Kampen hårdnar om gas och olja

Foto Martin Nauclér

Säkerhetspolitik är ett ämne som innehåller både militära, politiska och ekonomiska frågeställningar. Just nu är det många ekonomiska frågor som aktualiseras. Tävlan om energitillgångarna är ett exempel på detta.

Av Ingolf Kiesow

Kampen mot terrorismen blev USA:s högst prioriterade säkerhets-politiska målsättning efter attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Anfallet på Afghanistan inleddes knappt två månader senare. Redan i inledningsskedet krävde USA att Pakistan skulle upplåta sitt territorium och på andra sätt ge logistiskt stöd till de amerikanska styrkorna. När president Musharraf accepterade villkoren beskylldes han i det egna landet för att vara ”vapendragare åt USA”. Den konservativa och västfientliga delen av befolkningen fjärmades mentalt ytterligare från den relativt modernt sinnade majoriteten och stöder i dag motståndet mot USA i Afghanistan.

Kampen mot kärnvapenspridning hade annars varit den konkreta säkerhetspolitiska uppgift som hade högsta prioritet, när president George W. Bush ett knappt år tidigare trädde till makten i Washington. Den kom till användning ett år senare som grund för anfallet på Irak. I samband med presidentvalkampanjen i USA har det framkommit att det är långt ifrån alla som tog hänvisningen till Saddam Husseins eventuella kärnvapeninnehav på allvar. Bushs kritiker framhåller att det fanns militära tänkare i USA, som redan före den 11 september, hade föreslagit en konstant amerikansk militär närvaro i Gulfen för att kunna skydda de strategiskt viktiga oljeländerna mot en växande politisk instabilitet i området. Kritikerna antyder att det motivet var ett huvudmotiv.

Militanta muslimer går samman
Om det var så att omsorg om oljeländernas stabilitet var ett av huvudmotiven har invasionen fått flera oavsedda följdverkningar. Till exempel hotas Saudiarabien idag av en större inhemsk oro än före invasionen. Oljehanteringen skadas av att utländska experter flyr undan hoten från terrorister. Irak verkar inte kunna pacificeras på länge. Det är ovisst om en fungerande demokrati kan etableras i ett fortsatt enat Irak. Under tiden kan oljan inte pumpas i normal utsträckning från källorna inne i landet, därför att ledningarna utsätts för attentat.

Till dessa följdverkningar kommer så att även det muslimska Nigeria lever i kaos. I Algeriet och Sudan pågår blodiga motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. I Qatar uppmanar al-Qaida-företrädare i mediastationen al-Jazira hela den muslimska världen att hjälpa till att störta president Musharraf i Pakistan och att gå till angrepp mot Sydkorea och Västeuropa. Så kallade ”utländska krigare” får utbildning i gerillakrigföring och hjälper sedan upprorsrörelser i Kashmir, Irak, Pakistan och Afghanistan. De lever i ett internationellt nätverk, både i muslimska länder och i västvärlden. Nätverken fanns inte i denna omfattning före den 11 september. De tros nu omfatta tiotusentals medlemmar och sympatisörer.

Den farliga bågen tar form
På Filippinerna härjar sedan länge en muslimsk gerillarörelse i kamp för frigörelse från den kristna majoriteten i landet, och i Malaysia och Indonesien börjar det uppträda terroriströrelser, som vill likna al-Qaida och som uppträder som al-Qaida. Bombdådet på Bali, som förra året dödade ett par hundra mestadels västerländska semesterfirare, begicks spontant av medlemmar i en ”hemmagjord” rörelse vid namn Jemiaah Islamiya utan direkt kontakt med al-Qaida, men med den rörelsen som förebild.

En fråga, som oroar, är om Sydöstasiens militanta radikala muslimer kommer att förenas i nätverk på samma sätt som blivit fallet med ”de utländska krigarna” i Centralasien och Mellanöstern och om de får kontakt med dem. Då kommer den så kallade farliga bågen att sträcka sig från Nordafrika via Mellanöstern och Centralasien till Sydöstasien. Det uttrycket användes i amerikansk säkerhetspolitisk debatt redan innan dessa händelser hade inträffat. Det har nu fått en påtaglig verklighetsbakgrund. Allvaret i det perspektivet illustreras bäst med att alla de nämnda länderna, med undantag av Filippinerna, är oljeproducenter.

Andra riskmoment har börjat uppträda i världens oljeländer. I Venezuela har en nationalistisk militär, som kallar sig anti-imperialist, fått makten och hamnat i motsatsställning till de internationella oljebolagen. De tar nu hem en del av sin personal, och det talas om att bolagen förfaller och att pumpningskapaciteten går ned. Den ryska statens attacker mot oljebolaget Yukos, vars störste ägare sades ha politiska ambitioner, har skapat så stora svårigheter för företaget att det kan komma att skada produktionen. Sammantagna medför dessa faktorer ett tryck uppåt på oljepriserna, eftersom mindre olja kan framställas och risknivån höjs i hanteringen.

Oljepriset påverkas också av tryck från efterfrågan och brister i produktionskapacitet på världsmarknaden. Kinas oljeimport gick upp med 44 procent mellan 2002 och 2003. I USA sjunker trycket i flera gaskällor, vilket betyder att naturgasen där håller på att ta slut. Sjunkande produktion anmäls också i flera oljefält, medan den amerikanska energikonsumtionen fortsätter att öka. Bortfallet måste därför kompenseras med import. Japan börja få tillbaka sin ekonomiska tillväxt och med den lär det komma ny efterfrågan på energi. Indien, med sin miljardbefolkning, börjar också få en snabb ekonomisk tillväxt och ännu snabbare ökande efterfrågan på energiråvaror, främst olja.

Saudiarabien har börjat sälja oljor av låg kvalitet, något som landet tidigare brukade undvika. Saudiarabien brukar svara för den så kallade kapacitetsreserven, vilket i det här fallet betyder att landet haft möjlighet att pumpa tio procent mera än vad som gjorts i verkligheten. När oljepriserna steg över det önskade läget, ingrep Saudiarabien och pumpade mera (och tjänade mera). För tillfället tycks man inte kunna göra det, och då får priset på världsmarknaden gå upp i stället.

Början till en nedgång?
Det forskas mycket kring om det kommer att finnas tillräckligt med olja att pumpa i framtiden. Svaret är svårt att finna. Professorn och kärnfysikern Kjell Aleklett vid Uppsala universitet menar att produktionen kommer att gå ned redan omkring 2010, medan ekonomiprofessorer som Marian Radetzki vid Luleå universitet eller ekonomiskribenten Jude Wanniski i Wall Street Journal menar att det kommer att finnas olja och naturgas för överskådlig framtid. Det är mest en fråga om att få fram dem till rimliga priser, menar de.

De stora staterna agerar på ett mera bestämt sätt på oljemarknaderna än tidigare. Det är idag många som menar att USA hade välgrundad anledning att gå in i Irak för att värna om stabiliteten i Gulfen, och därmed oljehandeln. Det intresset anges framför allt idag ofta som ett motiv för att USA ska stanna länge i Irak. USA har samtidigt påbörjat en ”energidialog” med Ryssland, som bland annat handlar om amerikanska investeringar i oljehamnar och naturgasanläggningar i Ryssland för export till USA. Ryssland har traditionellt varit en huvudleverantör till Europa av olja och gas, och det är lätt att se att USA:s och Europas intressen av säker tillgång till olja och naturgas från Ryssland kan vara på väg att konkurrera med varandra. En annan sak är att beroendet av rysk olja och gas i vissa lägen kan visa sig vara ett problem för både USA och EU.

Konkurrens om oljeledning
Kinas oljebolag är statliga och följer statliga direktiv, inte minst när de köper upp oljefält i Mellanöstern, Centralasien och Afrika för uteslutande export till Kina. Japan har ett statligt bolag, som har till uppgift att förverkliga målet att Japan ska kunna få en tredjedel av sin importerade olja från fält, som ägs av Japan, som dock bara gjort ett fåtal sådana affärer ännu.

Den kinesiska staten konkurrerar med den japanska staten om att få rätt att dra en oljeledning från Angarskområdet oljefält i Sibirien, och båda uppvaktar Moskva på statschefsnivå. Samtidigt har Kina en tvist med Japan om rätten att borra efter naturgas i havet mellan de båda länderna. Kina har liknande tvister med de flesta av Asean- länderna om gränserna i Sydkinesiska havet. Exemplen kan mångfaldigas.

Militärstrategiska konsekvenser
I Malackasundet har terrorismen skapat ett dilemma. I sjöfartskretsar är man oroade av att en terroristorganisation kan spränga och sänka en oljetanker i sundet och spärra det för sjöfart i åtskilliga månader. Det skulle få omedelbara verkningar på världsekonomin, eftersom hälften av världens handelstonnage passerar det sundet varje år. Mer än två tredjedelar av Japans, Sydkoreas och Taiwans energiråvaror importeras via Malackasundet. USA har föreslagit att den amerikanska flottan ska patrullera sundet för att säkra det, något som väckt stark opposition hos strandstaterna. Kina önskar inte heller se en större amerikansk militär närvaro i Sydkinesiska havet, och Indien vill inte se den kinesiska flottan i Indiska oceanen - men ingen vill heller låta sundet förbli oskyddat mot terrorism. I medierna diskuteras statliga handelsflottor med örlogs­eskort. De tankarna bör inte tas på allvar. Staterna inser hur riskabla sådana planer måste vara. Men de är en illustration av hur tillgång till säkra oljeleveranser börjar uppfattas som en strategisk fråga. Stora stater köper upp olje- och gasfält för uteslutande export till det egna landet och påverkar på andra sätt marknadens villkor. Den fria oljemarknaden minskar i omfång, samtidigt som efterfrågan ökar. I en sådan värld kan det bli svårt för ett litet land att tillgodose sina egna intressen.

Redan nu går det att se fyra storkonsumenter agera som stater i växlande grad och i olika roller på den internationella världsmarknaden för olja, nämligen USA, Kina, Japan och Indien. Därför är det intressant att EU håller på att införa energifrågorna som ett område för en gemensam politik. Den blir viktig också för Sverige.

Ingolf Kiesow har en bakgrund som diplomat och arbetar nu bland annat vid FOI:s avdelning för försvarsanalys med områden som Asien och globala säkerhetspolitiska trender, såsom världens energiförsörjning.

Från Framsyn nr 5-2004 - www.foi.se/framsyn