Atomubåtscentrum i djup kris

Fyra av fem försvarsindustriföretag kan försvinna

Av Per Olov Nilsson

Det militärindustriella komplexet är kanske det institutionella system i Ryssland som drabbats hårdast av reformpolitiken. De drastiskt minskade statliga FoU- och materielanslagen har ställt större delen av militärindustrin utan uppgifter. Försöken att konvertera ”överflödig” forsknings- och produktionskapacitet till civil produktion har gått dåligt. Den kroniska bristen på likvida medel i statskassan har tvingat staten att oupphörligt skjuta upp sina betalningar för effektuerade beställningar. Som konsekvens har löneutbetalningarna i företagen skett alltmer sent och oregelbundet. De bästa krafterna söker sig till andra, mer lönande sysselsättningar, nyrekrytering går trögt. För att motverka fortsatt sönderfall av militärindustrin och påbörja rekonstruktion vill regeringen satsa på en kärna av de för försvaret viktigaste företagen. Detta skulle innebära en minskning av antalet försvarsindustriföretag med 75-80 procent. Stabilare finansiering eftersträvas bl a genom att öka vapenexporten. Ett av de högprioritrade materielområden, som denna kärna av företag ska svara för, är strategiska atomubåtar.

Ensidighet dödligt hot i marknadsekonomin
Produktionen av dessa ubåtar är koncentrerad till Severodvinsk vid Severnaja Dvinas utlopp i Vita havet nära Arkangelsk. Där finns bla ubåtsvarvet Sevmasj med 32000 anställda, ubåtsreparationsvarvet Zvezdotjka 9 000 anställda, elektronikföretaget Arktika 3 000 anställda samt hydroakustikoch radarteknikföretaget Poljarnaja zvezda. Industrikomplexet dominerar kvartsmiljonstaden Severodvinsks arbetsmarknad och ekonomi. Denna ensidighet, som inte är något unikt i Ryssland, kunde vara till fördel för lokalsamhället i den sovjetiska planekonomin. I en marknadsekonomi blir ensidigheten i bokstavlig bemärkelse till ett dödligt hot. Detta verkar också gälla för atomubåtsmetropolen.

Dyrt att vara fattig
Ubåtsvarvens kassor har sinat. Senast lönerna utbetalades var i augusti 1996. Severodvinsk är beroende av Sevmasj för 90 procent av sin budget. Reda pengar har därför blivit alltmer sällsynta i staden. En sorts byteshandelsekonomi har utvecklats. I stället för lön får arbetarna matkuponger till företagens serveringar och rekvisitioner som berättigar till uttag av dagligvaror, kläder mm i speciella butiker. Det är oftast frågan om varor av sämre kvalitet, som företaget fått som betalning för produkter och tjänster. Men det pris som tas ut för varorna genom att avräknas på arbetarnas innestående löner kan vara upp till 50 procent högre än på den regionala marknaden. Hyran avräknas normalt från lönen. Gas och telefon måste dock betalas, vilket medfört att de flesta saknar telefon; gasen tjuvkopplas av de mer företagsamma.

Drastiskt förslag: kapa en atomubåt
Detta ger normalt de industrianställda möjlighet att överleva. Det torde vara svårare för de 15000 offentliganställda som inte får ut några matkuponger. Räddningen för många familjer är att odla betor och potatis, bär- och svampplockning samt fiske. Att marken och vattnen i stor utsträckning är förgiftade av bla radioaktivitet är det inte många som har råd att beakta. Material och komponenter ”för hemmabruk” kan vid obevakade tillfällen utan större svårighet ”hämtas” från fabriksområdena.

Officiellt finns 10 000 arbetslösa, varav hälften, de dugligaste och mest företagsamma som kunnat finna annan sysselsättning, själva sagt upp sig. Att de kvarstår i arbetslöshetsregistret visar bara att de även försöker att få arbetslöshetsunderstöd.

Missnöjet med de styrande i Moskva är stort. Stadens innevånare känner sig övergivna, utlämnade till nöd och armod trots att de står för en av grundbultarna i det ryska nationella säkerhetssystemet. Det talas man och man emellan om att export av någon atomubåt borde tillåtas för att bättra på ekonomin. De djärvaste (eller dåraktigaste) talar om att kapa en ubåt. Många skulle lämna varvet och helst även Severodvinsk, om det bara vore möjligt. Men att få nya jobb i den barterbetonade ekonomin i Severodvinsk är inte så lätt. Att få nytt jobb på annan ort kräver pengar till flytt och kanske kontakter. Den traditionella isoleringen från den lokala omgivningen, som motiverats av den superhemliga, högteknologiska och farliga produktionen, är ett hinder. För många har hopplösheten i situationen lett till frustration och psykiska störningar, i vissa fall i självmord.

Halvfärdiga fartyg i malpåse
Företagen i Severodvinsk får kämpa för sin överlevnad: Från 1991 har den militära produktionen vid skeppsvarven minskat med 80 procent. Poljarnaja zvezda har redan gått i likvidation och i fallet dragit med sig en bank. De övriga varven i Severodvinsk är fortfarande vid liv i den meningen att skulderna ännu inte överstiger fordringarna. Vid Sevmasj har arbetsstyrkan sedan glansdagarna på 1980-talet minskat med nära 30 procent till 32000. Flera atomubåtar av tredje generationen (Typhoon) står halvfärdiga. I brist på medel har de lagts i malpåse, men kostnaderna för uppvärmning och löpande underhåll av dessa kolosser hänger som en kvarnsten om halsen på företaget. Trots detta har en atomubåt av fjärde generationen (Jurij Dolgorukij) kölsträckts.

Den ryska statens metod att sanera statsfinanserna - att skjuta upp betalningarna så att inflationen urholkar fordringarnas värde och att till sist betala med lågt betrodda växlar - genererar en växande skuld- och betalningskris inom det militärindustriella komplexet. Mönstret kan vara följande: Staten beställer viss produktion vid ett företag som efter någon tid levererar det beställda, dock utan att få full eller ens någon betalning. Företaget kan därför varken betala underleverantörer, energileverantörer eller de egna arbetarna. Inte heller kan de sköta inbetalningarna till pensionsfonden eller betala skatt för vinsten på den produktion de inte fått betalt för. Till detta kommer även straffavgift till pensionskassan. Efter ett år eller två betalar staten med ”surrogatpengar” i form av skattkammarväxlar eller bankväxlar med lågt förtroende i affärsvärlden. Därmed anser sig försvarsministeriet ha fullgjort sin betalningsskyldighet. En diskontering av dessa växlar mot reda pengar är som regel mycket ofördelaktig. I stället kan växlarna, med rundligt ”diskonteringstillägg”, ibland användas som betalning till framför allt statliga bolag.

Den statliga beställningen till Sevmasj 1993 betalades sålunda 1994, beställningen 1994 betalades 1995 och 1996. Under 1996 har Sevmasj fått 320 miljarder rubel i reda pengar och omkring 240 miljarder i ”surrogatpengar”. Försvarsministeriets totala skuld till Sevmasj 1996 uppskattas till drygt 1 100 miljarder rubel (1,4 procent av försvarsanslaget 1996). Samtidigt är företagets skuld till staten, regionen (oblast), staden och pensionsfonden samt för löner nära 1200 miljarder rubel.

”Oansvarigt att slösa bort pengar på löner”
Ett sätt för företaget att öka inkomsterna och att överleva är att utveckla civila produktnischer. För Sevmasjs del, och även för Zvezdotjkas, är det framför allt frågan om havsplattformar för gasprospektering och -utvinning. En sådan plattform har kölsträckts vid varvet. Den har beställts av företaget Rossjelf och beräknas kosta 0,8-0,9 miljoner dollar. Betalning kommer emellertid huvudsakligen att ske genom stålleveranser. I själva verket ser företaget detta betalningssätt som nödvändigt för fortsatta investeringar. Om nämligen betalningen helt och hållet skulle erhållas i rubel skulle denna ”oegennyttigt slängas bort” på löner och på skulder till statskassan. Men stål kan bara användas till plattformar, inte ”ätas upp”. Detta synsätt är inte ovanligt i Rysslands perversa finansiella system.

Sevmasj har slutligen med begränsad framgång sökt sig ut på exportmarknaden med pontoner till Sverige och pråmar till Holland.

Det är tydligt att även företag i den kärna av rysk militärindustri, som ansetts oumbärlig för försvaret och den nationella säkerheten, inte ens kortsiktigt har sin existens garanterad. Med enbart statligt stöd av nuvarande omfattning skulle antagligen hela atomubåtsmetropolen med Sevmasj i spetsen tyna bort. Överlevnadsmöjligheterna beror av i vilken omfattning företagen lyckas utveckla och få avsättning för civila produkter samt exportera militär materiel. Det sistnämnda syns emellertid uteslutet så länge produkten utgörs av atomubåtar. Och det är ännu för tidigt att se resultat av Sevmajs civila satsning på havsplattformar för gasutvinning.

Levnadsvillkoren för varvspersonalen och befolkningen i Severodvinsk verkar vara mycket torftiga även med ryska mått mätt. Företagsledningarna är av allt att döma mer intresserade av investeringar i lager än i den egna personalen. Stämningarna hos gemene man pendlar mellan apati och aggressivitet mot de styrande i Moskva. Detta är ingen bra miljö för konstruktion av en ny, fjärde generationens atomubåt, som ”i sina stridsegenskaper flerfaldigt ska överträffa alla nu existerande och även vissa framtida ubåtar av samma klass”.

Källor:
Två artiklar i Izvestija av Julija Latynina 25 och 26 mars 1997 (”Tålamod på kritisk nivå intill en kärnreaktor: liv och död för Severodvinsk” respektive ”Severodvinsk: livegna betalas inte med pengar).

P O Nilsson, ”Kärnvapenfrågor i ett ryskt perspektiv”, Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift nr 5, 1996.

Från FOA-tidningen nr 3-1997 - www.foi.se/framsyn