Att leda kollektivet

En ung svensk dirigent blev intervjuad på 1990-talet och sa ungefär så här: När jag kliver upp på pulten händer inte mycket, men så fort en finsk pajsare visar sig blir det ett himla hallå... Finländska dirigenter har under flera decennier dominerat de svenska pulterna. Vad har de som gör dem till sådana auktoriteter? Undrade jag och for till musikskolan Sibeliusakademin i Helsingfors. Det är där det börjar.

Av Hans Wigstrand

Trycket på ledare är hårt. Böcker och tidskrifter om chefandet är sedan länge en egen liten industri och den stora symbolen för alltings ledarskap är dirigenten. Många despoter har kommit och gått. Förödmjukat musiker inför kollegerna genom historien.

Men den sortens ledare hör till en förgången generation. En god dirigent skapar musiken ihop med sitt musikerkollektiv. Visst vet han, för det är oftast en han, vad han måste veta om tonsättaren och partituret. Men det vet antagligen musikern som ska spela också.

Att utifrån en någorlunda jämbördig nivå ändå få hundra musiker i en symfoniorkester att acceptera en enda befälhavare är ingen lätt sak. Minsta rörelse du gör avslöjar dig på pulten. Det är ingen idé att förställa sig, för du blir avslöjad direkt. Man kunde stå där naken, förklarar en dirigent.

Trots att kraven i allmänhet och svenska dirigenter i synnerhet ökat, har det aldrig funnits någon utbildning värd namnet i ämnet dirigering. Oftast har bäste musikern i en orkester tagit över taktpinnen. Men det där håller på att ändra sig.

Granne med Försvarsmaktens högkvarter ligger Musikhögskolan. Där inledde man i början av det nya seklet en elitsatsning och hyrde in Finlands framstående pedagog Jorma Panula, för att drilla svenska begåvningar i ämnet dirigering. Panula anses vara en av de viktiga drivkrafterna till att finnarna är så duktiga på att plocka fram dirigenter som erövrar de stora orkestrarna i världen.

Svensk stjärndirigenter på gång
Tanken är att vi ska se ett antal svenska stjärndirigenter växa fram under de närmaste åren; att svenska topporkestrar ska ledas av en inhemsk dirigent musikerna respekterar.

Den som vill bli toppdirigent måste börja långt före tjugo års ålder, har Panula sagt. Sedan tar det tio år att bli en någorlunda kompetent dirigent. Resten av livet måste man öva sig för att bli riktigt bra. Med eller utan dirigentpinne.

Jag gick på Panulas lektioner för att se hur han handskades med sitt finska trollspö, men blev rätt snopen. Den ena eleven efter den andra stegade fram inför våra bästa musiker och slog igång musiken. Maestro höll sig i bakgrunden och sa nästan ingenting. Tittade bistert när eleven dirigerade, höjde ibland ett ögonbryn eller handen och så var det tack och adjö och in med nästa elev. Musikernas attityd när den dirigerande eleven lämnat rummet var avrättande.

”…utgår mest från tekniken…svårt se någon framtid…väldigt osäker…kanske inte så insiktsfullt…kroppslig egenart som inte har med musiken att göra…”

Så där gick de på och jag tänkte att någon ny Sixten Ehrling lär vänta på sig. Musikerna verkade äta de här unga och förhoppningsfulla dirigenterna för att spotta ut benen när de lämnat rummet. Panula lyssnade, hummade och tog in.

Ord och inga visor, sa jag till honom.

- Det är helt rätt, sa han. Hårda ord, annars blir det ingenting. Att vara snäll och vänlig leder ingen vart.

Jorma Panula är en god bit över sjuttio men efterfrågas på musikskolor världen över, trots att han är ett mysterium med sin finska kärvhet. Svenskar kallar han lata och han ödslar ingen tid på att lära sig namnet på den elev som ska ställa sig på pulten.

Spela! ryter han.

I Sverige har vi varit dåliga på att utbilda toppdirigenter. Oenigheten har varit stor om hur utbildningen ska se ut. Orkestrarna, som på sikt får en färdig dirigent, har inte involverats alls. Finnarna däremot, har skapat sig världsrykte med sina många toppdirigenter. Där har en elitkultur vuxit fram ända sedan Sibelius dagar och man har hjälpt fram varandra utan alltför mycket av kotterier, jantelag och avundsjuka.

Nyckeln till framgångarna är samarbete, säger Panula.

- Vi studerar musik tillsammans och fortsätter sedan att prata. Hur slår du, varför gör du så där? Vi är öppna, men samtidigt introverta. Någon annan hemlighet finns inte.

Varför samma arbetsmetod inte fungerat i Sverige har många förklaringar. Men det finns en enkel sammanfattning: Här kan vi aldrig utse någon som är bättre än någon annan.

Man kan kalla det baksidan av demokrati­myntet. Att leda orkestrar, eller soldater för den delen, har sällan med demokrati att göra. Någon måste ta det fulla ansvaret, på gott och på ont. Denne någon måste med allas hjälp, musiker och kolleger, puttas fram i små portioner för att klara vad som antagligen är världens svåraste uppgift: att leda kollektiv där subjektiva värderingar avgör vad som är bra och dåligt.

God hörsel och sinne för rytm är dirigentens främsta egenskaper. Minsta miss, och orkestern tappar i respekt. Och när missnöjet sprider sig i fikarummet drabbar det klangen på konserten.

Hjälpa till utan att stå i vägen
Men goda öron och Guds armar är ingen garanti för succé. Det är mycket psykologi i det här, säger Jorma Panula. På 1980-talet skrev han ner en minneslista för sina elever. Antagligen den enda som finns eftersom dirigent varit något man blivit och inte något man utbildat sig för.

Listan innehåller nio huvudpunkter och handlar om förberedelser: Vilken typ av repertoar klarar orkestern? Hur är akustiken? Vad gör man med en kaffepaus i repetitionsarbetet: Vilar, arbetar eller pratar skräp?

De avgörande frågorna står sist. Är du märkbart nervös före konserten? Varför? Det är hela problemet! Är du osäker? Varför? Försök inte att vara eller att visa mer än du är.

Ett enda viktigt motto håller sig Panula med:

Hjälp till, men stå aldrig i vägen.

På 1980-talet intervjuade jag en rysk dirigent. En mycket charmig herre som med väldig intensitet på pulten snabbt vann stockholmspublikens hjärta. Han var väldigt storvulet rysk och så långt ifrån svensk lagomhet man kan komma.

Men orkestern var snart trött på honom. Musikerna tyckte att han var för mycket och skulle göra stor konsert även om musikerna inte var med på noterna. Senare har jag träffat musiker som spelat tillsammans med olika ryska dirigenter. Den ryska skolan är känd för sin auktoritära drillning.

Ändå spelar personligheten stor roll. En av de ryska dirigenterna var så darrig i sina rörelser att inte ens orkestern kunde begripa varför det lät så bra. Under repetitionen, men framför allt under konserten. Alla musiker gjorde sitt absolut bästa och det smittade från stol till stol, från sektion till sektion.

Den mannen har en lägstanivå som ligger över flertalet dirigenters bästanivå, förklarade en musiker. Men varför denne dirigent med alla sina tekniska brister lockar fram en lidelse i musikerna har ingen något svar på.

Att dirigera är att tolka ett verk (om du inte skrivit verket själv) och övertyga orkestern om din tolkning. Men vägen dit handlar om råplugg, massor av träning och psykologi. Själva ledarskapet kan se väldigt olika ut, men om du saknar karismatisk utstrålning bör du byta jobb.

Ogillandet är ofta ömsesidigt
Den unge dirigenten Stefan Solyom säger att din personlighet kan gå hem hos en orkester, men att du efter repetition med en annan orkester kan känna dig tvungen att skölja hjärnan med två filmer på raken eftersom orkestern inte spelar så som du ber dem att spela.

Om en orkester inte gillar mig är det väl antagligen så att jag inte heller gillar den, säger Solyom.

Det sägs att de riktigt bra dirigenterna är minst femtio år. Först då kan ett kritiskt kollektiv på allvar ta till sig vad han eller hon vill förmedla. När man pratar om underbarn på pulten kan man få för sig att den unge bestämmer hur orkestern ska låta. Men det kan vara en chimär. Orkestrar kan, precis som en grupp soldater, låta ett underbarn vara underbarn, men om underbarnet slöar till och börjar tro att jobbet är lätt kan pulten på ett kick bli den såphalaste platsen på jorden.

När en ung Esa-Pekka Salonen på 1990-talet är chef för radiosymfonin i Stockholm blir han omhändertagen av sina musiker, därför att de gillar honom. Han tycker inte om särbehandling. Sitter aldrig i taxi med agenten medan orkestern åker buss. Samtidigt är han heller inte förtjust i att prata jobb över en öl tillsammans med musikerna.

Musikerna i radioorkestern kallade Esa-Pekka en mussla. Men en mussla som öppnar sig, därför att han är tvungen att öppna sig, när han arbetar från pulten. Där är han, liksom alla dirigenter, naken och utlämnad inför kollektivet. Hör han flöjten på fjärde raden, slog han inte det här partiet lite för fort?

När det gäller hörsel och rytm får ingen dirigent missa.

Allt du gör som dirigent och människa registreras av hundra andra pålästa och skickliga människor. Fipplar du med klockarmbandet stjäl du energi från orkestern. Behöver du käpp för att gå fram till pulten spelar det ingen roll att ditt namn är stort; orkestern tänker på pension…

Svaghet går inte att kosta på sig.

Äkta ledarskap kräver styrka och lidelse. Den finske världsdirigenten Leif Segerstam, som övertog Panulas professur vid Sibeliusakademien, har musiken på liv och död. Han vänder ut och in på Shakespeares begrepp och säger: ”to question or not to question, that’s to be”. Ungefär: det är dina frågor som får dig att leva. Och när det gäller musik måste alla ständigt ställa frågan: varför klingar det när det klingar?

Segerstam ser ut som en jättelik jultomte och kan bränna sin isande blå blick i den som inte gör sitt bästa. Alla musiker vet att kunskapen finns i den väldige med de mjuka handlederna. Någon har sagt att han har en 15-årings upptäckariver i en 60-årig kropp. Det är därför alla vill göra sitt yppersta; de vet att han hör dem och det skrämmer dem en aning. Jag är inte arg, bara upphetsad, brukar Segerstam försvara sina utbrott när någon spelar fel under repetitionen.

Musik är på liv och död för Segerstam. Samma sak med tonsättaren Jean Sibelius. Med honom blev Finland en nation på världskartan.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Från Framsyn nr 2-2006 - www.foi.se/framsyn