"Viljan att alltid bli bättre är en mänsklig egenskap"

Anders Emanuelson är kontrasternas överste. Pansarofficer och humanist. Chef för ledarskapsinstitutionen vid Försvarshögskolan i Stockholm som tränat flickor i fotboll. Dyslektiker, debattör och föredragshållare. En som både kan brusa upp och säga förlåt. ”Emma” kallar man honom.

Av Hans Wigstrand

”Emma” var en gång ung och arrogant officer när en kvinnlig psykolog kom i hans karriärväg på 1970-talet med en bunt papper under armen.

”Och vad står det i dina papper som kan tillföra verksamheten någonting av värde”, sa han fräckt.

Kvinnan svarade:

”Där står: Var dig själv.”
- Det var inte så dumt. Det var 1-0 till henne, förklarar Anders Emanuelson.

Sedan den dagen har han betalat och kvitterat, kan man säga. Nu för tiden är han chef över ett 50-tal personer som bland annat forskar om ledarskap vid institutionen i Stockholm och Karlstad.

Folk gillar ”Emma” för att han är en egen tänkare. Kränkningar i varje form handlar alltid om dåligt ledarskap och ger ingen respons, säger han. Däremot tycker han om när det bubblar och sjuder i hans verksamhet. Men för att få det att bubbla gäller det att lägga kraft på förändringsbenägna personer.

- Tålamod är inte min bästa gren. Tänk dig en plogbil som plogar som en gammal väghyvel och föser snön framför sig. Med en plogspets (han formar händerna till en spets) försvinner snön snabbare. Människor med goda exempel får med sig folk. Därför måste man stimulera dem som är viktiga. Viljan att alltid bli bättre är en mänsklig egenskap. Och en organisation är hela tiden under någon form av förändring.

Aktar sig för floskeltoppen
Problemet med att prata ledarskap är att man riskerar att hamna på vad ”Emma” kallar ”floskeltoppen”. Alltså stora ord, inget konkret. Därför drar han ett djupt andetag när jag ber honom om konkreta exempel.

Så här kommer ett:

År 2004, när han ännu var regementschef vid P7 på Revingehed, förberedde han sin personal på Försvarsmaktens nya sätt att verka genom att skapa löpsedlar under slutövningen där man kunde läsa: 7 döda och 13 skadade under insatsen. Och han ställde frågan till sina kompanichefer: Hur har du tänkt formulera breven till de anhöriga?

- För det är den stora skillnaden mellan förr och nu. Vi kommer att drabbas av förluster. Det kan gälla egna soldater, men även civila och barn. Och jag måste kunna motivera varje förlust som jag drabbas av.

Det är det nya. Förr skulle motståndaren kastas ur landet till vilket pris som helst. Men så föll muren och lede fi från öst bleknade sakta bort.

- Nu är det inte säkert att jag ska ha ihjäl någon. Jag ska försvara Sverige på bortaplan. Jag har ett mandat, en mission, och måste hela tiden ha koll på varför jag är där jag är. För man kommer hela tiden att ifrågasätta mig. Vad är min uppgift här? Tog jag i för lite eller för mycket?

Det innebär nytt ledarskap och nya soldater.

- Norrmännen kallar det den strategiske korpralen. Alltså en insiktsfull soldat med gott självförtroende.

Sådana goda karameller kan vara svåra att hitta.

- När jag var yngre, kunde man vara dum. Men i dag, vad är den internationella uppgiftens krav? Social och kulturell kompetens har jättebetydelse. Att ha varierande yrken, ålder och kön har varit ett framgångskoncept. Nu finns det många åsiktsfantomer som säger att våra värnpliktiga som söker inte är tillräckligt bra. På vilka grunder påstår man det? Visst har vi ett komplext system i dagens stridsvagnar. Samtidigt är det lättare att sköta dem bra. Ett komplext inre ger ett effektivt yttre, skulle man kunna säga.

Idrottsrörelsen är känd för sina många goda ledare, särskilt under senare år. Har idrotten lärt av militären eller är det tvärtom?

- I grunden tror jag att de lärt av militären. Jag har själv idrottat. Det är ett direkt ledarskap, vinn eller försvinn, som ställer väldiga krav. De har utvecklat det delade ledarskapet, med stor framgång. Däremot har jag undrat över varför ett lag med på papperet färre stjärnor lyckas bättre än lag med många stjärnor? Kanske är Napoleons ord om att moralen är viktigare än styrkan, fortfarande aktuella.

Pansaröverstens röst hördes
Anders Emanuelson är inte bara gammal regementschef och pansaröverste. Han tränade Djurgårdens flicklag i fotboll under fem års tid när ena dottern spelade i laget. Samtidigt var han ordförande för klubbens damfotboll.

De höll till på en sjumannaplan i Hjorthagen. Antagligen hördes pansaröverstens röst, van som han var att ropa på kaserngården, ända bort till Lidingö. Men nu fick han en tankeställare av sin egen dotter.

- Pappa, varför ropade du att jag skulle passa? Såg du vad jag såg när du ropade? Nej, självklart inte. Då insåg jag att man inte kan styra i detalj. Det var en aha-upplevelse för mig.

Efter det ändrade han taktik; körde mer med eget ansvar och berömde sina tjejer så fort det fanns anledning. Han ställer en retorisk fråga: Känner jag någon som misslyckas frivilligt?

- Svaret är nej. Ändå påpekas det tydligt när vi misslyckas. Ett misslyckande undgår oss sällan. Men måste man frossa i det?

Experiment med överstelöjtnant
Han berättar om en bataljonschef på Livgardet. Han var av den gamla stammen, som alltid letade fel.

- En oerhört petig överstelöjtnant. Med honom gjorde jag ett experiment. Han skulle bevittna en övning utan att tillåtas säga något negativt. Du får bara kommentera det som är bra. Inget annat. Överstelöjtnanten tyckte det var jättejobbigt...

- Ok då, sa jag. Du får fråga övningsledaren vad han tyckte han kunde ha gjort bättre. Men fortfarande inget negativt från din mun. Efteråt sa överstelöjtnanten att han kom till insikt om ett par saker. För att kunna ge beröm ställdes större krav på kunskap än att komma med negativ kritik. Och övningsledarens analys över vad som kunde ha gjorts bättre i övningen överglänste tydligt överstelöjtnantens.

Jobbade med framtidens försvar
Ledarskapet handlade en gång om att hålla distans. Övningarna var standardiserade och inte särskilt imponerande. Så föll Berlinmuren och Sverige åkte till Bosnien medan ”Emma” satt på strategiavdelningen vid Högkvarteret och jobbade med framtidens försvar.

- Vi insåg att internationella åtaganden och nationell integritet var i det korta perspektivet mycket betydelsefullt. Vi tittade på konfliktorsaker. Men det var inte lätt att pedagogiskt förklara det här. Hur skulle Försvarsmakten kunna vara ett instrument för säkerhetspolitik?

I stället för att vara hotstyrda skulle vi vara strategidrivna. Det har hänt mycket sedan dess, men vi behöver inte skämmas för det tänk vi då hade.

I dag gäller det att preventivt hindra kriser.

- Målet är inte så ifrågasatt. Men metoderna. Att ha trupp ute samtidigt som vi reducerar våra förband hemma. Det är en ekvation som inte går ihop.

Med för få förband har vi inte tillräckligt med soldater som svarar för vår egen säkerhet. Av dem som rycker in är målsättningen att rekrytera 30 procent till utlandsstyrkan.

- Förband är till för att träna. Alla behöver tränas. Det är med oss som med idrottsmän; vi kan inte vakuumförpackas. Vi måste träna för att hålla oss i trim.

Emanuelson upplever sig som en snäll person som kan tända till.

- Dumhet får mig irriterad. När jag var ny på P 7 hölls en övning i stridsskjutning ute på öppet fält. Oskyddade soldater på ett fält, sånt får mig fruktansvärt arg. För då är det någon som inte har tänkt och vi är tillbaka vid 1914.

Riktigt dåligt ledarskap har han råkat ut för lite då och då. En chef kände sig ifrågasatt så fort någon tog minsta initiativ.

- För egen del låter jag mig inte styras av någon annan. Den perioden i mitt liv är definitivt över. Jag dundrar iväg. På gott och ont. Den som vill detaljstyra mig har gått på fel person.

På 1980-talet mötte han en ledare som gjorde intryck. Den gången var Emanuelson 32 år gammal och skulle göra en enskild utredning (gamla beteckningen på C-uppsats) om ledarskap under extrema förhållanden. Bland annat intervjuade han gamle bokförläggaren Albert Bonnier.

- Han sa att det är bättre att folk gör någonting än att de inte gör någonting. För gör de fel har man en möjlighet att rätta till det. Före intervjun sa man att Abbe alltid tituleras bokförläggarn. Det kändes konstigt. Men när jag träffade honom blev det den naturligaste sak i världen att titulera honom bokförläggarn. Tala om karismatisk karl. Han hade koll på allt. Kunde namnet på alla sina tryckare och kände till deras familjeförhållanden också. Jag tänkte: så här ska en ledare vara.

Anders Emanuelson ryckte in vid arméns jägarskola i Kiruna 1973. Han blev fyrkantigt behandlad och nedtagen, så som det var på den tiden.

- Efter två veckor minns jag att jag tänkte: jag är ju positiv till det här, varför beter de sig så här då?

Tre decennier senare säger han att kåren till stora delar innehåller en till hundra procent kränkningsfri miljö. Med mycket gott ledarskap och bra stämning. Men det finns andra delar i kåren där det finns mycket kvar att jobba med.

- Det finns en gammal sanning i det militära som säger att försvarets ledarskap är som bäst ju längre ut du kommer på linan. Jag har mött sju omgångar värnpliktiga årskullar och haft ett minimum av dumheter. Huvuddelen är bra.

Ett civilt yrkesår har han i bagaget.

- Jag blev chef för en utbildningsgrupp på Televerket. Men konstaterade snart att jag hade en grön själ...

… och då är det ingen miljöpartist som talar?

- Nej, det var i och för sig utvecklande att jobba med en annan kategori människor. Men jag kallade mig tjänstledig officer som för närvarande jobbar på Televerket. Vilket säger det mesta. Jag är stolt över mitt yrke.

Men bonus- och belöningssystem finns knappast. Något du tänker på?

- Min största bonus är när jag jobbat som chef på olika nivåer från plutonchef till regementschef. Den sortens jobb är underbara. Tillfredsställelsen ligger i att se folk omkring sig utvecklas.

Att behöva lägga ner ett förband, som han också tvingats till, önskar han där­emot inte sin värsta fiende. Ledarskapet i motvind är prövande, säger han. Men även att avveckla och sparka folk är inte bara av ondo.

- Min lojalitet är inte alltid mot människor, utan mot Försvarsmaktens uppgifter och roll. Ibland är det tveksamt om alla har lojaliteten riktad åt det hållet. Ibland är det bra om fler vågar ifrågasätta och säga sin mening högt.

Utser sanningssägare
Han berättar att det var på IB 16 i Halmstad som han började utse en sanningssägare i sin närmaste krets.

- En person som jag har hundraprocentigt förtroende för. Jag vet ju att det finns ett filter omkring mig. Folk som följer minsta motståndets lag och kanske hyllar mig och mina beslut. Men vad har det för värde om jag gör fel?

”Emma” pratar om tillgänglighet och ärlighet. Att det är viktigt att de yngre får en tydlig plats.

- Jag vill att de ska kunna prata med mig när som helst. Utan omvägar.

Du är infanterist i botten, och humanist, hur går det ihop?

- Min far är dynamisk, men i grunden humanist. Jag har fått lära mig att människan är viktig. Samtidigt är jag bortskämd lillebror, med två äldre systrar. Jag är inget språkligt geni, utan dyslektiker som var för feg för att skriva innan datorn kom med alla rättande program... man fick göra intelligenstest på den tiden för att kolla om man var dum i huvet...

Ser människor som stigfinnare
Humanist alltså. Med reflektion som daglig rutin. Nu för tiden när han vandrar till och från jobbet på Drottning Kristinas väg.

- Jag tycker det är kul att se människor få snurr på verksamheten. Ser dem som stigfinnare. Jag vill ha många stigfinnare som har kul på jobbet. Snacka om löneförmån. När chefer bygger hissar som går direkt upp i sina egna våningar... det måste vara Oledarskap. Jag tycker det är hemskt.

Han saknar reflektion i största allmänhet. Det tänks för lite. Talar om vulgokapitalistiska samhällsdrag. Och det spelar ingen roll om det är sossar eller borgerliga; sjukan är en frukt av för lite reflektion.

- Vi betalar fruktansvärt mycket pengar till långtidssjukskrivna. Döda pengar. Folk mår inte bra. Varför höjer vi inte sysselsättningsgraden? Samtidigt jobbar de som jobbar mer än någonsin. Nej, sam­hällsapparaten mår inte bra.

Man ser det på ungdomen. Bilden av den kreativa och skapande ungdomen är en försköning. Pliktverket vet, säger han.

- Ungdomen bara blir fetare. Muskelstyrkan går ner och depressionerna ökar. Detta är en tickande bomb.

Och, ytterst ett ledarskapsproblem, säger han.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Från Framsyn nr 2-2006 - www.foi.se/framsyn