Utvecklingen i Vitryssland hotar säkerheten i Östersjöområdet

Mjuk sensovjetisk diktatur hyllar fortfarande revolutionens hjältar

Av Ingmar Oldberg

Strax bortom Litauen och Polen ligger Vitryssland, ett land med tio miljoner invånare. Det brukar kallas ”osynligt”, ”vit fläck”, ”landet som inte fanns”, osv - delvis med anspelning på det svenska namnet, men mest därför att det är i stort sett okänt i utlandet. Detta i sin tur kanske beror på att landet bara varit självständigt sedan 1991. Många har nu åter avskrivit det sedan det ingått en ny union med Ryssland. De flesta avskräcks nog också av landets rykte som ett nysovjetiskt reservat av diktatur, planekonomi och västfientlighet.

Under en konferensresa till Minsk i juni såg jag förvisso många tecken på detta. Redan på flygplatsen fick jag och andra västerlänningar ställa oss i en lång kö framför en liten lucka för att köpa visum. Det kostade 80 USD, vilket är det högsta pris jag stött på i fd sovjetrepubliker.

Vi västliga konferensdeltagare inkvarterades sedan på ett ”lyxhotell” i centrum med det välbekanta namnet Oktober. Det hade tidigare tillhört det vitryska kommunistpartiets centralkommitté, men nyligen övertagits av president Lukasjenka, uppenbarligen för att tjäna västvaluta.

Att växla västvaluta visade sig vara besvärligt. Hotellet tog emot betalning med kreditkort, men inte restaurangen, därför att den var ett separat bolag. Men inte så separat att man inte fick frukostkuponger av hotellet.

Revolutionens hjältar är fortfarande hjältar
I Minsk centrum är mycket är sig likt sedan sovjettiden. Större delen av staden bombades sönder under kriget, och stadsbilden domineras av stora trista hus i sovjetisk stil. De flesta gatorna har kvar sina ryska namn efter revolutionärer, fältherrar osv. Framför regeringsbyggnaden står fortfarande Leninstatyn och över den vajar åter sovjettidens rödgröna vitryska flagga, om än något retuscherad. Genom en folkomröstning 1994 avskaffades den vit-röd-vita flaggan från 1991 och ryskan blev åter officiellt språk vid sidan om vitryskan, som nu för ett tynande liv.

Det märktes också att president Lukasjenka personligen återinfört diktaturen. Han har ”deprivatiserat” börsen och en rad företag. Hans administration har övertagit centralkommitténs fästningslika byggnad, där parlamentet fanns under ett par år. Byggnaden bevakas rigoröst av en stor polisstyrka, som till och med hindrar fotografering.

Lukasjenka har också en pampig ”akademi” för utbildning av sina ledande ”kadrer”. Han syns ständigt i TV och en liten personkult har uppstått kring honom. Han tilldelades t ex Sjolochovpriset i litteratur...

Säkerhetstjänsten KGB har till skillnad från Ryssland bevarats intakt och besitter alltjämt en av de vackraste byggnaderna vid huvudgatan i Minsk. Grundaren (”Järn-Felix”) Dzerzjinskijs byst står kvar i allén mittemot.

”Kreativ statistik” snyggar upp risig fasad
Oppositionen (inklusive kommunistpartiet) utestängs från TV och radio, och demonstrationer slås ner med stor hårdhet. Till och med ryska journalister arresteras och västliga diplomater utvisas på känt manér. Många vitryssar är deprimerade, söker jobb utomlands eller tröstar sig med billig sprit.

Med hjälp av ”kreativ statistik” presenteras samtidigt Vitryssland som ett land med trygghet och tillväxt, lag och ordning - och som en förebild för Ryssland, som saknar detta. Landet isolerar sig från väst, och det är nästan bara idrottsutbytet som fungerar. När jag var där gjorde man t ex reklam för den fjärde internationella armbrytningsturneringen i Minsk!

Men denna bild av diktaturen i Vitryssland är ändå ofullständig och lite orättvis. Det finns också problem och motstånd, som inger hopp om förändring. Trots eller tack vare den ekonomiska krisen verkar det pågå en hel del affärsverksamhet i tvåmiljonsstaden Minsk med såväl ryska som västliga inslag. Antalet bilar på gatorna och västliga industriprodukter och konsumtionsvaror i butikerna har ökat markant - samtidigt som alltfler tiggare syns på gatorna. Det finns många stora (flotta) och små banker. MacDonalds har också etablerat sig i Minsk.

Mjuk diktatur av sensovjetisk typ
Ryssland pressar på för att få Lukasjenka att reformera ekonomin på samma sätt som i Ryssland eller åtminstone att öppna den för ryska intressen, så att unionen kan förverkligas. Om Ryssland tolererar Lukasjenkas regim, undergrävs också Rysslands trovärdighet som demokrati, vilken Jeltsin trots allt verkar angelägen om.

Vidare har Lukasjenka valts till sin post av en majoritet av folket i förhoppningen att han genom disciplin och anslutning till Ryssland ska ge ekonomisk trygghet. Men eftersom Ryssland varken kan - eller med nuvarande reformekonomisk ledning - vill försörja ett fattigt, oreformerat Vitryssland, lär vitryssarna till slut bli besvikna på Lukasjenka och rösta bort honom. Att inställa val skulle ytterligare minska hans stöd.

Lukasjenkas regim kan bäst karakteriseras som en mjuk diktatur av sensovjetisk typ, där ledaren vill ge sken av demokrati. Oppositionen bekämpas därför oftast med ”subtila” medel som korta arrester, avsked, böter etc.

Den är störst i städerna, särskilt bland yngre, och ordnar ibland demonstrationer, som uppmärksammas utomlands. I tidningarna publiceras fortfarande kritiska artiklar mot Lukasjenka. Det förra, av Lukasjenka upplösta parlamentet har bildat en skuggregering, dess medlemmar kan fortfarande åka utomlands. Demokratiska partier och fackföreningar lever kvar.

Hoppfulla tendenser som är värda att stödja
I juni bildade en rad icke-statliga institut och organisationer en ”think-tank association” för att befrämja objektiv forskning, informationsspridning och offentlig dialog. Till ordförande valdes professorn Oleg Manajev, chef för ett institut för socioekonomiska och politiska studier, som publicerar forskningsrapporter (på ryska och engelska), gör opinionsmätningar och ordnar seminarier.

Ett annat hoppfullt exempel är Öst-västcentret för strategiska initiativ, som mera ägnar sig åt utrikespolitiska ämnen. På dess årliga internationella konferens, som jag deltog i, fördes en intressant säkerhetspolitisk debatt med stor bredd. Ryska talare kritiserade där som vanligt Natos östutvidgning och lade fram alternativa förslag för berörda länder som neutralitet, en kärnvapenfri zon och ett bälte av stater med säkerhetsgarantier från både Nato och Ryssland. Folk från Natoländer, Polen och Ukraina försvarade förstås Natoutvidgningen.

Flera vitryska talare beklagade statsledningens västfientlighet och isolering, och någon kallade till och med Vitryssland för en oroshärd i Europa. De visade också intresse för kärnvapenfrihet och neutralitet för Vitryssland, vilket nämligen skulle underbygga landets självständighet gentemot Ryssland. Det hör till saken, att Lukasjenkas folk liksom tidigare gånger var inbjudna, men få kom.

Dessa exempel visar alltså att det finns institutioner och grupper i Vitryssland som västliga demokratier kan stödja. Problemen i Vitryssland borde inte ignoreras i väst utan i stället fungera som utmaningar till hjälpinsatser. Även om Vitryssland inte räknas till östersjöstaternas krets, utgör utvecklingen där ett av de största hoten mot säkerheten i området.

Från FOA-tidningen nr 5-6-1997 - www.foi.se/framsyn