Att skrota en stormaktsflotta - ryska amiralers dilemma

Inga tunga fartyg i ny bantad östersjöflotta

Av Jan-Ivar Askelin

Kölsträckt som Jurij Andropov seglade Rysslands senaste stora krigsfartyg ut på provtur i november i vattnen utanför Murmansk. Men den atomdriva 25 000 tonnaren bär inte längre den gamle KGB-bossens namn utan heter numer Peter den Store, den ryska flottans grundare. Fartyget låg i tio år på varv i St Petersburg i väntan på att pengarna skulle strömma till. Den ryska flottans 300 årsjubileum var förmodligen det som äntligen fick båten i sjön - och väl där kan det komma att kosta en halv miljard kronor om året att hålla igång den.

Detta är supermaktens bittra arv till ett land i djup ekonomisk kris. Den dystra sanningen är, enligt den ryske konteramiralen Radij Zubkov, att av två onda ting är det minst onda att bygga färdigt ett nästan färdigt fartyg. Det är ännu värre att skrota det i förtid, sade han vid ett FOA-seminarium om den ryska marinens framtid.

Inga landstigningsfartyg
Zubkov är en flitig debattör i marinfrågor och målade upp en bild av en stormaktsflottas nedgång. Ekonomin i sig är naturligvis det värsta problemet, men det späs på av många andra hårda slag. Efter Sovjetunionens upplösning hamnade många underleverantörer till skeppsvarven utanför Ryssland. Det saknas en bas för de långsiktiga investeringar som krävs för att genomföra ett marint program. När en ny atomubåt nyligen kölsträcktes avstod myndigheterna från att säga när den skulle bli klar. Det berodde på ”landets ekonomiska och finansiella situation”.

Bristen på baser är ett annat elände, spädde viceamiral Jurij Kvjatkovskij på i den ryska klagosången. I Östersjön har Ryssland förlorat 80 procent av baskapaciteten och Kaliningrad är nu den enda isfria hamnen och dess betydelse har naturligtvis ökat. I Svarta havet försvann också många baser, samt 18 procent av flottan som efter mycket dividerande nu tillhör Ukraina.

De ryska amiralerna trodde att den framtida östersjöflottan kommer att sakna tunga fartyg som kryssare. Ryggraden kommer att utgöras av 15–20 mångsidiga fartyg av jagares storlek. Några landsstigningsfartyg blir det inte och hela ryska flottans marininfanteri blir ett liten styrka på 5 000 man. Totalt kommer flottan att disponera 150000 man mot 450 000 under Sovjettiden.

Enligt uppgifter i väst har ryska flottan idag cirka 270 000 man, men det hävdas att i praktiken har man redan nått 150 000-nivån.

Satellitkontakt viktigare än kanoner
Radij Zubkov trodde att Ryssland en bit in på nästa sekel kommer att ha en flotta på cirka 200 fartyg varav 100 är oceangående. Tyngdpunkten kommer att ligga på kärnvapenavskräckning. Med tanke på sin ålder ansåg Zubkov att det för hans skull var tämligen riskfritt att sia. Han räknade inte med att behöva ställas till svars för felslagna prognoser.

För drygt tio år sedan fanns det varje dag i snitt 54 större sovjetiska örlogsfartyg ute på världshaven. 16 av dessa var ubåtar med strategiska kärnvapen, sk SSBN. Idag har denna styrka på 16 krympt till tre.

Denna utveckling har skrämt många ryska militärer, som tex konteramiralen Aleksin som är ett tungt namn i marinstaben. Han hävdar att Ryssland inte kan överleva utan en stark flotta och med det menar han att det år 2015 krävs en flotta på drygt 400 fartyg varav hälften är oceangående. En betydande hangarfartygsstyrka ingår även i Aleksins modell som är anpassad för att klara framtidens informationskrig.

Vad kommer då att krävas av framtidens flotta? Den amerikanske marinexperten Norman Polmar pekade på tre centrala faktorer:

• Tillgång till satelliter
• C3I, command, control, communication and intelligence.
• Välutbildad och motiverad personal.

Utan att uppfylla dessa krav har man inget ute på de stora haven att göra och knappast inte någon annanstans heller. Det är enligt Polmar dessa faktor som är informationsrevolutionens mått. Man räknar inte längre i antal kanoner eller kanonernas storlek.

För Rysslands del ansåg Polmar att personalfrågan var det största problemet och han uppmanade de ryska amiralerna att bygga upp en personalkader och i försöka övertyga politikerna om att ett land som Ryssland behöver en effektiv flotta.

En annan amerikansk marinanalytiker, Earl Sheck menade framtidens ryska flotta skulle bli mycket mindre med färre och mångsidigare fartygstyper. Den flotta Sheck skisserade var betydligt mindre än den som konteramiral Aleksin föreslagit, men Sheck fick vid seminariet stöd av de ryska amiralerna som i stort betraktade hans siffror som trovärdiga. Dessutom undrande de ryska amiralerna, med nästan något av en desperat ton, om Sheck hade någon formel för hur man skrotar en stormaktsflotta. Det stora dilemmat är om ett fartyg ska renoveras eller skrotas. Inget alternativ är gratis, men det ena ger i alla fall ett fartyg. Renoveringen kan dock vara så dyr att den inte är något alternativ. Typhoonubåtarna var enligt västexperterna knappast byggda för att underhållas och det blir dyrare att plocka isär en Typhoon och sätta ihop den igen än att bygga en ny båt.

-150 atomubåtar har tagits ur tjänst, sade Kvjatkovskil. Varenda en är ett potentiellt Tjernobyl. Han tröstades med att det nog fanns hopp om både amerikansk och norsk finansiell hjälp till att skrota fartygen, men det fick ju inte innebära att ryssarna därmed fick pengar över till nya ubåtsbyggen.

De församlade framstående marinexperter menade föga överraskande att det är bra med båtar. 95 procent av koalitionens utrustning under Gulfkriget kom dit på köl. Och då ska man ändå komma ihåg att Saudiarabien höll med bränslet. De stora krigsfartygen spelar en viktig roll och det finns fortfarande plats för kanonbåtsdiplomati. Det innebär inga politiska bördor att sända ett hangarfartyg till ett krisområde - och ingen förnedrande reträtt att åka därifrån.

Den som inte kan visa upp sin flotta på världshaven är ingen riktig stormakt. Det insåg redan Josef Stalin som började upprustningen. Varför han gjorde det, kunde de ryska amiralerna inte svara på, men den brittiska historikern Geoffrey Hill antydde att Stalin insåg att när Tyskland var besegrat så väntade nästa krig, det mot USA och Storbritannien. Och då behövdes en flotta.

När den sovjetiska flottan stod på topp var den, enligt experterna i väst, en formidabel styrka där det mesta var i toppklass som t ex den extremt tystgående attackubåten Akula. Som en av de få tveksamma länkarna i kedjan utpekades landstigningsförmågan i Östersjön.

Från FOA-tidningen nr 3-1997 - www.foi.se/framsyn