"En bra underrättelseman bör ha humor"

Jan Leijonhielm (t v) och Johan Tunberger är forskare vid FOI och har stor erfarenhet av underrättelsearbete. Humor är en viktig egenskap i denna allvarliga bransch, säger de i en intervju omgiven av minnen från det kalla kriget.

När hotet om det kalla kriget försvann och ersattes med terrorhot förändrades också underrättelsetjänstens arbete. Nu gäller internationellt samarbete och kartläggning av enskilda terroristers tankar och mål. Arbetet är en svår balansgång eftersom den personliga integriteten inte får äventyras.

Av Jan-Ivar Askelin

Vi sitter i ett rum dekorerat med reliker från det kalla kriget. Det är skyltar och andra prylar från övergivna sovjetiska militärbaser på andra sidan Östersjön. Här fanns för inte så länge sedan målet för den svenska underrättelsetjänsten. Man räknade flygplan och båtar, avlyssnade radiotrafik och bokförde radarsignaler. Ett mödosamt arbete med den så kallade normalbilden. Och kanske tråkigt. Det var först när mönstret bröts som det var dags att ringa i larmklockan.

Nu har förändringen också nått underrättelsetjänsterna. Kalla krigets hotbild löstes upp. Så kom 11 september och allt förändrades. Ett viktigt nytt mål är terrorismen och det målet har alla västliga underrättelsetjänster gemensamt.

Johan Tunberger och Jan Leijonhielm har ett förflutet i underrättelsevärlden. Johan Tunberger satt under några år i den högsta ledningen för Försvarets radioanstalt (FRA). Jan Leijonhielm är ekonom och har bland annat arbetat som chef för den ekonomiska underrättelsetjänsten på det som kallades Östekonomiska byrån. Den fanns från revolutionen på Kuba till Berlinmurens fall. Eller från 1959 till 1989.

Johan Tunberger säger att den militära underrättelsetjänsten fortfarande måste finnas kvar. Inte minst viktigt är det taktiska stödet till små, svenska förband utomlands. Där har vi saknat en tradition, men Bosnien och Kosovo har gett en del läxor. Men nu har vi också nya mål som har lägre kontrast än militära förband. Ett exempel är den potentielle terroristens tankar och kontakter med likasinnade.

– Ett hårdraget exempel kan vara två enäggstvillingar. Den ene är en välartad civilingenjör och den andre är en terrorist in spe, säger Johan Tunberger. Det går att hitta en del på webbsidor. Bäst är signalspaning när "målet" inte tror sig vara övervakat. Får man ett tips kan man gå till sparade trafikloggar och nysta upp trafiken baklänges, och i bästa fall se ett mönster som leder vidare.

Johan Tunberger betonar att den personliga integriteten i samhället måste värnas om denna verksamhet ska kunna tillåtas. Det måste vara strikt tillståndsgivning och hård granskning av att lagar och regler följs. Helst ser Johan Tunberger att det finns två kontrollinstanser som "har tummen i ögat på varandra".

Efter 11 september har världens underrättelsekolosser setts över. CIA har egentligen inte förändrats sedan slutet av 1940-talet. Tidningen The Economist skrev i mars 2005 att CIA bommat det mesta av värde. Som att Sovjetunionen höll på att braka samman. Eller att Indien var på väg att bli en kärnvapenmakt. Den brittiska underrättelsetjänsten har ett högre anseende. Men även den reformeras i spåren efter det andra Irakkriget.

Jan Leijonhielm ser en tydlig trend mot ett ökat internationellt samarbete mellan olika länder. Det byggs i allt fler länder också upp särskilda centra där analytiker tas från de gamla organisationerna. Det kan vara ett center för terrorism, ett för massförstörelsevapen och så vidare. Det här uppskattas inte alltid av de gamla myndigheterna, som ser sin roll på arenan minska.

Även i Sverige har olika utredningar pekat på behovet av samarbete över myndighetsgränser. Det finns tendenser till detta, menar Jan Leijonhielm. "Men fortfarande är det mycket av stuprörstänkande kvar."

Och det går emot en annan trend som är att man ska dela med sig av informationen och inte hålla på sin bit. Tidigare har det alltid hetat att en tjänsteman bara skulle veta vad han eller hon behövde. Nu är det viktigt att veta mer än vad man behöver, för att kunna sätta in sin bit i större sammanhang.

– Need to share ersätter need to know. Så borde det vara, säger Johan Tunberger. Men åter brottas vi med gamla tänkesätt och strukturer. Visst ökar riskerna för läckor, men det får man ta.

Nya grepp för att klara terrorhot
Ett problem är – något tillspetsat – att världen inte är organiserad som våra myndigheter. Myndigheterna bevakar sina egna intressen och i synnerhet i dessa tider när verksamhet ifrågasätts.

– Terrorismen är en komplicerad och sammansatt hotbild, säger Jan Leijonhielm. Här finns finansiering, religion, folkgrupper, massförstörelsevapen och mycket annat. Att klara ut hur dessa faktorer samverkar kräver nya grepp. Vi kan se vilka politiska konsekvenser som terroristattacker får. En oskickligt hanterad terroristattack ledde till en regerings fall, som i Spanien. Tendensen är att konsekvenserna verkar bli större.

Ett försök att komma tillrätta med stuprörstänkandet är kanske det sekretariat för underrättelsetjänst och säkerhetspolitiska bedömningar (Sund), som bildades för några år sedan i regeringskansliet.

– Det var en ansats som försvagats, men nu verkar växa igen, säger Johan Tunberger.

Jan Leijonhielm betraktar dock Sund som lite av en vattendelare.

– Tidigare hade man undvikit att använda underrättelser i de politiska beslutsprocesserna. Nu kan vi säga att vi börjar komma ifatt andra nationer. Allmänt förväntar man sig nog att alla länder i den politiska beslutsprocessen använder sig av underrättelser i en eller annan form. Jag kan se att det är ett allmänt sug efter underrättelsetjänst ... Allt fler myndigheter planerar att bygga upp sin egen form av underrättelsetjänst. De vill bygga upp en klassisk underrättelsestruktur. Det är en trend i tiden att rusta sig för att möta informationssamhällets kolossala mängder av data.

Därmed är vi inne på en annan fara, nämligen att det blir många och små underrättelsetjänster så att det varken blir hackat eller malet. Johan Tunberger har förespråkat pluralism som ett sätt att möta tendensen att en enda uppfattning stadfästs som den korrekta.

– Men det är viktigt att de organisationer som finns har en tillräcklig kritisk massa. Jag vill ha olika centra som kan ifrågasätta varandra; det är en viktig garant för professionalism och hederlighet. Ju mindre det totala underrättelsesamhället blir, desto färre centra kan det bli tal om. Därför ser jag med oro på tendensen att alla nu ska ha sin egen underrättelsetjänst.

Lätt att bli lurad
Det finns de som hävdar att ett lands själ speglas av den underrättelsetjänst man har. Även i en globaliserad värld, och där det internationella samarbetet betonas, är det viktigt att ha en egen självständig underrättelsetjänst. Det är Johan Tunberger och Jan Leijonhielm ense om. Det är nämligen lätt att bli lurad i den här branschen. Det handlas med underrättelser och är man en okunnig kund är det lätt att åka dit.

– Vi har sett att underrättelser politiseras. Ett land som driver en viss linje har kanske intresse av att sprida underrättelser som stödjer denna uppfattning. Därför är det oerhört viktigt att ha en egen oberoende och kritisk analys av underrättelser som vi får från annat håll, säger Johan Tunberger.

I det sammanhanget kan det vara värt att påpeka att i fallet med de påstådda massförstörelsevapnen i Irak låg Totalförsvarets forskningsanstalts (FOI) analys tämligen nära det som i dag betraktas som sanning.

Jan Leijonhielm säger att det finns en tendens att inte kritiskt granska material som kommer utifrån. Man får oftast inte veta något om källorna och hur resonemanget har gått. Här märks saknaden av ett "underrättelsecenter" i stil med det som till exempel britterna har inrättat. Där träffas cheferna i ett organ regelbundet och sitter nära regeringen. I flera andra länders underrättelseprocess finns en "djävulens advokat". I Sverige finns en tendens till att presentera entydiga så kallade bedömanden. Då blir det mindre av resonerande och mer av tänkande i linjalens riktning.

För mycket önsketänkande
Johan Tunberger menar att många uppfattningar, även i underrättelsesammanhang, präglas av önsketänkande. Det är en naturlig drift att förtränga otäcka saker. Finns det sedan ett budgettak förstärks tendensen att inte avvika från den politiskt korrekta sanningen, till exempel att det inte finns någon risk för väpnade utmaningar mot Sverige inom överskådlig framtid.

– Det tycker jag är en farlig förenkling. Det är mer av en normativ utsaga. En förhoppning snarare än en analys. Normativa utsagor är lite av en svensk tradition. Under det kalla kriget fanns det dock ett scenario som gjorde att man inte helt kunde bortse från det otäcka.

– Dock är det viktigt att betona att den svenska underrättelsetjänsten inte har varit politiserad, säger Jan Leijonhielm. Snarare har budskapen stundtals varit både obekväma och ovälkomna.

Den enkla frågan vad som är underrättelser får inget enkelt svar.

– Henry Kissinger påstås ha sagt att "jag vet vad som är en underrättelse när jag ser den", säger Johan Tunberger. Underrättelsen måste vara relevant för beslut.

Jan Leijonhielm fyller i med att den ska utgöra ett mervärde och inte vara en allmänt tillgänglig uppgift. Underrättelser är kort sagt sådant som kommer fram i en underrättelseprocess. En dålig underrättelse är ingen underrättelse på samma sätt som en tidig varning inte är en tidig varning om ingen lyssnar.

Johan Tunberger tror att svensk underrättelsetjänsts faiblesse för att presentera entydiga svar bottnar i att beställaren har varit militär. Inför strid måste en befälhavare ha en entydig bild av fiendens dispositioner.

– I den politiska världen kan det gå på det ena eller andra sättet. Underrättelsetjänsten måste därför visa på olika alternativ så att kunden förstår hur komplicerat det är. Ett komplicerande svar behöver inte öka förvirringen utan kan höja kunskapsnivån.

– Det är det som vi nu undervisar beslutsfattarna i, säger Jan Leijonhielm. Sedan några år existerar en högre nationell underrättelseutbildning, som Försvarshögskolan (FHS) med stöd av FOI bedriver. Den riktar sig såväl till beställarledet, det vill säga regeringskansliet, som till underrättelsemyndigheterna, och syftar till att utveckla beställarkompetensen och överbrygga stuprörstänkandet inom underrättelsesamhället. Vi kan i dag också se hur ett samarbete mellan aktörerna inom detta växer fram. Bland annat har det av Säpo ledda antiterroristrådet medfört att Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must), Försvarets radioanstalt (FRA) och Säpo gör en gemensam terroristanalys.

Svårt för vissa att ställa om
Underrättelsetjänstens uppgifter förändras. Då kan man fråga sig om organisationerna och personalen kan hänga med i detta.

– Det finns en del gamla rävar och gamla strukturer som inte så lätt kan ställa om till den nya tiden, säger Johan Tunberger. En ytterligare komplicerande faktor är förslagen att banta FRA och Must, samtidigt som det blir flera underrättelsemål och flera kunder. Då tvingas man lyfta sig i håret och det går knappast.

I ett sådant läge kan det vara bra att ha en egenskap som Johan Tunberger anser vara viktig för en underrättelseman – humor.

– Det handlar om inlevelse och att kunna gå utanför sig själv. Man måste kunna förstå hur "målet" tänker, utan att man för den skull behöver sympatisera med tanken. Under andra världskriget misslyckades de brittiska underrättelserävarna med detta. De trodde att tyskarna visste allt om britterna eftersom de visste det själva. Det var först när man tog in ett gäng studenter från Oxfords och Cambridges cricketplaner som man fick en mycket större förmåga att förstå hur motståndaren tänkte.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 1-2006 - www.foi.se/framsyn