Klarar stockholmare ett el-avbrott?

Vår beredskap är inte god. Trots att vi nyligen väckts av katastrofer som tsunamin och Gudrun är landet dåligt rustat inför oväntade kriser. Beslutsfattarna viftar helst undan problemen och i det svenska folket finns inget gott gry, om man får tro Saabs presschef Peter Larsson.

Hans debutbok, Skarpt läge, tar avstamp i Bosnien, där han lika gärna kunnat bli kvar i ett utbränt stridsfordon 1994.

Av Hans Wigstrand

Den kände skådespelaren Gösta Ekman sa en gång att han var kändis redan som spermie. Det är lite samma sak med Peter Larsson och beredskapen. Pappa var hemvärnschef hemma i Tollarp. Han kunde peka med hela handen bort mot en klunga träd på den östra sidan av skånska slätten:

"Därifrån, min son, kan ryssen komma …"

Mamma var chef för unglottorna. Det betyder inte att hon senare blev överlycklig när hennes 27-årige son med ett stort fång blommor i handen skulle meddela att han tänkte sätta sig i en pansarvagn och medla

i FN:s regi på Balkan. Men en moderlig förståelse fanns färdig i de gamla generna:

"Det låter hemskt allting, men jag vill inte hindra dig. Jag ser ju att du brinner för uppdraget."

Efter äventyret vet Peter att de soldater som skickats iväg med någon form av dåligt samvete, skötte sig sämst i de främmande krishärdarna. Och det är någonstans i denna problematik hans bok, Skarpt läge, börjar.

Varför skrev du boken?

– Det finns så många tunga och viktiga sakfrågor som inte gör sig i ett kort inslag i Aktuellt eller Rapport. Som uppfattningen att vi inte ska sälja vapen. Jag kan tycka att det finns en naivitet i vårt sätt att resonera. Om allt krig är fel, då är vapen fel. Retoriken blir snäv. I exempelvis Finland eller Storbritannien har man en annan kunskapsnivå bland allmänjournalister. De vet mer helt enkelt. Därför har säkerhetsfrågor större dignitet.

Inte beredda i skarpt läge
Peter Larsson hävdar att "vårt lilla land" håller en mycket hög teknologisk nivå. Det har han måhända betalt för att tycka. Men när vi avvecklar våra militära resurser åker mycket ut med badvattnet, menar han. Inte minst mentalt, i våra hjärnor. Plötsligt blir det farligt och skarpt läge. Då är vi inte riktigt beredda.

Så här skriver Peter Larsson:

"Det vi ser är ett paradigmskifte. I takt med att det kalla kriget tonar bort avrustar vi en stor del av försvaret. Samtidigt utbreder sig helt nya hot i det öppna och sårbara civila samhället. Vi svenskar har rykte om oss att vara föredömliga i fredsoperationer och vi är världsledande inom försvarsindustrin. Trots nedrustningen har vi fortfarande möjligheter att bibehålla de kunskaper som ändå finns kvar och som kommer att behövas för att möta de nya hoten."

– De här frågorna hänger ihop. De som engagerar sig är de mest pålästa i Sverige. Hur är det med Meteor, är kontraktet påskrivet?, kan de fråga. Inte många politiker vet vad Meteor är och den allmänne medborgaren förstår inte riktigt varför vi säljer vapen. Den stackars tidningsreportern ska snärta till något begripligt på litet utrymme.

Därför hamnar försvarsindustrin inte sällan i ordkrig mot något, säger han.

– Vi hamnar ofta på skambänken och kan inte riktigt försvara oss.

Sårbarheten ökade
Peter Larsson hade börjat skriva en teoretisk bok om hur vår sårbarhet ökade i takt med det allmänna militära nedrustandet 2004. Men så inträffade tsunamin. Och Gudrun. Två katastrofer som gav sin författare nytt bränsle.

Så här skriver han:

"Nästa gång vi råkar ut för en katastrof är det säkert inte en ny tsunami eller en ny Gudrun, kanske inte heller ett terrorattentat. Det är troligen något helt annat, eller så är det flera kriser samtidigt. Oavsett vilken typ av kris behöver samhället en gemensam lägesbild. Bara då är det möjligt att snabbt bilda sig en uppfattning om krisens art och ta ställning till vad som behöver göras. Sverige har i dag förmågan att utveckla just ett sådant system."

Han kallar systemet Kril, en nationell krishanteringsledning, som är ständigt bemannad i regeringskansliet. Vi läser vidare:

"Vid fara för en kris går Kril igång ordentligt. Till denna centrala lägesplats ska ledningssystem, radiokommunikation, telefoni, webbaserade system och andra kommunikationssystem vara länkade."

Kril:s viktiga uppgift är att stödja rätt beslut och Peter Larsson fortsätter:

"Oavsett dignitet eller intensitet visar alla kriser liknande mönster. Å ena sidan är det svårt att hitta uppgifter om vad som verkligen hänt, men å andra sidan väller ett myller av information in. De knapphändiga uppgifterna föranleder beslut men det stora informationsbruset är oftast förknippat med hysteri, desperation och panik. Det är i det läget som beslutsfattare behöver bra beslutsstöd.

Militära stödsystem bygger ofta på att förutsägbara scenarier har omvandlats till möjliga utfall. Tusentals kombinationer av möjliga och troliga utfall körs i datorsystemen. Ut kommer de bästa förslagen på lösningar utifrån det man lärt sig. Då ger man människan en rimligare chans att välja rätt

i en mycket pressad situation."

Om denna lägescentral slås ut då?

– Ja, då behövs ytterligare en Kril i reserv.

"Dessutom behövs mindre lokala Kril ute i landet eller vid väl valda myndigheter, mobila Kril kan sättas in i krisområden, även i andra länder. Efter vad vi varit med om i Sverige de senaste åren tror jag tiden är mogen att inrätta en krisledning värd namnet."

Tidernas chans
Peter Larsson gick in i hemvärnet som 15-åring. Drygt tio år senare var han reserv-officer och pluggade statskunskap i Lund när regeringen 1993 bestämde att skicka folk på FN-uppdrag till Bosnien.

– Jag var skoltrött, så för mig var det här tidernas chans. Jag var 27 år och utbildad inom pansartrupperna och nu skulle man skicka ner ett mekaniserat förband. En enorm yrkestrigger i allvarstider. Jag sökte på måfå.

Men fick omedelbart svar: När kan du inställa dig?

Bosnienuppdraget blev hans repmöte och karriären inom försvarsindustrin tog fart omedelbart efter hemresan när Högkvarteret behövde en presschef som kunde svara på alla frågor om vad som hände i Bosnien.

– Nu skjuter de igen. Vad innebär det? Vi sitter här med dygnsrapporter, men du har ju varit på plats. Jag tog det.

Hemkomsten till Sverige var full av hedersbetygelser och förtjänstmedaljer.

– Vi var det första förbandet som fick ett riktigt hemkomstprogram.
Vad innebär det?

– Man sitter i en egen enhet med handplockad psykolog eller psykiater. Det måste vara någon som begriper; som är klar över vad alla förkortningar står för som man använder i det här språket. Man snuddar ofta bara vid traumatiska händelser men öppnar sig inte fullt. Meningen är att man ska få lov att prata. Som nedtrappning. För snart ska man möta en ny verklighet. I den har grannen bytt bil eller katten sprungit bort …

Från krig till svensk verklighet är steget stort. I veckor satt han på bussen och kollade reservutgångarna. Ett halvår senare beordrades alla tillbaka till en återträff för att släppa ut mer. Ännu ett steg in i rehabiliteringen.

Utlandsuppdrag innebär ofta att man står med sin konvoj vid en vägspärr, förklarar Peter Larsson.

– Svensken är 25 år och välutbildad. I konvojen ingår fransmän, pakistanier, portugiser, ungrare. I strid är de kanske bättre än svensken. Det är oftast bara två lägen. Krig eller fred. Svenskens styrka är att han tar det lite lugnt. Han gör inte mantelrörelse så fort det krånglar vid en passage. Han bjuder kanske gränsvakten på en cigg och frågar hur läget är, eftersom han kan engelska, vilket inte ens andra länders befäl kan.

Du klarade dig igenom krigszonen helskinnad. Upplever du att du hade tur?

– Ja, en ofantlig tur. Tänk om jag gått på en mina. Varför går inte jag på kryckor? Hur hade jag fungerat som invalid? Krigsinvalid finns inte som begrepp. Samhället är inte berett på att folk ringer Försäkringskassan och behöver ersättning för blöjor. Du är en vuxen karl, vad ska du med blöjor till? Jag trampade på en mina. Hela underlivet är uppslitet. Jag läcker. Folk kommer att dö i utlandsstyrkan, men är vi beredda på det?

Anhängare av värnplikten
Peter Larsson är en stark anhängare av värnplikten. Skriver och pratar om folkförankring.

– Vi har inte en yrkesarmé, vi har en arme av civilt utbildade yrkesmän. 60000 mönstrar, men vi tar bara in 8000 per år. Vi sorterar bort Rambotyper medan England och USA ibland rekryterar soldater ur sina fängelser, dömda lycksökare som man skriver kontrakt med och skickar till Irak …

Sverige hörde tidigare till Europas mest krigsförberedda länder.

– Vår försvarsindustri har en världsledande position, rent teknologiskt. Men knappast i det allmänna medvetandet. Militär teknik skapar säkrare krockkuddar, världsstandard för säkrare tankfartyg och unik teknik för behandling av kärlsjukdomar. Den avancerade militära tekniken har alla förutsättningar att också användas för civil krishantering. Det gäller att skapa medvetenhet i folket. Det gör man inte genom att fastställa något i en statlig utredning.

I stället förespråkar han ett dygn i naturen för varje svensk.

– Utan konventionella grejer. Bo i sovsäck. Inga tändstickor. Ingen mat. Hur klarar sig människor då?

Det ska fungera ungefär som när man får ett slag i magen. Man säger aj och tappar andan och börjar tänka.

– Vi läser om kriser i tidningen. Elav-brott. De flesta har knappt upplevt det. Det var på sitt sätt tur att Gudrun drabbade lantägarna i Småland. För de är ganska vana vid att elen försvinner och slås ut. Men hur reagerar stockholmarna när elen slås ut?

Tidigare skulle vi vara beredda på det värsta. En miljon människor kunde på några timmar sättas på krigsfot. Om kriget kommer. Nu kommer inte kriget. I stället har terrorn blivit en del av vår vardag. 2001 i New York, sedan Madrid och London. År 2006 kanske det är dags igen. Då blir västvärlden panikslagen igen.

Peter Larsson föreslår bland annat att den som deltar i en överlevnadsutbildning ska kunna göra större grundavdrag i deklarationen. Varför inte minskad taxering när man bygger hus med öppen spis? I hans Lex Suveränitet finns ett nytt och heltäckande säkerhetstänkande. Där varje medborgare ska känna större samhörighet och tilltro till ett system som fungerar.

Annars får vi ett "vackert-väder-samhälle". När det behöver ledas under en kris har ingen myndighet ett övergripande ansvar.

Hemvärnstankarna lever kvar. Lilla Sverige är som humlan som inte borde kunna flyga men gör det ändå.

– Vi är färre än de människor som går till jobbet i New York varje dag. Men vi bygger egna stridsflygplan och ubåtar, vi säljer vapensystem till Pakistan och har levererat 14 Gripenplan till Tjeckien. Varför? Därför att vi haft en kravbild, där vi ska klara oss själva och inte behöva importera någonting. Det har skapat världsledande produkter. Nu står det civila samhället och stampar. Varför inte använda de militära systemen civilt också?
Blir det fler böcker?

– Nu känns det som att jag har tömt ut mig. Jag har inget nytt för ögonen. Förlaget ville först att jag skulle göra tre böcker. En om Bosnien, en om teknologin och en om sårbarheten. Men för mig hänger allting ihop. Ambitionen är att vanligt folk ska kunna läsa det här och få en tankeställare. Gärna tappa luften en stund, säger han.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Från Framsyn nr 1-2006 - www.foi.se/framsyn