Konsten att hantera en kris
Mordet på statsminister Olof Palme utlöste en nationell kris. Svåra situationer ställer höga krav på samhällets ledare och kräver att dessa utvecklar en mental beredskap för det oväntade. Även förståelsen för psykologiska och sociala behov är viktig, skriver artikelförfattaren.
Av Ann Enander
I år uppmärksammas tjugoårsdagarna av två händelser som båda brukar lyftas fram som avgörande för att förändra hur svenskar tänker kring samhällskris. Det sägs ibland att mordet på Olof Palme 28 februari 1986 berövade svensken sin ”oskuld” vad gäller sårbarheten i det öppna samhället. Molnet från Tjernobylolyckan senare samma år avslöjade en naivitet i beredskapstänkandet som utvecklades till en informationskris. Ser man sedan tillbaka på svenska erfarenheter sedan 1986 framträder ett antal händelser som var och en också bidragit till att påverka vår syn på samhällets sårbarhet, på kris, och inte minst på ledarskap i svåra och påfrestande situationer. Händelser som de flesta minns är exempelvis:
- 1986: Mordet på statsminister Olof Palme
- 1986: Kärnkraftsolycka i Tjernobyl
- 1988: Bussolycka i Norge, ungdomar från Kista
- 1990: Brand på färjan Scandinavian Star
- 1994: Förlisningen av Estonia
- 1997: Giftutsläpp vid tunnelbygget genom Hallandsåsen
- 1998: Fallet Kevin i Arvika, barn dödas av barn
- 1998: Diskoteksbranden i Göteborg
- 1998: Snöoväder drabbar Gävle
- 2003: Mordet på utrikesminister Anna Lindh
- 2004: Tsunamivåg drabbar Sydostasien
- 2005: Stormen Gudrun i södra Sverige
Listan på nationellt uppmärksammade händelser kan göras mycket längre, men redan dessa exempel ger en utgångspunkt för att fundera kring vad svåra kriser och olyckor kan medföra för ett samhälle. En tillbakablick på olika händelser ger en påminnelse om gemensamma erfarenheter, men även om hur vissa frågor under en period kan få en framträdande roll, för att senare till synes falla i glömska.
Att tänka det otänkbara
Lärdomar från olyckor och svåra kriser kan vara av skilda slag. De kan handla om nya insikter om sårbarhet hos människor och miljöer, eller om vad som kan påverka förmågan eller oförmågan att hantera svåra situationer. Vissa erfarenheter är dock mer av karaktären att de byggs upp gradvis och påverkar människors tolkning av och förväntningar inför vad som kan inträffa.
I denna artikel diskuterar jag två sådana mer generella insikter som jag menar har betydelse för ledarskap inför svåra samhälleliga påfrestningar. Den första handlar om de svårigheter som är förknippade med att bygga upp och framförallt bibehålla en god beredskap. Den andra handlar om krisens psykologiska och sociala konsekvenser och vad som krävs i hantering av dessa.
Bristande förmåga att föreställa sig vilka hot som kan inträffa, eller ens känna igen att en hotsituation är under uppsegling, är ett återkommande tema när man ser tillbaka på inträffade händelser. 1986 fanns en beredskap kring de svenska kärnkraftverken, men konsekvenserna av en händelse som den i Tjernobyl hade överhuvudtaget inte förutsetts i den svenska planläggningen. Visst snöade det mycket i Gävle 1998, men det dröjde innan kommunledningen riktigt insåg att det inte bara handlade om ”mycket snö”, utan om en i flera avseenden extraordinär händelse.
Illusion om personlig osårbarhet
I samband med tsunamin blev det plötsligt tydligt hur människors resvanor, vart de reser och hur de väljer att bo, hade skapat en ny typ av sårbarhet som det saknades tillräcklig beredskap inför.
Det är lätt att vara efterklok. Samtidigt kan man nog hävda att kraven på ledare och beslutsfattare att vara proaktiva, att identifiera och förbereda inför faror har ökat. Såväl lagstiftningen som människors förväntningar pekar i samma riktning. Det kan då te sig nedslående att forskningen har visat på flera psykologiska och sociala mekanismer som tenderar att motverka utveckling av det proaktiva beredskapstänkandet. ”Illusionen om personlig osårbarhet” är ett väldokumenterat sådant psykologiskt fenomen som bidrar till att människor tenderar att tro att risken att drabbas av olika typer av olyckor är större för andra än för dem själva. Fenomenet tycks även uppträda när det gäller planering för kollektiva risker. I studier bland kommunala beslutsfattare har vi funnit att flertalet är påtagligt lite bekymrade över vad som kan inträffa i den egna kommunen, när det gäller svåra händelser så tenderar man att tänka att ”det händer nog inte här.”
Det är en inte helt lätt balansgång att kombinera den framtidstro och optimism som vardagsarbetet kräver med ständig uppmärksamhet inför möjliga risker och faror. Det ligger även en potentiell motsättning mellan ökade samhälleliga krav på snabb mobilisering inför en möjlig kris och risken för falsklarmseffekt.
Forskning visar att ju mer engagemang som investerats i att reagera på en larmsituation, desto starkare falsklarmseffekt i termer av minskad benägenhet att reagera inför framtida larm. När den vid millennieskiftet befarade ”Y2K” effekten (med förväntade datorhaverier med mera) uteblev, kunde vissa som hade tagit hotet på största allvar verka närmast besvikna. Då kan reaktionen att ”vi lägger inte ned lika mycket arbete en annan gång” ligga nära till hands.
Ytterligare en paradoxal psykologisk problematik handlar om motsättningen mellan realism och träning för det oväntade. När det gäller motivation för att delta aktivt i övningar och planeringsverksamhet betonar många beslutsfattare betydelsen av att man arbetar med realistiska scenarier. Det är svårt att engagera sig i det som känns verklighetsfrämmande eller helt osannolikt. Samtidigt överträffar verkligheten inte sällan de mest dramatiskt konstruerade scenarier. Under hösten 2004 övade man ett scenario med el- och telebortfall i Kronobergs län, ett scenario där man tyckte sig ha tagit till lite väl i överkant. Effekterna av stormen Gudrun några månader senare överträffade detta scenario flera gånger om.
Ledare påverkas precis som alla andra av grundläggande psykologiska och sociala mekanismer. Insikter i denna påverkan och förmåga att känna igen dess effekter kan bidra till att hos ledare utveckla ett mer öppet förhållningssätt och en mental beredskap inför att tas med överraskning. Det behövs realistiska och engagerande övningsscenarier, men också träning i att tänka sig att det osannolika faktiskt ibland kan inträffa.
Psykologi och sociala konsekvenser
När bussolyckan med ungdomar från Kista inträffade 1988 i Norge fanns i Sverige knappast några organiserade former för att mobilisera psykosociala stödresurser i samband med en större olycka eller annan händelse. I Norge var man betydligt bättre förberedd inom detta område. Lärdomar från den händelsen bidrog bland annat till att lokala stödgrupper (så kallade posom-grupper) började formas och utbildas i svenska kommuner. Idag är det närmast en självklarhet i flertalet kommuner och inom många större organisationer att man har kunskap och planering för sådana stödinsatser. Vid en tillbakablick framstår tydligt hur uppfattningar om behov av stöd, men även förväntningar på insatser från samhällets sida, har utvecklats under senaste två decennier.
När vidden av tsunamikatastrofen blev känd mobiliserades kraftfulla resurser för att ta emot hemvändande svenskar redan vid flygplatsen, och stödnätverk förbereddes inom drabbade kommuner. En erfarenhet är dock att behov av stöd kan kvarstå under lång tid. Samhällets beredskap att ge stöd har inte alltid haft den uthållighet som kan behövas. Beslutsfattare understryker också att den verkligt svåra delen i krishantering ofta infinner sig under den långa och tunga återhämtningsperioden, när ”medierna släcker sina kameror och åker hem”.
Vissa typer av händelser väcker också reaktioner som kräver andra typer av stöd än akut krishjälp. Efter Tjernobylolyckan växte gradvis insikten om att en av de frågor som mest upptog människors tankar gällde framtiden - för egen del och för kommande generationer. När kunde man plocka bär och svamp igen? Kunde det bli effekter framöver för barnen, eller till och med barnbarnen? När giftet i Hallandsåsen påverkade djur och mark i området kom liknande frågor om den egna bygden och framtiden. I spåren av stormen Gudrun är stora skogsområden i södra Sverige förstörda för många tiotals år framöver.
Händelserna är av helt skilda slag, men har det gemensamt att de visar på den problematik som hör samman med långsiktiga och svårbedömda effekter på den närmaste miljön och de vardagliga livsvillkoren. Ledare och beslutsfattare har i dag en insikt om behov av stöd i den akuta fasen av en svår händelse, men det behövs även kunskap om vilka långsiktiga behov som uppstår efter svåra händelser, och hur dessa bäst kan tillgodoses.
Nära kopplat till det psykosociala stödet är även de sociala ritualer, ceremonier och andra markeringar som förekommer i samband med svåra händelser. Kollektiva markeringar av sorg och respekt utgör en viktig men även känslig del i samhällets återhämtning efter en svår olycka eller kris. Ritualer och symbolhandlingar väcker starka känslor. Att hantera sådana känslor på kollektiv nivå kräver empati och insikt, samt förståelse för behov hos olika grupper. Dessa behov kan ibland vara svåra att förena. I samband med övningar och beredskapsplanering är det viktigt att beslutsfattare och andra ansvariga tänker igenom och diskuterar hur även sådana frågor kan hanteras i olika situationer.
Backspegel och framåtblick
En titt i backspegeln ger påminnelser om lärdomar och nya kunskaper, men också om behovet av att ständigt ifrågasätta och ompröva våra föreställningar om vad som kan och inte kan inträffa, samt om de krav på beredskap och ledarskap som olika händelser ställer.
Det finns anledning att tro att krav och förväntningar på samhällets förmåga att hantera risker och krishändelser kommer att öka. Människor är mindre benägna att tillskriva olyckor slumpen eller ödet idag. Det finns en ökande tendens att utkräva ansvar för det som inträffar, samt för hur det hanteras. Upplevelser av eget ansvar visar sig också vara en stark psykologisk drivkraft för att arbeta med risk- och krishanteringsfrågor. Erfarenheterna från de svåra händelser som drabbat Sverige under senaste två decennier visar betydelsen av att ledare på olika nivåer i samhället utvecklar och bibehåller en mental beredskap för det oväntade samt en förståelse för psykologiska och sociala behov i krissituationer.
Ann Enander är leg psykolog och laborator vid Försvarshögskolans institution för ledarskap och management i Karlstad.
Mer att läsa:
Enander, A. (2005). Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Karlstad: Räddningsverket.
Enander, A., Hede, S. & Lajksjö, Ö. (2004). Att stå ”i stormens öga”. KBM:s forskningsserie nr 6. Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten.
Från Framsyn nr 2-2006 - www.foi.se/framsyn