Vattensamarbete i Mellanöstern trots konflikten
Det senaste årtiondet har det ofta talats om vatten som källa till konflikter och krig, bland annat i Mellanöstern. Men faktum är att i dag, när relationerna mellan israeler och palestinier befinner sig på en bottennivå, finns det ett samarbete kring vatten.
Av Anders Jägerskog
I vattenrika Sverige, där tillgången är 20 000 kubikmeter per person och år och där vatten ses som en självklarhet, är det svårt att se hur vatten kan bli en källa till konflikt. Men så är det i många andra delar av världen. I Mellanöstern och Nordafrika ska fem procent av världens befolkning dela på en procent av jordens färskvattenresurser. I Israel har man en tillgång på 300 kubikmeter per person och år, i Jordanien är siffran 100 och på Västbanken är den 70. Situationen är värst i Gaza - där är tillgången runt 50 kubikmeter per person och år.
Manipulerat vattenflöde
Vattenkonflikter bottnar i att den stat som ligger uppströms i ett flodområde i viktiga avseenden kan manipulera flödet till de stater som ligger nedströms. En snabb befolkningsökning späder ytterligare på problematiken. Under åren före sexdagarskriget 1967 attackerade Israel syriska damm-konstruktioner som hotade minska Israels vattentillgång. Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att vi med ökande intensitet hör rop om att ”vattenkrig” är nära förestående. Till exempel sade kung Hussein att vatten är den enda anledningen för Jordanien att gå i krig. FN:s generalsekreterare Kofi Annan sade för några år sedan att ”våldsam tävlan om färskvatten kan mycket väl bli en källa till konflikt och krig i framtiden”.
Vattensamarbete även vid konflikt
Men det finns motargument mot denna vattenpessimism. Analyserna som pekar på att vatten är och blir en anledning till krig ser vattenfrågan som ett nollsummespel, där ena partens vinst ses som den andres förlust. Det har dock visat sig att vattensamarbete är något som båda parter i en konflikt kan vinna på. Geografen Aron Wolf har skapat en omfattande databas över alla världens delade flodsystem (www.transboundarywaters.orst.edu). Han menar att ”vatten har snarare visat sig vara en källa till samarbete än konflikt”.
Israel och Jordanien hade ett vattensamarbete redan under 1950-talet, trots att det saknades en formell fred. Ett annat exempel är vattenavtalet mellan Indien och Pakistan som har respekterats trots att länderna har befunnit sig i militär konflikt. Israeler och palestinier samarbetar som tidigare nämnts om sina gemensamma vatten trots de ansträngda politiska relationerna. Med jämna mellanrum möts de tekniska experterna i en gemensam vattenkommitté för att diskutera hanteringen av deras gemensamma vattenresurs. Faktum är att chefen för den palestinska vattenmyndigheten och hans israeliska motsvarighet under intifadan gemensamt gått ut och vädjat till alla parter att hålla vatten utanför konflikten.
Avtal löser inte problemet
Mellan israeler och palestinier finns ett tillfälligt så kallat interimsavtal som reglerar delar av vattenfrågan, och 1994 nåddes ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien där vattenfrågan behandlades. Det bör dock framhållas att ur ett palestinskt perspektiv är interimsavtalet knappast tillfredsställande, varken ur ett rättighets- eller tillgångsperspektiv. Att avtal existerar betyder således inte att problemet är löst.
Även om samarbete är viktigt och positivt kan det inte helt lösa vattenbristen. En viktig faktor, som förbises av dem som menar att krig om vatten är troliga, är det faktum att ”virtuellt vatten” exporteras från vissa regioner. Virtuellt vatten kan beskrivas som det vatten som är bundet i vattenkrävande grödor. Genom import av virtuellt vatten till länderna kring Jordanfloden har Israel, Jordanien och palestinierna kunnat använda vatten som normalt skulle gå till jordbruket i andra sektorer såsom industri och hushåll. För att hantera den ökande befolkningen i regionen och dess behov av mat krävs det en ökad import av vattenrika grödor. Medan Israel kan hantera en sådan ökning ekonomiskt väl är situationen för palestinierna och Jordanien svårare, såväl ekonomiskt som socialt. De är tvungna att producera andra produkter med avsättning på en marknad för att finansiera importen av ökande mängder av virtuellt vatten. Vidare måste de finna alternativ sysselsättning för många av dem som arbetar inom jordbrukssektorn. Inom den palestinska ekonomin arbetar 25-30 procent inom jordbruket.
Det är sannolikt att vatten kommer att vara föremål för politiska konflikter både i Mellanöstern och på andra håll i världen framöver. Samtidigt är det så att vatten har visat sig vara en viktig faktor för att få stater att närma sig varandra.
Anders Jägerskog arbetar på Expertgruppen för utvecklingsfrågor (EGDI) vid utrikesdepartementet. Han har disputerat vid Tema vatten i Natur och samhälle, Linköpings universitet.
Läs mer:
A Jägerskog, Why states cooperate over shared water: The water negotiations in the Jordan River Basin, Linköpings universitet, 2003. Avhandlingen kan laddas hem på: www.ep.liu.se/diss/arts_science/2003/281/digest.pdf.
Från Framsyn nr 5-2004 - www.foi.se/framsyn