"Framtidens chefer är coacher"

Säg Lars Andersson och knappast någon reagerar. Men ”Laken” vet de flesta inom försvaret vem det är. Smeknamnet uppstod på skolgården för länge sedan. Det skulle bli en major av ”Laken” och en femkampare av rang innan han långt senare i livet skulle väljas ut som en av överbefälhavarens doktorander. Nu är ”Laken” pensionär och guru på militärt ledarskap. En militärt undersökande journalist om man så vill.

Av Hans Wigstrand

Han sitter framför en plansch från Gustav II Adolfs tid. Målningen föreställer slaget vid Lech 1632. Den svenske kungen ska dö det här året, vid Lützen. ”Laken” ska, nästan 400 år senare, ta död på en mer modern föreställning. Den som handlar om att en krigare tvingas bära på sina krigsminnen utan möjlighet att få ur sig dem.

- Jag följde med den första Bosnien­bataljonen och skrev avhandling om det. Han myntade begreppet svarta lådan, berättar han.

Svarta lådan lånade han från flyget och är varje människas egen erfarenhetsbank. Den måste öppnas för att en människa ska kunna gå vidare efter kriget. Och de unga soldater och officerare som skickas ut på internationella uppdrag ska veta vad som händer dem efteråt.

Då krävs att ett antal svarta lådor öppnas från alla dem som faktiskt varit med i krig. Men lätt är det inte, försäkrar ”Laken”.

- Första gången du pratar med en främmande person, så berättar han inte så mycket. Möjligen sipprar delar av sanningen fram. Andra gången ni pratar kanske du kan öppna upp den här personen.

Intervjuar soldater i krig
Man kan kalla det en sorts grävande journalistik. ”Laken” intervjuar soldater som varit med i krig, bitvis har de ofta svåra upplevelser lagrade inne i huvudet. Upplevelser som kräver en trovärdig och intresserad lyssnare. ”Lakens” egen militära karriär, han har bland annat varit kompani- och bataljonschef, gör honom till en trovärdig utfrågare och lyssnare.

- På försommaren ska vi hålla ett seminarium. Min forskarkollega Johan Jenvald och jag håller i trådarna. Johan Jenvald är docent i datavetenskap. Jag är doktor i pedagogik med inriktning på ledarskap. Vi jobbar som konsulter. Han i Linköping och jag i Kristinehamn och beställare av upp­draget är Försvarsmakten och utbildningsinspektören Bengt Axelsson.

- Vi ska dokumentera mina upplevelser av vad andra upplevde. På ett strukturerat och begripligt sätt.

Lars ”Laken” Andersson har skrivit flera böcker som i­dag utgör basen för mycket av den ledarskapsutbildning som bedrivs inom försvaret. Han skriver lättbegripligt och personligt och säger att även kvinnor läser vad han skriver.

Försvaret behöver goda förebilder, säger han.

-Man missunnar folk att vara duktiga i försvaret.

Varför är det så?

- Det är jantelagen och krigets miljö. Det finns en missunnsamhet. Vi har ingen lång erfarenhet av krigsmiljöer och de som nu kommer hem har erfarenheter som Försvarsmakten inte haft förmågan att ta till sig.

Därför ser han som sin stora uppgift att lyfta fram ”det goda exemplet” och visa upp de nya aktörerna.

- Försvaret behöver trovärdiga före­bilder som varit ute i fält. Brigadgeneralen Anders Brännström, översten Karl Engelbrektson och överstelöjtnant Hans Håkansson är exempel på sådana förebilder.

Han berättar att exempelvis Brännström fått flera utmärkelser för sitt ledarskap.

- Han fick högsta ordensutmärkelsen av Nato och han ska få en annan utmärkelse av de svenska FN-veteranerna. Men han är inte ute och skryter om det här. Brännström säger: det är inte jag som ska ha medaljen. Jag är bara en symbol för hela laget. Han är en lagspelare.

Efterlyser en samordnare
”Laken” saknar en samordnare när det gäller det militära ledarskapet.

- De som blir duktiga på ledarskap slutar och blir konsulter. Varför? Jo, därför att man inom försvaret levt i föreställningen att alla ska kunna vara bra ledare, det har varit självklart och ingått i jobbet. Men så är det inte.

”Laken” talar inte i egen sak. Han betraktar sig som en frilansande pensionär. Men ett par moduler bort i korridoren finns hans kandidat till uppdraget, överste Anders Emanuelson, (som du kan läsa om här).

- En samordnare måste vara minst överste. Det är också viktigt att ta tillvara jätteduktiga eldsjälar. De finns. Men allt är så toppstyrt. Min ledarskapsfilosofi är: utnyttja folket där nere. Ge dem uppdrag. De är bra på det.

Han pratar om progressiva chefer och coachning.

- Vi måste ha ett nytt kritiskt tänkande, att inte köpa allting rakt upp och ner. Det är den nya tiden. Öppenhet. Vi är inne i ett paradigmskifte. De här nya officerarna jag möter är fantastiska tycker jag.

Hur ser en progressiv chef ut?

- Progressiva chefer kan arbeta ihop och därigenom får man synergieffekter. En progressiv chef inser att han eller hon inte alltid har rätt själv. De kan tänka så här: Hur förbereder jag ett lag som kan vara med på lång turnering.

Det låter som lagidrottsspråk?

- Ja, så är det. Det handlar om att kunna gå in och ur konflikter utan att bli detroniserad. Duktiga människor lär sig att arbeta ihop under svåra förhållanden.

Ett slags Lex Brännström, menar du?

- Ja, varför inte. Om du och jag tvingas vistas i det här rummet länge, så uppstår snart konflikter mellan oss, beroende på olika saker, kulturella skillnader, olika åldersnivå och så vidare.

Lars ”Laken” Anderssons uppdrag är att samla in, sortera och sammanställa det vi vill att människor ska ta till sig av ledar­skapet i skarpt läge. Utbildningsinspektören Bengt Axelsson vid Försvarsmakten gav honom och Johan Jenvald uppdraget den 10 november förra året och den 25 april träffas alla nyckelaktörer till en gemensam uppföljning.

- Då har vi en grund att arbeta vidare ifrån. Försvaret har tidigare varit dåligt på att följa upp sin verksamhet. Nu hoppas jag att våra dagsfärska grejer kan användas i en utbildning.

Försvarsmaktens beställare har inte alltid varit någon han kommit överens med, berättar han. En chef var inte intresserad av ”ledarskapets mjukdelar” utan såg hellre sanningen i statistik.

-Men det är inte min grej.

Han pekar på en bild där en soldat har uppspärrad blick. Det är bilden av en soldat som varit i strid under flera månader.

- Då blir man så där. Se på de ögonen. Jag vill inte kalla dem skräckslagna, men klart reserverade. Och hur beskriver man dessa ögon i text? Att möta döden. Det är vad det handlar om för en soldat. Då är det ingen lek längre.

En annan bild föreställer ett strids­fordon genomskjutet med kulhål. Skytten var norrman. Han sköt chauffören som höll på att forcera de svenska linjerna som stod mellan serber och albaner under Kosovokonflikten.

- 13 000 albaner trycker på för att ha ihjäl serberna på andra sidan. Serber och albaner skjuter på varandra och mellan dem står svenska, norska och finska förband. Jag intervjuade doktorn, han tog hand om 26 skadade efter den händelsen. Där stod de i 12 timmar utan möjlighet att vare sig dricka eller pinka med dödshot över sina huvuden. Sånt måste förmedlas. Det är ingen romantik. Det är tufft. Alla måste ha en mental förståelse för vad det innebär att skickas ut till krishärdar i världen.

Landslagsman i modern femkamp
Lars ”Laken” Andersson var infanteriofficer vid Värmlands regemente och landslagsman i modern femkamp på 1970-talet. Om det inte varit för skyttet hade han antagligen fått vara med i olympialaget 1972.

- Mina bästa grenar var simning och ridning. Men jag är dålig på att skjuta om man ser det ur ett internationellt perspektiv. Man måste skjuta perfekt, det gjorde jag aldrig.

Idrotten var hans stora intresse.

-Den lärde mig tålamod och vikten av strukturerad träning, att aldrig ge upp.

Egenskaper som lett honom vidare även i teoretiska sammanhang.

Han gick i pension från sin militära tjänst vid 61 års ålder, men kände att han hade mycket kvar att ge.

- Då skulle det akademiseras här, säger han från ett litet sammanträdesrum på Försvarshögskolan där man ansvarar för frågor om ledarskap.

- Man ville ha mig till magister. Min grej är att jag har kontaktnät ute på fältet. Jag känner många av beslutsfattarna och jag känner för soldaterna.

År 2001 kom hans doktorsavhandling ”Militärt ledarskap - när det gäller”. Nyligen utkom avhandlingen som bok med svart omslag, ungefär som en svart låda.

- Jag är militär major och doktor och stolt över det, säger han. Fick en gång arméchefens ledarskapspris för god ”förmåga att samordna människor och teknik” som bataljonschef i Värmland.

Har du egna ledaregenskaper?

- Jag känner uppskattning och värme från andra. Alla vet vem jag är. På idrottshögskolan lärde jag mig en gång att begreppet coachning är viktigt. Den stora grejen är att gå från strikt och tuff militär till att få andra att prestera. Brännström, Engelbrektson och Håkansson har visat prov på enastående chefskap. Jag bad folk om att ge Brännström ett gott råd, men fick svaret: vi vet inte, för han är så bra som han är. Det är såna som Brännström forskarna måste jobba med. De förtappade byråkraterna måste inse att de besvärliga och kritiska cheferna är de bra cheferna.

Sätt ord på deras viktigaste egenskaper!

- De är prestigelösa och har tålamod, vilja, beredskap. De tänker: Vilka nyckel­spelare ska vi ha i mitt lag. Framtidens chefer är coacher. Som inte själva ska göra målen.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Från Framsyn nr 2-2006 - www.foi.se/framsyn