Yrvaken svensk Baltikumpolitik när inget längre var som förr
Ökat engagemang är enda svenska möjligheten
Av Per Samuelsson
Sverige hade inte haft någon egentlig Baltikumpolitik under hela 1900-talet. Inte heller underlättades utrikesledningens beslutsfattande av den snabba händelseutvecklingen i Baltikum och övriga Europa. Här ställdes höga krav på att snabbt sätta sig in i skeendet. Hur klarade statsledningen av denna situation? Hur skulle man ställa sig till balternas krav på självständighet? Om balterna fick stöd riskerade relationerna till Sovjetunionen att påverkas negativt både för svensk och baltisk del. Om Sverige ställde sig vid sidan om skulle man frångå den traditionella hållningen att stödja förtryckta folk. I FOArapporten Svensk syn på Baltikums frigörelse 1988- 1996 har debatten och den officiella synen på Baltikum granskats utifrån öppna källor.
Kritik mot ”långsam” regering
Den politiska debatten kring Baltikum präglades till en början av tvekan och misstro mot balternas chanser att lyckas i sina försök att nå självständighet. I denna skepsis fanns sannolikt även ett stänk av motvilja då många ansåg att den baltiska frihetskampen riskerade Michail Gorbatjovs reformprogram. Från svensk sida uppmanade utrikesminister Sten Andersson balterna att inte ”gå för snabbt fram” och att ”samråda” med Moskva. Kontakterna med Baltikum sades kunna breddas men inte så att det motverkade Gorbatjovs politik.
Det var oklart vilket svängrum Sverige hade i förhållandet till de baltiska republikerna. Om Gorbatjov fick som han önskade hoppades den svenska regeringen att även balterna skulle komma i åtnjutande av bättre förhållanden. Den sovjetiske ambassadören Boris Pankin påpekade att svensk inrikespolitik sågs som ett föredöme i Moskva, vilket kan ha varit ytterligare en förklaring till regeringens försiktiga agerande. Den socialdemokratiska regeringen - särskilt Sten Andersson och Pierre Schori kritiserades hårt av oppositionen och debattörer för att gå för långsamt fram.
Den svenske generalkonsuln i St Petersburg, Dag Sebastian Ahlander, undrade i vilken grad UD intresserade sig för utvecklingen i Baltikum. Han menade att den hastiga utvecklingen medverkade till att utrikesledningen hösten 1989 fortfarande höll fast vid de ståndpunkter som de baltiska folkfronterna uttryckt 1988. UDs bild motsvarade inte dagsläget; vad man antog vara gällande var förlegat. Detta bidrog, enligt Ahlander, till att Sten Andersson i Estland i november 1989 sade att landet inte var ockuperat. Ahlander ansåg, att Andersson såg sitt besök som ett stöd för perestrojkan i hela Sovjetunionen. Detta innebar att UD såg baltisk självständighet som en i bästa fall avlägsen möjlighet. Uppfattningen om ett bevarat men öppnare och friare Sovjetunionen tycks ha dominerat.
Det blev mycket just då...
Flera uttalanden tydde på att regeringen hade svårt att hantera situationen där Baltikum inte var någon isolerad händelse. Murens fall, Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning och Gulfkriget krävde också uppmärksamhet. Detta tvingade fram en ny syn på omvärlden där Sverige måste engagera sig för att kunna medverka till en för oss positiv utveckling, inte minst i vårt närområde. EU-medlemskapet, deltagandet i Unprofor och Ifor i fd Jugoslavien samt medlemskapet i Partnerskap för fred, PFF, är synliga resultat.
Först efter de två konfrontationerna mellan balter och sovjetiska trupper i Vilnius och Riga i januari 1991 med ett antal döda som följd började regeringen öppet kritisera Sovjetunionen. Gorbatjov tappade alltmer greppet om landet. I augusti, samtidigt med kuppförsöket i Moskva, utropade Estland, Lettland och Litauen sin självständighet.
Den efterkommande borgerliga regeringen i Sverige fortsatte att utveckla relationerna med de nya baltiska staterna, bla genom ett treårigt ekonomiskt program. Under våren 1993 påbörjades ett suveränitetsstöd i vilket militär överskottsmateriel och minröjning ingick samt deltagande i utbildandet av en baltisk fredsbevarande bataljon, Baltbat.
Under denna mandatperiod var Carl Bildts tal på Utrikespolitiska institutet i november 1993 ett trendbrott från en tidigare traditionell svensk neutral hållning och ett tecken på en mer aktivistisk och mindre förutsägbar utrikes- och säkerhetspolitik mot vårt närområde. Bildt menade, att Sverige varken kunde eller borde vara neutralt i händelse av en militär konflikt i östersjöregionen. Något militärt ansvar för balternas säkerhet utlovades emellertid inte. Tvärtom framhölls, att det var viktigt för hela Europa att stabiliteten i Baltikum inte rubbades och därför var det viktigt med internationell samverkan där inte minst Ryssland var en viktig partner.
Tre svenska handlingsvägar
Efter regeringsskiftet hösten 1994 utlovades balterna ett utökat suveränitetsstöd där bekämpning av lågnivåhot prioriterades. Vid Visbymötet i maj 1996 träffades regeringscheferna från östersjöländerna . Dessutom deltog Jacques Santer, EU-kommissionens ordförande. Flera projekt beslutades vilka ska knyta länderna närmare varandra och underlätta internationellt samarbete. Regeringen påpekade, liksom den förra, att Baltikums och hela östersjöregionens utveckling var hela Europas ansvar. Därför var EUs engagemang välkommet.
Trots att samarbetet mellan länderna kring Östersjön har utvecklats positivt finns fortfarande osäkerhetsfaktorer. Spänningen mellan Ryssland och de baltiska staterna är en. Natos utvidgning - åtminstone i den första omgången - omfattar inte Baltikum. Sverige och Finland har i detta sammanhang föreslagits som ”beskyddare” men utan att behöva ge säkerhetsgarantier. Vad Sverige och Finland allra minst vill se är en gråzon mellan det utvidgade Nato och Ryssland där regionala arrangemang kommer till stånd ovanför deras huvuden.
Tre alternativ synes möjliga för en framtida svensk Baltikumpolitik vilka alla innebär olika kostnader och intäkter: avvaktan på vad framtida beslut innebär, t ex Natomötet 8-9 juli där frågan om vilka länder som inbjuds att bli nya medlemmar får sitt svar; ett minskat respektive ett ökat engagemang i baltiska frågor. Dessa alternativ måste ställas i relation till vad som står på spel. Att göra de baltiska länderna till en naturlig del av Västeuropa, utan att därför utesluta Ryssland i en sådan process, är det mål Sverige har sagt sig verka för alltsedan självständigheten. Ett sådant arbete kräver ökat engagemang snarare än en avvaktande hållning. Ett minskat engagemang verkar därför inte heller vara ett alternativ.
Från FOA-tidningen nr 3-1997 - www.foi.se/framsyn