”Konflikter kan ofta kopplas till klimatet”

Foto Martin Nauclér

Välståndsutvecklingen i världen har satt tydliga spår i klimatet och ökat temperatursvängningarna. Men utvecklingen är inte linjär utan tyder snarare på att vi kan passera trösklar, något som forskarna ännu inte vet vad det betyder.

- Det som kanske oroar mig mest är att vi kan se en utveckling som går tämligen långsamt men som plötsligt får ett stort genomslag.

Det säger professor Kevin Noone som tillsammans med ett internationellt nätverk av forskare bland annat försöker hitta dessa trösklar i systemet.

Av Jan-Ivar Askelin

På ena sidan den nästan alltid dånande Roslagsvägen. På andra sidan den stilla naturen ner mot Brunnsviken. I mitten finns professor Kevin Noone. Han har sitt arbetsrum på Kungliga vetenskaps-akademien och är chef för ett nätverk av 1500 forskare över hela världen. Nätverket heter International Geosphere-Biosphere Programme, IGBP. Det är ett av världens ledande vetenskapliga forskningsprogram med inriktning på forskning kring förändringar i den globala miljön.

- Klimatet är inte stabilt. Det har alltid varierat. Den stora frågan nu är om vi har påverkat klimatet. Det är jag övertygad om att vi har. Jag kan som vetenskapsman inte bevisa det till 99,9 procent. För att göra det får vi vänta i 20-30 år. Och då är det för sent.

Sahara har blommat, det har vuxit vindruvor i Sverige, istider har kommit och gått. Nu ska medeltemperaturen kanske stiga en grad och det är ett väldigt liv. Finns det verkligen anled-ning till oro eller är det inte en ny ”millenniebug” som ska hålla forskarna sysselsatta?

- Faktum är att trots klimatens variationer under de senaste 750 000 åren som vi kan spåra så har svängningarna hållit sig inom en övre och nedre gräns. Det är först under de senaste 150 åren som vi sprängt taket och riktig fart har det blivit under de senaste 50 åren. Det vi ser är industrialismens genombrott och välståndsutvecklingen efter kriget, säger Kevin Noone.

- Vi har under människans utveckling aldrig varit där vi är nu och vi har ingen erfarenhet att ta till. Vi vet inte vad som väntar bakom hörnet. Det otäcka är att utvecklingen inte är linjär. Då skulle vi kanske ha femtio till hundra år på oss för att anpassa oss i lugn takt. Det tyder snarare på att vi kan passera trösklar och vi vet inte vad det kan betyda. En ökning av medeltemperaturen med en grad innebär att vi stressar det globala vädersystemet. En höjning med två grader kan vara ett mycket stort steg. När vi talar om fem grader så är det minsta man kan säga att risken ökar för att vi får abrupta förändringar. En sådan kan vara att Golfströmmen störs.

- Det som kanske oroar mig mest är att vi kan se en utveckling som går tämligen långsamt men som plötsligt får ett stort genomslag. Vi har en lång mätserie från Centralafrika som visar på långsamma förändringar av nederbörd och solarinflöde, men som gett större och abrupta förändringar vad gäller tillgång till vatten. Det verkar som om klimatet kan gå från ett stabilt tillstånd till ett annat stabilt tillstånd. Och det är ju inte givet att det nya tillståndet är gynnsamt för oss människor. Det är det som klimatforskarna studerar mycket just nu. Vi försöker att hitta de ickelinjära delarna i systemet, att hitta trösklarna.

IGBP tar upp dessa frågor. Organisatio-nen har program som knyter ihop samband mellan hav och land, mellan atmosfär och hav, mellan atmosfär och land och så vidare.

Brett perspektiv
- Vår idé är det breda perspektivet. Om man kör en klimatmodell med temperatur och nederbörd så kan man se hur förutsättningarna för att odla vete förändras. Vad gäller möjliga konflikter så vet vi att det redan i dag går att påverka nederbörden. Konflikter handlar inte om temperatur utan om mat och vatten. Den heliga gralen för forskarna har varit att bevisa att medeltemperaturen ökar. Det viktigaste för IGBP är det bredare perspektivet; att visa att den globala klimatförändringen påverkar till exempel tillgången på energi och färskt vatten.

Många områden på jorden är på marginalen. Det är knappt så att det går att leva där. När torka eller nederbörd blir för svår tvingas människor att fly från sina hem.

- Om vi lägger en projektion för nederbörd på marginella områden så ser vi att de blir ännu mer utsatta, säger Kevin Noone. Risken ökar då för att dessa områden också blir konfliktområden. Kombinerar man dessa områden med områden där det finns stora kulturella variationer så ökar konfliktrisken ännu mer.

- Det är delvis detta som vi nu ser i Darfur. En del kallar konflikten där för det första klimatkriget, men jag håller inte med. De flesta konflikter har något med klimat att göra. Den aktuella konflikten i Sudan är egentligen en del av att Sahara går söderut. För 20 år sedan var det i Eritrea. Nu har problemet kommit till Sudan.

Ett särskilt kapitel är kustområdena. Cirka hälften (44 procent) av världens befolkning bor mindre än 15 mil från kusten. Så det är enligt Kevin Noone självklart att de kustnära klimatprocesserna kommer att få stor betydelse.

Sveriges förste Nobelpristagare
Den förste som upptäckte växthusgasernas betydelse var Sveriges förste Nobelpristagare, Svante Arrhenius, den store fysikern och kemisten. Under slutet av 1800-talet misstänkte han att det var växthusgaserna som var orsaken till att jordens klimat var varmare än det borde vara, och han anade redan då att det kunde finnas en fara i det. Men redan cirka hundra år tidigare hade den franske vetenskapsmannen Jean Baptiste Fourier kommit fram till att jorden var för varm. Fourier jämförde med temperaturen på månen. Arrhenius kunde förklara att värmeökningen berodde på fossila bränslen och koldioxid i atmosfären som absorberade infraröd strålning.

- Men Svante Arrhenius hade naturligtvis inga modeller som kunde ge ett bättre svar, säger Kevin Noone. Det är först på de senaste tio till femton åren som modellerna har blivit tillräckligt bra. Samspelet mellan klimat och växthusgaser som koldioxid är ganska väl förklarat.

- Vi kan i dag göra modeller som inte är gissningar utan byggda på kemi och fysik. Vi tittar på de faktiska temperaturförändringarna och tar hänsyn till naturliga processer. Men de första modellerna visade på för stora temperaturökningar jämfört med mätningarna - det var ändå något som fattades. Då kom man på att man måste räkna med partiklar också. Det var mycket jubel för tio år sedan när en av partiklarnas klimatpåverkningar inkluderades i modellerna. Då blev det en bra överensstämmelse. Men även i dag är samspelet mellan moln och partiklar inte med i de flesta modellerna. Partiklar ger upphov till moln och moln reflekterar solstrålningen. I och med att vi inte har grepp om partiklarnas fulla betydelse så kan det betyda att växthusgaserna har ännu större effekt än vad vi räknat med.

Det finns klara bevis för att vi påverkar energibalansen. Kevin Noone visar på den forskning som han gjorde 1994 utanför Kaliforniens kust. I ett område stort som Skandinavien ser man till havs vita strimmor i låga moln. Dessa strimmor kom från avgaserna från dieseldrivna fartyg. Sådana ”vitare” moln kunde ligga kvar i dygn. Över hela havsområdet ser man dessa så kallade ship tracks ungefär som kondensationsslingorna efter flygplan. Men alla fartyg ger inte dessa spår. Gasturbindrivna fartyg släpper ifrån sig partiklar som är för små för att kunna bilda moln. Över land ser man sällan dessa moln och förklaringen är att moln över kontinenter är annorlunda än moln över hav. En israelisk forskare har dock lyckats ta fram bilder där man ser plymer från olika städer i form av mer reflektiva moln.

Och i städer finns bilar. Och att ha bil tycks ju vara ett av människans mål på jorden. Vad kan vi egentligen göra för att undvika den katastrof som Kevin Noone inte vill tala om?

- Man behöver inte vara expert för att säga att vi ska minska vår miljöpåverkan. Vi måste hitta sätt så att vi släpper ut mindre växthusgaser, i praktiken koldioxid som är resultatet av förbränning. Men det handlar inte bara om växthusgaser. Även partiklarna är skadliga. Hundratusentals människor har dött i förtid på grund av dessa partiklar och partiklarna påverkar dessutom klimatet.

Det enda rimliga alternativa bränslet som vi kan se idag är väte, säger Kevin Noone. Men då får vi inte tillverka väte så att vi gör mer skada än nytta. Helst borde man tillverka väte med förnyelsebar energi som till exempel solkraft. Det är ingen utopi med vätekraft. Vid ett symposium nyligen sade flygforskare att de enda motorer de kunde se i framtiden var mer av samma. Då reste sig en man från Daimler-Benz och beskyllde forskarna för att vara fantasilösa. Om 50 år kommer alla flygplan att drivas med vätemotorer, sade han.

- Och det var alltså en röst från motorindustrin, påpekar Kevin Noone och konstaterar att om man lagt ner lika mycket forskning på förnyelsebara energikällor som man lagt ned på kärnkraft och fusion så hade vi kommit mycket längre nu.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 5-2004 - www.foi.se/framsyn