Hotet från kärnvapnen består

Många kärnvapenprov har utförts för att testa olika säkerhetssystem, som ska förhindra att sprängningar sker av misstag. Oavsiktliga kärnvapensprängningar i samband med en olyckshändelse kan få förödande konsekvenser. Särskilt om sprängningen uppfattas som avsiktlig och sker i ett känsligt säkerhetspolitiskt läge, skriver artikelförfattaren.

Av Mattias Waldenvik

Finns det ett kärnvapenhot i dag? En numera pensionerad kollega svarade för några år sedan på samma fråga med påståendet att ”så länge det finns kärnvapen, så finns det ett kärnvapenhot”.

Ligger det något i ett sådant påstående? Frågan om hot från kärnvapen kan formuleras om i termer av sannolikheter för olika händelseförlopp som leder fram till en kärnsprängning sammanvägt med konsekvenserna av verkan från densamma. De händelseförlopp som i allmänhet skulle leda fram till de allvarligaste konsekvenserna är användandet av kärnvapen i en väpnad konflikt. Utöver väpnade konflikter finns andra typer av händelseförlopp som också kan leda fram till en kärnsprängning.

Den 17 januari 1966 krockade ett amerikanskt B-52 bombplan med ett KC-135 tankningsflygplan under lufttankning över Palomares i Spanien. Explosivämnet i två av de fyra kärnvapen som fanns ombord detonerade när de slog i marken, men utan att några kärnexplosioner sattes igång. Det dröjde nära tre månader innan det fjärde kärnvapnet, som landade i havet, var återfunnet. Olika olyckshändelser utgör ett möjligt händelseförlopp som skulle kunna leda fram till en kärnvapenexplosion. En anledning till att konsekvenserna av olyckan ovanför Palomares begränsades var att säkerhetsaspekter beaktats och åtgärdats vid utvecklingen av den aktuella typen av kärnvapen. En stor del av de kärnvapenprov som genomförts har haft som huvudsyfte att verifiera olika typer av säkerhetssystem, införda för att undvika oavsiktliga kärnvapensprängningar i samband med olyckshändelser.

Konsekvenserna av en oavsiktlig kärnsprängning kan sträcka sig längre än konsekvenserna av verkan från explosionen om den sker vid en plats och en tidpunkt där det säkerhetspolitiska läget är sådant att kärnexplosionen kan komma att missuppfattas som en avsiktlig insats med kärnvapen från en annan aktör.

Det är svårt att komma ifrån den något kontroversiella slutsatsen att kärnvapenprov i syfte att verifiera säkerhetsaspekter skulle minska riskerna för olyckshändelser som leder till kärnexplosioner. Speciellt gäller detta de aktörer som försöker krypa under den ribba som ett provstoppsavtal utgör för framtagandet av kärnvapen. Välutvecklade, betrodda system för övervakning och ledning minskar risken för att en olyckshändelse ska missuppfattas.

Stöld eller ickeauktoriserat användande av kärnvapen är ytterligare ett händelseförlopp som skulle kunna tänkas leda fram till en kärnvapenexplosion. Olika typer av säkerhetsarrangemang används för att förhindra sådana händelser. Utöver tillträdesskydd av mer traditionellt slag förekommer olika lösningar för att försvåra eller förhindra att ett kärnvapen är möjligt att använda vid stöld eller utan auktorisering.

Förvaras åtskilda
Den tekniskt enklaste metoden att försvåra otillbörligt användande av ett kärnvapen är att likna vid hanteringen av vilket handeldvapen som helst. Det förvaras isärplockat med en vital del förvarad åtskild från övriga delar av vapnet.

På samma sätt kan vapenbärare och kärnladdning förvaras åtskilda, under ansvar av olika organisationer. Mer kvalificerade tekniska system, vanligtvis benämnda Permissive Action Links (PAL), har konstruerats som integrerade delar av ett kärnvapen för att i tillräckligt hög grad försvåra ickeauktoriserad användning. Det kan röra sig om system som kräver en eller flera koder för att kärnvapnet ska gå att osäkra, kompletterat med sensorer som känner av att en sekvens händelser sker och att det sker i rätt ordning. Ett exempel är sensorer som ska känna av robotuppskjutning och återinträde i atmosfären innan kärnvapnet går att osäkra.

Kärnvapenprov utgör i viss mån ett händelseförlopp som innefattar en kärnexplosion. Kärnvapenprov utgör inte med nödvändighet en entydig ökning av kärnvapenhotet. Det råder i någon mån ett de facto provstopp, vilket medför att ett kärnvapenprov skulle vara behäftat med en dyr politisk prislapp. Om eller när detta tabu är brutet kommer de säkerhetspolitiska förhållanden som då råder, och om provet görs i samband med horisontell eller vertikal spridning, att avgöra i vilken mån provningen kan tänkas medföra ett ökat eller minskat kärnvapenhot.

Med horisontell spridning avses spridning till nya länder eller andra aktörer medan den vertikala spridningen avser utveckling av kärnvapen. Ett exempel på vertikal spridning är utveckling av termonukleära kärnvapen.

Kärnvapen i konflikter
Det brukar ibland sägas att kärnvapen är politiska vapen i den meningen att de egentligen inte skulle vara avsedda att användas. Trovärdigheten för ett kärnvapen som politiskt instrument hänger dock ihop med möjligheten att faktiskt använda vapnet. Det medför att kärnvapen som politiskt instrument inte är en bluff, som inte går att syna. Den tekniska kapaciteten hos ett kärnvapensystem och dess symbios med säkerhetspolitiska faktorer, illustreras väl av utvecklingen under det kalla kriget där teknisk utveckling, som till exempel interkontinentala ballistiska robotar, påverkade utvecklingen på doktrinområdet från massiv vedergällning till ömsesidig ödeläggelse. Det står utom allt tvivel att kärnvapen är starka politiska spelkort, vilket illustreras väl av den uppmärksamhet som ägnas den kärntekniska utvecklingen i Iran i dag. Här är det inte kärnvapen i sig som utgör den säkerhetspolitiska spelbrickan, utan möjligheten för att land att skaffa sig kapacitet att tillverka kärnvapen.

Risken för att ett kärnvapen skulle komma att faktiskt användas i en väpnad konflikt är givetvis beroende av en mängd olika förutsättningar, bland annat militära styrkeförhållanden och uppfattningar om säkerhetsläget. Det står dock klart att frågeställningen blir allt mer komplicerad i och med att allt fler aktörer intresserar sig för att införskaffa kärnvapen.

De tankebanor och beteendemönster som utvecklades mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget har i hög utsträckning fått stå modell för relationer mellan stater med kärnvapen. Förutsättningarna för ömsesidig ödeläggelse kvarstår mellan USA och Ryssland, nya aktörer med andra förutsättningar och komplicerade säkerhetspolitiska relationer kräver dock nya förklaringsmodeller och en fördjupad analys.

Svårbesvarade frågor
Ett exempel är Nordkorea som åtminstone vid något tillfälle påstått sig inneha kärnvapen. Skulle en säkerhetspolitik baserad på avskräckning genom säkerhetsgarantier från amerikansk sida kunna leda till en avspänning i regionen? Kan ett Nordkorea med kärnvapen över huvud taget påverkas genom avskräckning? Kan Japan och Sydkorea förlita sig på säkerhetsgarantier? Frågeställningarna låter sig inte med lätthet besvaras på ett tillfredsställande sätt. Det bidrar till en osäkerhet som i sin tur kan leda till ytterligare spridning, missförstånd eller politiskt manövrerande i grumligt, kärnvapenminerat vatten.

Det ligger någonting i sentensen att kärnvapenhotet består så länge det finns kärnvapen. Med rådande förhållanden i världen, vad gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen och horisontell respektive vertikal spridning av kärnvapen och kärnteknik, ökar dessutom kärnvapenfrågornas komplexitet. Det är en förunderlig värld vi lever i.

Mattias Waldenvik forskar vid FOI:s institution för kärnvapenfrågor och detektion.

Från Framsyn nr 5-2005 - www.foi.se/framsyn