Larmklockorna ringer ofta för döva beslutsfattaröron

Underrättelsetjänsten måste värna om gråzonen - att inte säga för mycket

Av Jan-Ivar Askelin

När artilleriet flyttar fram, sambandsnäten byggs ut och lagren läggs upp - då vet militären att det är något elände på gång. Motståndaren förbereder ett anfall.

- Men när vi ser dessa tecken är det redan för sent. Vi måste kunna slå larm innan artilleriet börjar röra på sig.

Dov Zakheim, amerikansk expert på förvarning, som satt i Pentagon under Reaganepoken, vet att larmklockorna kan ringa förgäves. De kanske ringer för svagt eller för lugnande eller så har de som ska lyssna bestämt sig för vilken klang man ska lyssna efter.

Tre moderna krig - tre varningar för döva öron
Vid ett seminarium som FOA arrangerade tillsammans med Försvarshögskolan drog Zakheim listan över de senaste krigen: Yom Kippur, Falkland, och Gulfkriget. Alla exempel på hur larmet inte fungerat.

Yom Kippur 1973. Världens kanske bästa underrättelsetjänst, den israeliska, underskattade betydelsen av att egyptiska armén mobiliserade. Det hade den nämligen gjort tidigare under året. Samtidigt mobiliserade Syrien. Det tolkades som en syrisk reaktion efter en del luftstrider som nyligen utkämpats. Vad israelerna missade var att det var första gången som Syrien och Egypten mobiliserade samtidigt. Anledningen till missen var att israelerna bestämt att Egypten var ofarligt fram till 1975. Misstaget kostade många israeliska liv under krigets första dagar.

Falkland. Britterna förstod inte att den nya juntan i Argentina var aggressivare än den tidigare juntan. Inte heller lyssnade man till den argentinska propagandan som sköt in sig på att det var 150 år sedan britterna tog Malvinas.

Gulfkriget. Saudierna trodde inte att Irak var något hot eftersom ”araber inte skjuter araber”. Inte ens när irakierna stod i Kuwait har saudierna fattat lägets allvar. Först när amerikanske försvarsministern kommer till Dhakka med färska satellitbilder förstod saudierna att alla dessa irakiska stridsvagnar bara kan gå åt ett håll - söderut. USA fick klartecken att ladda upp.

Dov Zakheim angav Falklandskriget som ett bra exempel på vad man inte ska göra. Han trodde att britterna helt enkelt bestämt sig för att Argentina var ofarligt därför att det var en slutsats som var bekvämast i regeringskansliet. Lögnen var en frukt av en sk ”internal conclusion” - en hotbild som man förhandlar fram med sig själv. Detta förfarande är enligt Zakheim mycket vanligt, inte bara i London och Washington. Britterna visade också prov på hur man ”skjuter sig i foten”.

- Om man inte vet vad man ska göra är det bättre att inte göra något och inte handla som britterna, som under pågående kris, förhandlade om att hyra ut ett av sina två hangarfartyg till Australien. Den signalen till motståndaren var enligt Zakheim i klass med när USA under den Gulfkrisens uppladdning deklarerade att det inte var USAs ansvar att skydda Kuwait.

Viktigt att värna om gråzonen
- Beslutsfattare ska lyssna på vad som sägs i tal i andra huvudstäder, sade Zakheim. I talen kanske det finns budskap som vi inte vill höra. Mycket är vunnet om vi som kommer med underrättelserna kan få beslutsfattarna att stanna upp ett litet tag och klia sig i huvudet och säga ”vänta ett tag, stämmer det här verkligen?”

De som presenterar underrättelserna ska värna om en gråzon. Slutsatserna ska inte vara självklara att dra. Beslutsfattarna måste tvingas till att tänka efter. Men signalerna i sig är ofta tvetydiga. De kan betyda det ena eller det andra och det är en stor konst att uppfatta varningen och göra om den till politik. Zakheim gav som exempel när president Reagan blev skjuten. Reagan hade ju kallat Sovjet ”ondskans imperium första frågan i Washington var om attentat var ryssarnas verk. De sovjetiska strategiska ubåtarnas rörelsemönster kontrollerades. Det fanns en förändring om än liten.

- Ubåtarna hade smitit ut från ”boxen”, sade Zakheim. Vad skulle USA svara med? Eller skulle man svara över huvudtaget? Militären ville höja beredskapen vid de strategiska ubåtsbaserna som en markering, men utrikesminister general Alexander Haig sade nej. Det skulle vara att sända fel signaler till Sovjet

Efter kalla kriget har det blivit ännu svårare att tolka signalerna och därmed är osäkerheten också större om vi idag fattar de rätta besluten. Det var ett genomgående tema under seminariet. Zakheim nämnde nedskärningen av försvaret och försvarsindustrin.

- Det är lättare att lägga ned en flygplansfabrik än att bygga upp den igen om det behövs. Fabriker är privata företag och om det inte är ekonomiskt intressant skapas ingen ny fabrik. Det kan vara klokare att behålla en fabrik på lågvarv än att lägga ned den för man kan alltid gå upp till treskift. Men har man lagt ner den så är tre gånger noll alltid noll.

- Detta är den svåra avvägningen, sade Zakheim. Det handlar nog oftare om forskning och kunskaper än om fabriker. Och då är svaret självklart - vi kan inte idag spara på försvarsforskningen. Att avstå från nya kunskaper är inte rätt väg. Eftersom historien är fylld av exempel på varningar som klingat ohörda är den naturliga frågan vad vi missar idag? Zakheim pekade på några möjliga signaler som väst inte uppmärksammar.

- Det står faktiskt ryska soldater idag utanför Rysslands gränser. Vi kan skaka av oss detta och säga som Chamberlain att detta är ”far away places” som inte rör oss. Ryssland talar ofta om att ryssar utanför Ryssland är illa behandlade. Det har vi hört förr. Då handlade det om tyskar och en annan tid. Om tio år kanske vi kommer att säga att Natos avtal med Ryssland var den signal vi borde ha lyssnat på. Det är bara genom att kunna historien som man kan undvika önsketänkande, sade Zakheim.

- Den viktigaste delen av underrättelsearbetet är analysen, sade Richard Betts, fd professor vid Columbiauniversitetet och en av världens ledande experter på förvarning. Under kalla kriget dominerade hårdvaran, själva insamlandet, som sker med satelliter och stora och dyrbara system. Den är den delen som militären gillar och förstår sig på. Den tekniska varningen är lätt att fatta och ger resultat på kort sikt. T ex att knäcka fiendens kod under ett krig.

Betts menade att efter kalla kriget dominerar mjukvaran, analysen. Den är billlig och flexibel och den som gör att man kan dra rätt slutsatser av vad satelliter samlar in. Man kan sitta med rätt kort utan förstå dem som under Kubakrisen 1962 när USA fotograferade sovjetiska robotbaser på Kuba, men inte förstod de sovjetiska avsikterna. Man såg den irakiska uppladdningen1990, men kunde inte tro att Saddam Hussein skulle vara så dum att han anföll.

- Det är ett elementärt misstag. Man ska aldrig lita på att motståndaren inte är tillräckligt dum, menade Betts. Analysens kärna är att inte nöja sig med att bedöma motståndarens förmåga utan dennes avsikter.

Beslutsfattaren är inte en enda person utan en massa människor på olika nivåer. Enligt Bett så insåg inte president Bush att Irak utgjorde ett hot, men ÖB Colin Powell menade att USA borde ha en plan för Gulfen. När Bush tryckte på knappen fanns planen, vilken var en förutsättning för krigets utgång.

Det är en konst att få beslutsfattaren att förstå budskapet. Betts gav några råd.

• Överbetona inte faran eller ge inte en för lugnande tolkning
• Låt budskapet tala för sig själv. Försök inte att förpacka det i ett politisk paket för då ha man börjat tulla på sanningen.
• Ge olika förslag till beslut. Säga att en överraskande rysk attack är möjlig men inte trolig. Hur icke -trolig den är och vilka risker som kan tas är en sak för beslutsfattarna, inte för underrättelsetjänsten.
  

Från FOA-tidningen nr 4-1997 - www.foi.se/framsyn