Militären lyckas förena hög risk med höga krav

Går det för en organisation förbereda sig på att möta det oväntade? Kan en organisation över huvud taget hålla en sådan beredskapsnivå? Vilka särskilda krav ställs på människorna i organisationen, där möjligheterna för fel är stora samtidigt som fel kan få katastrofala följder. Alise Weibull, forskare vid Försvarshögskolans institution i Karlstad, har Försvarsmaktens uppdrag att försöka avtäcka den problematik som uppstår nära stormens öga, inte sällan i spåren av högteknologi.

Av Hans Wigstrand

Större olyckor får ofta stora rubriker och blir föremål för intensiva utredningar, säger hon.

-I efterhand vet vi ofta mycket om vad som hände, men betydligt mindre om varför. Man nöjer sig ofta med de mest iögonfallande och enkla förklaringarna eller så pekar man ut en och annan syndabock. Men inte sällan har de verkliga orsakerna historiska rötter, förborgade i den organisationskultur, de vanor och rutiner som man lagt sig till med efterhand och som trubbat av förutseende, vaksamhet och reaktionsförmåga.

Allt detta har ju nyss utspelats för öppen ridå i samband med förhören efter tsunamikatastrofen, säger Alise Weibull.

-Men samtidigt finns det ju organisationer och grupper, inte minst på den militära sidan, som lyckas väl, och man skulle kunna säga över förväntan, att dagligdags hantera både hög risk och höga krav. Som lyckas upprätthålla en balans mellan säkerhet och produktivitet och en beredskap på det oväntade. En organisation som jag studerat ganska ingående under 1980- och 90-talen och som klarar detta ganska väl är ju det svenska flygvapnet. Efterhand har jag också kommit i kontakt med en forskargrupp i Kalifornien. Den har koncentrerat sig på att studera organisationer i extremt riskfyllda miljöer där risken för allvarliga olyckor finns ständigt närvarande i den dagliga verksamheten, men där sådana ändå är mycket sällsynta.

Balansera säkerhet och effektivitet
De verksamheter man tittat på är flygning från hangarfartyg, flygtrafikledning, kärnkraftverk, akutsjukvård, brandbekämpning med mera. Den relativa framgång som alla dessa uppvisar, vad gäller att balansera säkerhet och effektivitet, har gjort att gruppen benämner dem högreliabla organisationer (HRO).

-Det som de amerikanska forskarna ser som gemensamt för denna typ av organisationer är väsentligen två saker: De har en annan organisatorisk struktur, som underlättar kommunikation och snabba beslut, och de tänker och handlar annorlunda. I korthet skulle man kunna säga att de över tid och mot bakgrund av kanske dyrköpta erfarenheter utvecklat en annan kultur än organisationer där uteslutande produktionsmål är i högsätet.

- Tidigare tittade man inte på den här typen av verksamheter eftersom man ansåg att de var alltför unika för att andra skulle ha något att lära av dem. Dessutom var de ofta högteknologiska, och olyckor i sådana har länge betraktats som ”normala”. Än idag kan man säga att det pågår en strid mellan två skolor om säkerhet alls går att uppnå i de högriskorganisationer vi här talar om och forskargruppen i Kalifornien har kritiserats för alltför stor optimism.

För farligt för att få finnas
Föregångare för en mer pessimistisk hållning är sociologen Charles Perrow, vars bok Normal Accidents från 1984 tillhör klassikerna inom säkerhetsområdet, och som också vänt upp och ner på många invanda föreställningar om teknikens landvinningar. Efter att ha analyserat ett stort antal olyckor inom flygbranschen, marinen, kärnkraftverk, kemisk industri, och så vidare slog han fast att vissa verksamheter var så farliga för samhället att de borde förbjudas helt och hållet.

Oavsett vilka tekniska hjälpmedel och varningssystem som sätts in så förblir vissa system så komplexa att plötsligt uppkomna fel vare sig kan spåras eller förutses till sina konsekvenser. Inte heller hjälper det att tekniken de facto blivit säkrare, eftersom de vinsterna ofta tas ut i krav på större effekt. Resultatet blir högre belastning på operatören. För stridspilotens del kan det röra sig om snabbare förlopp, häftigare anfall och uppdrag dygnet runt i alla väder.

Men vad står i så fall den mer ”optimistiska” skolan för?

- Forskargruppen i Kalifornien tillskriver organisationskulturen och människorna i organisationen en långt större roll. Inte så att det finns felfria organisationer, men människor kan tränas att agera vaksamt och förutseende och att ingripa innan felen växer sig stora. Detta kräver en samsyn på alla nivåer, från högsta ledningen ner till den enskilde operatören. Exempelvis måste det finnas en medvetenhet om att man håller på med något farligt. Det kan låta självklart, men är det inte. Det är alltid lättare att framhålla framgång än att koncentrera sig på möjliga brister. På det sättet skapar organisationer sin egen okunskap. Att snappa upp och reagera på svaga signaler framhålls därför ibland som ledningens viktigaste uppgift eftersom graden av säkerhet alltid är relativ. En annan debattfråga är den mellan centralisering och decentralisering av beslut. Speciellt när något händer bör de som har den största kunskapen om problemet också vara den som får störst inflytande över åtgärderna.

- Ta den unge flygteknikern som gör de sista kontrollerna på flygplanet före start. Han kanske hör något tokigt, det är något som inte stämmer. Ska han slå larm bara på sin intuition och stoppa starten fast det kanske i 99 fall av 100 tidigare aldrig varit nåt fel? Om det finns ett tydligt mandat så gör han det, men det är också viktigt vad som händer efteråt. Om hans intuition var fel och åtgärden kanske får kritik, minskar naturligtvis benägenheten att ingripa den gång det behövs.

-Att arbeta i en sån här organisation har också sitt pris. Har du en minutoperativ verksamhet, där du hela tiden måste sträva efter ett felfritt agerande, formar det människorna. Att upprätthålla beredskap och säkerhet kräver både disciplin och kontroll och ett visst mått av tvångsmässighet. Å andra sidan skapar beroendet av varandra ofta en stark sammanhållning.

Alise Weibull har forskat om människan i teknikintensiva miljöer under ett drygt decennium och samverkar med internationella forskargrupper. Hur blir yrkesofficerens roll i framtiden? Vilken kompetens behövs för att möta en alltmer osäker omvärld? Alltmer handlar det om hur man ska kunna förena säkerhet och effektivitet under missioner utomlands. I takt med att även armén blir mer teknikintensiv och förväntas agera i alltmer riskfyllda miljöer framhålls ibland flygvapnet som en framtida rollmodell även för denna försvarsgren.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Från Framsyn nr 2-2006 - www.foi.se/framsyn