärlden visar, både i ord och handling, att den tror på de baltiska staternas förmåga och vilja. Sverige kan, tillsammans med övriga Europa, aktivt bidra till att stärka balternas försvarsförmåga intill ett trovärdigt tröskelförsvar och stödja deras omvandling till självständiga demokratiska stater med full kontroll över det egna territoriet.
Detta är i sin tur nödvändiga förutsättningar för att de baltiska staterna ska få sin säkerhet och identitet bekräftad, tex via medlemskap i organisationer som EU och Nato. Medlemskap i den europeiska gemenskapen kan i sin tur vara en god grund för fortsatt positiv ekonomisk utveckling, som i sin tur är grunden för en fortsatt och stärkt försvarsvilja.
De många och vittförgrenade relationer som skapats och skapas mellan de baltiska staterna och väst bildar en väv av kontakter som långsiktigt kan bidra till att förhindra att de baltiska staterna med våld åter isoleras från östersjöregionens nyvunna gemenskap.
Från FOA-tidningen nr 3-1997 - www.foi.se/framsyn