Ryssland lider av globaliseringsångest

Ryssland vill ytterst motvilligt bli en del av det globaliserade världssamfundet. Den ryska motviljan mot integration beror till stor del på rädsla och att landet känner sig hotat av omvärlden. För att skydda sig kräver Ryssland särbehandling i relationerna med andra länder, skriver artikelförfattaren.

Av Robert L. Larsson

Kina har trots sitt kommunistiska bagage seglat långt i globaliseringens vindar och avvecklar nu delar av sin planekonomi. Ryssland har också lämnat kommunismen som ideologi, men har under Putins ledning på senare år gått mot ett allt mer centraliserat och auktoritärt styre där en ny merkantilism gör landet allt mer akterseglat.

Detta nummer av Framsyn understryker kraften i de globaliseringsprocesser som förekommer, men vad innebär det egentligen om någon av det internationella samfundets viktigaste aktörer inte vill delta på samma villkor som alla andra?

Ryssland vill särbehandlas
De flesta aktörer har sina egenheter. En av Rysslands egenheter är motvilligheten att bli en del av det globaliserade världssamfundet.

Ryssland vill inte låta sig integreras i vare sig världspolitiken eller världsekonomin – i alla fall inte på andras villkor. Särbehandling av Ryssland präglar därför relationerna till omvärlden.

Ryssland får bland annat vara med i gruppen av världens rikaste länder (G8) där det egentligen inte platsar och förhandlingarna om medlemskap i världs-handelsorganisationen WTO har gått trögt. Ryssland vill ha flera undantag, och dessutom vara med i Europarådet trots omfattande brott mot mänskligheten i Tjetjenien.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) används som slagträ då det behövs för att i andra fall avfärda eller utvisa dess representanter när landet blir kritiserat. Regionala samarbetsorganisationer som OSS (Oberoende Staters Samvälde) eller SCO (Shanghai Cooperation Organisation) deltar Ryssland bara i om man får leda arbetet. Samarbetet med EU haltar och baseras mest på europeiskt beroende av rysk energi. Samtidigt skulle Europamarknaden för energi på sikt kunna ersättas för Ryssland. Beroendet är alltså asymmetriskt.

Ibland låtsas dock Ryssland acceptera internationella regler. Ett exempel är att Ryssland likt Kina officiellt underkastar sig upphovsrättsliga regler, men samtidigt har en stor piratkopieringsindustri som tolereras från statsmaktens sida.

Upplever sig hotat
Den ryska motviljan till integration bottnar till stor del i rädsla. I över tusen år har Ryssland känt sig hotat av omvärlden. Den upplevda hotbilden har varierat från mongoler, katoliker och muslimer till Nato och USA-stödda färgrevolutioner inom det forna Sovjetunionen – Rysslands bakgård.

I dag känner landet sig omringat då USA och Kina vinner inflytande inom det forna Sovjetterritoriet. Ekonomiska och geopolitiska frågor flyter samman då västerländska militärbaser samt energi- och infrastrukturprojekt minskar Rysslands makt.

Västs inställning till och kritik av Ryssland ses även det som en del av omringningen. Det upplevs som ett sätt att påtvinga Ryssland en idé som Ryssland inte är lämpat för – till exempel demokrati. Man säger sig visserligen vilja ha demokrati, men en egen sorts demokrati som tar hänsyn till Rysslands speciella förutsättningar. Men enligt opinionsundersökningar är ledarskiktet inte intresserat av demokrati. Man ser snarast en motsättning mellan stabilitet och demokrati. Detta gäller även till viss del för befolkningen. En förklaring till detta ligger i att många förknippar demokrati med Jeltsinerans kaos eller oligarkernas makt.

Ryssland upplever dessutom att ”utländska krafter” försöker ta över viktiga råvaruresurser. Råvarorna måste därför skyddas, speciellt energiresurserna eftersom de är en av de viktigaste garanterna för oberoende gentemot omvärlden.

Integrationsrisker
Grunden för Europas utveckling har sedan 1945 varit en medveten integrationsprocess, baserad på fredsskapande genom ömsesidigt beroende (från kol- och stålunionen och framåt). Denna process upplever alltså Ryssland som ett problem.

Att medverka i en process där ömsesidigt beroende är ett centralt element skulle, enligt ryskt synsätt, göra landet sårbart. Det skulle begränsa handlingsfriheten och öppna för påtryckningar mot Ryssland. Processen ses därför som ett hot mot Rysslands frihet, oberoende och möjlighet att agera som den stormakt landet ser sig som.

Rysslands inställning blir påtaglig i dess energistrategi. Där slås fast att energipolitiken har både ekonomiska och politiska mål, men till syvende och sist är det den nationella säkerheten som är i fokus. Ryssland vill vara en pålitlig energileverantör samtidigt som energin ska kunna användas som politiskt instrument. Balansgången är svår.

Ryssland har således valt en väg där man vill både äta och ha kvar sin kaka. Landet vill gå med på att andra blir beroende av dem. Ryssland ska dock inte bli beroende av andra, inte på bekostnad av sin handlingsfrihet – en rysk neo-merkantilism växer med andra ord fram.

På väg bli enpartistat igen
Att Ryssland vill hålla sig lite för sig själv borde inte spela så stor roll. Problemet bottnar i och blir viktigt i ljuset av Rysslands övergripande utveckling. Utvecklingen under de senaste åren kan i positiva ordalag beskrivas som ökad stabilitet och god tillväxt, men både den politiska och ekonomiska stabiliteten är skenbar. Faktum är att Ryssland under Vladimir Putins ledning gått bakåt i många avseenden och tycks vara på väg tillbaka mot en enpartistat.

Demokratin har kraftigt beskurits och ekonomin är obalanserad och råvarudriven. Ett ökat auktoritärt styre träder fram och centralmakten stärks eller överförs till säkerhetsstrukturerna i stället för till parlament och folkvalda. Säkerhetsfixeringen har lett till att runt 50 procent av landets utgiftsbudget, enligt vissa uppgifter, nu går till försvar, säkerhet och Tjetjenien.

Vad som är intressant är att Ryssland omfamnat den principiella utvecklingen mot ökat internationellt samarbete samtidigt som man tagit flera globaliseringshämmande beslut. Som ett exempel kan nämnas att under Putin har informationsfriheten beskurits och statskontrollen har ökat, liksom självcensuren och begränsningar av NGO:ers, religiösa samfunds och journalisters aktiviteter.

När Ryssland går åt fel håll samtidigt som man mer och mer fjärmar sig från omvärlden blir resultatet inte bara att den ryska befolkningen påverkas negativt, utan även att Europas relationer med Ryssland riskerar att försämras.

Kulturkrock EU–Ryssland
EU och Ryssland har i många avseenden haft svårare att samarbeta än vad USA och Ryssland haft. En anledning som framförts av de båda statsvetarna Robert Cooper och Robert Kagan är att USA och Ryssland talar samma språk eftersom båda förblir ”moderna stater”.

Det ”postmoderna” Europa har inte samma inställning till maktpolitisk kontroll, ägandeskap och fixering vid traditionell säkerhetspolitik. Europa har i stället, tack vare det amerikanska beskyddet under det kalla kriget, kunnat utveckla sina ekonomiska institutioner och bygga sin värdegemenskap, vilket är grunden till EU:s gynnsamma utveckling.

Konsekvensen av den ryska neo-merkantilismen blir därför en kulturkrock då Europa vill handla och samarbeta med Ryssland. Samarbetet löper väl endast då det gäller tekniska frågor där pragmatismen styr. Den blir svårare om den förutsätter gemensamma värderingar. Demokrati, konfliktförebyggande, gemensam antiterrorism och krishantering underordnas därmed infrastrukturprojekt och samarbete på lägre militärpolitiska nivåer.

Ekonomisk utveckling
På grund av sin självpåtagna isolationism hamnar Ryssland utanför världsmarknaden och blir akterseglat av exempelvis Indien, som har varit mer benäget att anpassa sig till internationella spelregler. Kina har ingen direkt värdegemenskap med USA, men man är i större utsträckning än Ryssland villig att spela efter gemensamma regler.

Att Ryssland har stora råvarutillgångar är snart det enda starka kort landet har kvar, men om Ryssland inte använder det på bästa sätt blir vinsten kortsiktig och ett hållbart samhälle hinner inte skapas innan resurserna sinar. Långsiktiga investeringar är fåtaliga och den politiskt drivna processen mot oljebolaget Jukos och dess ledare Michail Chodorkovskij har inte påskyndat utvecklingen.

Detta är ett fundamentalt problem för Ryssland i dag. Den valutareserv på över 150 miljarder dollar och goda BNP-utveckling, som energiexporten har lett till, ger sken av att rysk ekonomi går bra. Det sker dock nästan ingen reell tillväxt alls. Ryssland återhämtar sig fortfarande från Sovjets kollaps och finanskrisen 1998 och ekonomin är i samma storleksordning som Portugals. Strävan att diversifiera den industriella basen och gå mot förädling av varor är bara uttryckt som politiska visioner. I verkligheten står utvecklingen ganska stilla.

Gemensam värdegrund behövs
Lösningen ligger inte i att hämta tillbaka Europas gamla merkantilism, att utvidga EU:s protektionism eller i att acceptera ryska isolationistiska tendenser. Om ett långsiktigt och ömsesidigt fördelaktigt samarbete mellan Ryssland och Europa ska komma till stånd behövs i stället en gemensam värdegrund. Detta kräver en betydande kursförändring i rysk utveckling.

Om EU:s medlemmar, tillsammans med USA, vill ha en chans i konkurrensen med Kina om de ryska råvarorna ligger det därför i EU:s intresse att knuffa Ryssland åt rätt håll. Knuffa och dra om det behövs.

Robert L. Larsson är verksam vid FOI:s avdelning för Försvarsanalys och analyserar frågor kring energisäkerhet, rysk säkerhetspolitik och utvecklingen inom forna Sovjetunionen, speciellt Kaukasus.

Från Framsyn nr 5-2005 - www.foi.se/framsyn