Unga män det stora problemet

År 2050 kommer det att finnas runt 9,1 miljarder människor i världen, en ökning med nästan 3 miljarder jämfört med i dag. Hela denna befolkningsökning kommer att hamna i mindre u-landsstäder, och det är till största delen unga män som tvingas lämna landsbygden när jordbruket inte längre kan försörja dem. Rotlösa, frustrerade och arbetslösa män skapar i sin tur en mobiliseringsgrund för miliser och självmordsbrigader.

Av Leif Ohlsson

Det finns några tendenser kring befolkning, försörjningsmöjligheter och konfliktrisker som är värda att sammanfattas, för att bättre kunna sätta in varje enskild rapport i ett större sammanhang.

Världens befolkning ökar mindre hastigt än för bara något årtionde sedan - men fortfarande väntas nästan lika mycket som halva den nuvarande befolkningen i världen tillkomma under åren fram till 2050.

Hela denna ökning - och mer därtill - kommer att leva i städer i u-länder (dock inte så stor andel i megastäder som man tidigare trott eller befarat).

Det är ett tecken på att den traditionella försörjningssektorn, jordbruket, inte ens i dag förmår svälja fler människor, och än mindre i framtiden (oavsett om det kan producera mat åt en fortfarande växande befolkning eller inte, vilket är ett annat problem).

För att rätt förstå konfliktriskerna i den gigantiska omställningsprocess dessa tendenser bär med sig krävs en könsrelaterad analys - det är unga män, vilka inte uppnår den plats de förväntat sig här i världen, som är det stora problemet.

Konfliktriskerna har i en sådan analys försörjningssvårigheter som grund. Möjligheten att mobilisera såväl det stora antalet etniska miliser i inbördeskrig på landsbygden, som självmordsbombare och terrorister i städerna, låter sig förstås utifrån en sådan förklaringsansats.

Policyslutsatserna innefattar vikten av försörjningstillfällen, snarare än snäv ekonomisk produktivitetsökning - men också något ännu svårare, nämligen att få unga män att förstå att de måste ge avkall på något av sina könsbetingade förväntningar för att lämna plats också åt kvinnor i världen.

Aids-katastrofen påverkar
De senaste prognoserna för befolkningsutvecklingen i världen från FN och andra källor pekar på en befolkning på 9,1 miljarder kring 2050. Det är en ökning med nästan 3 miljarder från dagens 6,2 miljarder. Takten i befolkningsökningen har minskat, av goda, men också av förfärliga skäl. Kvinnor har, särskilt i den moderna sektorn i städerna, större möjligheter att välja att inte få så många barn som tidigare. Aids-katastrofen är i delar av världen av sådan omfattning att rena befolkningsminskningar väntas i länder med tidigare mycket hög takt i befolkningsökningen.

Ännu mer intressant är prognoserna för var någonstans i världen dessa tre miljarder tillkommande människor väntas hamna. Och den bästa tillgängliga kunskapen är i dag att de kommer att bo i städer, dock inte så mycket i megastäder (med fler än tio miljoner människor) utan snarare i allt flera stadsområden med färre än en halv miljon invånare.

Denna tendens är så stark att landsbygdens befolkning till och med väntas minska, från 3,3 miljarder i dag (drygt hälften av världens befolkning) till 3,2 miljarder år 2030 (då en mycket mindre andel).

Hela befolkningsökningen, och drygt det, kommer under kommande årtionden att hamna i städer, och nästan samtliga i mindre u-landsstäder. Något som sällan framhålls i samband med dessa prognoser är vad de betyder, nämligen att landsbygden och den traditionella näringen (jordbruket) inte ens kan försörja dagens landsbygdsbefolkning; i betydelsen ge ett arbete, en lön och en respekterad plats i samhället.

Eftersom takten i befolkningsökningen dessutom är fortsatt högre på landsbygden än i städerna (då man lever kvar i gamla mönster av kvinnoförtryck och ekonomisk rationalitet med många barn), kommer det således att ske en enorm avtappning från jordbruket till städerna. Ingen ytterligare kommer att ”få plats” inom jordbruket. Alla utöver den nuvarande befolkningsmängden och fler därtill kommer att tvingas flytta på sig till städerna.

Denna tendens är tydlig redan i dag, och kommer att förstärkas än mer. Det är här de stora konfliktmekanismerna finns i dag, och än mer så under kommande årtionden.

De frustrerade unga männen
För att beskriva dessa konfliktmekanismer är det rimligt att dels försöka identifiera vilka grupper som kommer att få utstå störst förändringar och flest inskränkningar i förhållande till vad de kunnat förvänta sig enligt rådande kulturella värderingar, dels också vilka inom dessa grupper som har makt och möjligheter att agera inför, och reagera mot, förändringstrycket.

Ett tentativt sådant svar är att det är unga män, främst på landsbygden men också i städer, som drabbas hårdast i förhållande till sina förväntningar, och som dessutom har möjlighet att ge uttryck åt sitt missnöje. (Hur många kvinnor syns på tv när det rapporteras om att ”människor gick ut på gatorna i protest”? Det är män, och mestadels unga män, som syns.)

Det är de unga männen som förväntar sig att ärva jord, eller komma till en eller annan åtråvärd försörjningsposition. Kvinnor må önska sig att ha samma rätt till sådana förväntningar, men har i traditionella samhällen hittills inte haft någon som helst grund att hysa dem.

När unga män på landsbygden inte får någon jord att ärva av sina fäder (därför att all jord redan delats upp på tidigare generationers söner och brukningsenheterna inte kan vara mindre; och då industriellt drivna storjordbruk dessutom sväljer all jord de önskar komma åt), förlorar de alla möjligheter att uppnå den ställning som krävs för att vara en ”riktig” man. De kan inte gifta sig under traditionella villkor och åtnjuter ingen respekt från de män som lyckats uppfylla dessa villkor.

När hela den moderna diskursen om kvinnors rätt i dag också når ut till landsbygden, riskerar detta under den innevarande och närmast kommande perioden dessutom att snarast stärka de unga männens frustration.

Samvetslösa aktörer
Bristen på försörjningstillfällen inom den traditionella sektorn, jordbruket, leder således till ett överskott av rotlösa och frustrerade män på landsbygden. Många av dem kommer att migrera till städer, vilket är den stora tendensen i världen. Andra går ned sig i alkoholism eller begår självmord. Men tillräckligt många finns kvar för att samvetslösa aktörer ska ha stort utrymme att mobilisera dem i vad som mycket snabbt utvecklas till ännu en ”milis” eller ”rebellrörelse”, och ännu ett inbördeskrig i ett u-land.

Sådan mobilisering sker ofta på etnisk grund, eftersom etniska, nationella, religiösa eller regionala skillnader finns i varje land. Under stabila förhållanden spelar de mindre roll. I ett utsatt läge får de snabbt en stor särskiljande betydelse, eftersom människor (läs: unga män) utsatta för tryck utifrån tenderar att sluta sig samman inom den egna gruppen, för att därefter förstå sitt eget öde såsom förorsakat av ”de andra”.

Denna mekanism är sannolikt i gång antingen det handlar om brist på försörjningsresurser i form av odlingsjord (som i Rwanda 1994), eller tillgång på plundringsbara resurser som diamanter, mineraler och timmer (som i Västafrika, Angola och Kongo). De plundringsbara resurserna tjänar som finansieringskälla för rebellkriget, men fotfolket måste fortfarande mobiliseras ur de arbetslösa unga männens ökande skara.

Krig utkämpas alltid med hjälp av unga beväpnade män, vare sig finansieringen kommer från plundring av civilbefolkning eller illegala diamanter.

Långt ifrån alla de unga män som migrerar till städerna i dag och under de närmaste årtiondena kommer att lyckas vinna tillträde till den moderna sektorn. Hur de konfliktmekanismer, vilka stammar ur ett sådant misslyckande, kommer att se ut återstår fortfarande att se.

I staden har de strängt patriarkala kulturmönstren börjat luckras upp. Människor som lyckats i staden blir alltmer moderna, sätter färre barn till världen och utbildar dem bättre. Kvinnor har i bästa fall bättre möjligheter till ett anständigt liv. Män förändras i bästa fall lättare. Omvärldens värderingar och kulturmönster anammas i större utsträckning, på gott och på ont.

Men fortfarande finns i de allt fler städerna enorma möjligheter för samvetslösa politiska aktörer att utnyttja unga mäns misslyckande att bli vad som då och där räknas som ”riktiga” män. Självmordsbombare i Mellanöstern kommer från städer, kanske från relativt nyinflyttade familjer. Den politiska och religiösa extremismen frodas i städer, antingen det handlar om Kairo, Islamabad eller Herat.

De unga män som upplever sig ha blivit fråntagna sin födslorätt genom svårigheten att komma till försörjningsmöjligheter uppfyller således enligt denna analys behovet av fotfolk till miliser och rebellförband på landsbygden, och till självmordsbrigader och terroristceller i städerna.

Detta må förefalla vara en alltför förenklad analys, men den har faktiskt bekräftats av färsk, oberoende, forskning. Den öppnar också för vidare studier och tankar kring några av de mest framträdande förändringsprocesserna i världen i dag.

Välbehövliga arbetstillfällen
Resonemangen ovan har under lång tid drivits av undertecknad genom EDC News (Environment & Development Challenges, gjord på uppdrag av Sida Miljöpolicyenheten). Där finns också element till policyslutsatser.

Den första tråden är att en återuppbyggnad av utarmade förnybara försörjnings-resurser (förödda jordar och överutnyttjade vattenresurser) kräver mycket arbetskraft. Det skulle ge välbehövliga arbetstillfällen och därmed lätta förändringstrycket, som i dag driver unga män till städer och skapar mobiliseringsgrund för miliser och självmordsbrigader. Det skulle också ge ökade möjligheter till hållbara försörjningstillfällen, det vill säga fler skulle kunna leva på landsbygden i framtiden.

En Marshallplan för miljön
Mekanismerna för att åstadkomma detta går delvis stick i stäv mot rådande ekonomisk rationalitet. I dag premieras produktivitetsökningar per investerad dollar. Ur miljö- och social synpunkt borde produktivitetshöjningar per hektar åkermark premieras, ty det gynnar möjligheten att med tiden försörja fler, samtidigt som det bäst åstadkoms med mer arbetskraft, snarare än med maskiner och kapital.

Denna tanke, som går ut på att kombinera behovet av att återuppbygga förödda miljöresurser med behovet att skapa fler försörjningstillfällen, har i EDC News förts fram i formen av en ”Marshallplan för miljön”, eftersom den kräver någon form (dock inte alls orimligt stor) av kapitalöverföring från rika till fattiga länder.

En både tänkbar och hållbar finansieringskälla för en sådan plan är de pågående ansträngningarna att begränsa de klimatpåverkande utsläppen. Inom ramen för dessa ansträngningar finns redan inbyggt mekanismer för sådana kapitalöverföringar. Att klimatarbetet dessutom företrädesvis drivs från europeisk mark innebär ett mycket gott sätt att tacka för hjälpen med den historiska Marshallplanen, vilken säkrade demokratierna i Europa efter andra världskriget.

Den andra tråden i policyslutsatserna är svårare att formulera och förverkliga. Den ligger i linje med betoningen på mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rätt, och handlar om att unga män måste förmås inse att de inte kan förvänta sig att uppnå den patriarkala ställning som deras fäder och farfäder må ha haft inom det egna samhället.

På ytan verkar denna policyslutsats kontraintuitiv - ökad plats i samhället för kvinnor betyder rimligen mindre plats åt män och därmed ökad frustration bland de unga männen. Och det är alldeles sant - nollsummespelet mellan könen innebär negativt utfall för män, men det är också själva definitionen av jämställdhet.

Leif Ohlsson är forskare vid Freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet med inriktning på sambanden mellan miljö och konflikter. På uppdrag av Sida gör han det elektroniska nyhetsbrevet Environment & Development Challenges.

Källor:
EDC NEWS: http://www.edcnews.se
”Livelihood Conflicts”: http://www.edcnews.se/Research/LivelihoodConflicts.html
”The need for an Environmental Marshall Plan”: http://www.edcnews.se/Research/EnvMarshallPlan-1.html
”PAI Security Demographic report”: http://www.edcnews.se/Research/SecDem-Report.htmlLeif Ohlsson, PhD, Dept. of Peace & Development Research, Göteborgs universitet.  E-mail: Leif.Ohlsson@padrigu.gu.seEDC News - Env. & Dev. Challenges: http://www.edcnews.se
Research & publications: http://www.padrigu.gu.se/ohlsson/eng.htmlSwedish newsletter ”Omvarldsbilder”: http://www.omvarldsbilder.se

Från Framsyn nr 5-2004 - www.foi.se/framsyn