Lättare att lova än att hålla löften

På papperet kan folkrätten lösa många av de miljöproblem som ligger bakom de konflikter som hotar säkerheten. Problemet är att det är alltför lätt att skriva under dokument utan att sedan leverera det utlovade. Nu måste var och en ta sitt ansvar, precis som fredspristagaren Wangari Maathai har gjort i Kenya, skriver artikelförfattaren.

Av Cecilia Hellman (bilden tv)

Det är inte en slump att årets Nobels fredspris tilldelas en miljökämpe. Biologiprofessorn Wangari Maathai är i dag vice miljöminister i Kenya och har arbetat med att värna om miljön i flera decennier och får nu det förnämsta fredspriset av alla. Vad är då kopplingen mellan miljö och fred? Vid en första anblick kan kopplingen kännas långsökt, men vid närmare eftertanke är den egentligen självklar. Att Wangari Maathai fick fredspriset visar helt enkelt på det internationella samfundets förståelse och uppmärksamhet på hur mänsklig aktivitet påverkar och förstör den naturliga miljön med följden att fred och säkerhet hotas.

Det internationella samfundet har börjat rikta allt mer fokus på både i-ländernas enorma förbrukning av energi och naturtillgångar och på att faktorer som brist på rent vatten i stora delar av världen är en anledning till och grogrund för oro och konflikter. Det finns i dag en befogad och alltmer ökande oro för att bristen på rent vatten och ren luft, tvister om kontroll av vattendrag och andra naturresurser, gränsöverskridande miljöfarliga utsläpp, osäkra kärnkraftsanläggningar och skogsskövlingar inte bara leder till sociala orättvisor och ekonomiska tvister, utan även kan leda till mellanstatliga och interna väpnade konflikter. Det är med andra ord ett klart säkerhetspolitiskt hot.

Exempel på hur miljöfrågor har legat bakom konflikter finns det i dag gott om. Tävlan om vattnet från floden Jordan var till exempel en viktig orsak till sexdagarskriget 1967 och påverkade även Israels beslut att invadera Libanon 1982. Dessa motsättningar kring vattenfördelningen i Mellanöstern har varit en av de bidragande orsakerna till bristen på fredliga överenskommelser i området sedan 1947. Indien, Pakistan och Bangladesh är tre länder med ett spänt säkerhetspolitiskt klimat som även delar livsviktiga vattendrag. Floderna Ganges och Indus med sina biflöden, har legat till grund för motsättningar inom dessa länder samt även till mellanstatliga tvister länderna emellan. Bland annat mördades Bangladesh president Mujibur Rahman 1975 under en pågående tvist med Indien om fördelningen av Ganges vattenresurser.

Konflikter i utsatta områden
I dag är vattenbristen speciellt påtaglig i Afrika, Mellanöstern och delar av Asien. Dessa är områden, som inte bara lider av brist på rent vatten, utan i stor utsträckning är fattiga u-länder med stor befolkningstillväxt som saknar, eller har svag, demokratisk grund. Till råga på allt, eller kanske just på grund av allt detta, är dessa områden ofta plats för väpnade konflikter. Forskning visar att cirka 90 procent av dagens väpnade konflikter pågår i just dessa utsatta områden. Hur man än ser på det så utgör dessa faktorer tillsammans onekligen en potentiell krutdurk - inte bara för den lokala regionen utan för allas vår fred och säkerhet. Många pekar på att just bristen på rent vatten är central i dessa frågor. Världshälsoorganisa-tionen WHO har uppskattat att 1,1 miljarder människor lider brist på rent vatten och att runt fem miljoner människor årligen dör som följd av detta. Det är inte rimligt att tro att vare sig regional eller internationell fred och säkerhet uppnås utan att dessa grundläggande problem rättas till.

Än så länge befinner sig dessa ”problem” på tryggt avstånd från västvärlden. Men ett centralt drag i all miljöpåverkan är dess gränsöverskridande karaktär samt att vi redan i dag ser en utveckling mot att bristen på rent vatten och ren luft som grund för konflikter kryper upp mot våra breddgrader. I Turkiet planeras exempelvis ett enormt vattenkrafts- och konstbevattningsanläggningsprojekt som kommer att ta vatten från floden Eufrat. Troligtvis kommer detta att leda till vattenbrist för länderna nedströms, främst Syrien. Dessa två länders historiska motsättningar, samt hela regionens instabilitet kryddat med Turkiets eventuella framtida EU-inträde, är också en intressant och skrämmande dimension av detta med direkt bäring på vårt närområde. Man kan även titta på konflikten mellan USA och Mexiko om Coloradoflodens utnyttjande, för att se att dessa konflikttyper kommer att vara ett problem för oss alla inom en överskådlig framtid.

Folkrätten är ett medel som står till vårt förfogande när det gäller att säkerställa internationell fred och säkerhet samt bidra till att minska lidandet under en pågående väpnad konflikt. Frågan är då vad det finns för folkrättslig reglering som bidrar till att hantera detta alltmer framväxande problemområde? Folkrätten har allt sedan 1970-talet försökt täcka in även detta område. Det finns ett flertal konventioner som visar att man börjat ta frågor kring den naturliga miljön, vatten och utsläpp på allvar. Både under krig och i fred finns i dag reglering som syftar till att skydda och reglera användandet av den naturliga miljön.

Under Gulfkriget såg vi hur oljekällor sattes i brand och under Vietnamkriget användes ”Agent Orange” i stor skala av USA för att avlöva träden i djungeln för att lättare hitta FNL-förband. Bägge dessa exempel ledde till stor miljöpåverkan med efterföljande negativa konsekvenser för både miljön och människor. När det gäller den humanitära rätten (krigets lagar) finns dock tydliga regler på hur den naturliga miljön ska skyddas och ett flertal allmänna och särskilda principer till skydd för miljön finns. Den allmänna så kallade distinktionsprincipen förbjuder krigföring direkt riktad mot den naturliga miljön. Huvudregeln i krig är ju att endast militära mål är legitima mål.

För att understryka detta har man gett vissa objekt ett särskilt skydd genom Genèvekonventionernas Tilläggsprotokoll I från 1977. I artikel 54 förbjuds både utsvältning som stridsmetod och anfall eller förstörelse av egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, till exempel dricksvattenreservoarer och bevattningsanläggningar, livsmedel, jordbruksområden, boskap och grödor är förbjudna.

Vidare förbjuder artikel 56 krigföring mot installationer med farliga krafter (bland andra kärnkraftsanläggningar och dammar) på grund av de enormt förödande konsekvenser utlösandet av dessa krafter kan åstadkomma.

Artikel 55 förbjuder krigföring som kan orsaka ”omfattande, långvariga och svåra skador på den naturliga miljön”. Men dessa regler tillämpas först när en konflikt brutit ut. Just tvister om hur naturtillgångar ska fördelas och andra miljöaspekter är en källa till konflikter i sig, så vad gäller för skyddet av den naturliga miljön i fred och vid krissituationer?

Ett av de centrala dokumenten inom detta område är Stockholmsdeklarationen som antogs 1972 vid FN:s konferens om den mänskliga miljön i Stockholm. Deklarationen innehåller 26 principer varav nummer 21 är den mest betydelsefulla. Den är än i dag en central folkrättslig princip och lyder: ”Stater har, i överensstämmelse med FN:s stadga och folkrättens principer, den suveräna rättigheten att utnyttja sina egna naturtillgångar i enlighet med sin egen miljöpolitik och ansvaret för att tillse att verksamheter inom ramen för deras jurisdiktion eller kontroll icke förorsakar skada på andra länders miljö eller på områden utanför nationell jurisdiktion”.

Denna princip har prövats i flera fall i internationella domstolar och återupprepats i FN:s Riodeklaration om miljö och utveckling från 1992. Den har också legat bakom många bilaterala avtal, som reglerat mellanstatliga tvister inom miljöområdet, ett flertal miljörättskonventioner. Några exempel är 1985 års ozonkonvention, 1989 års Baselkonvention om riskavfall samt ett antal konventioner om skydd för den marina miljön. Inte minst har principen varit utgångspunkt för diverse olika miljöarbeten i FN:s regi, typ United Nations Enviroment Programme (UNEP). Principen är på papperet klar och tydlig, men har visat sig väcka ett antal praktiska frågeställningar. Vad är till exempel ”skada”? Hur mäts detta? Och hur vet man vilka naturtillgångar som är ”sina” eller annan stats?

Orättvis fördelning
Inom FN är dagens ledord inom miljöarbetet sustainable development. Innebörden är att staters utveckling och utvinningen av naturtillgångar måste vara hållbar. Detta innebär att den måste vara hållbar ur ett globalt perspektiv med avseende på kommande generationers förmåga att tillfredsställa sina behov. Här finns en grundläggande tanke om rättvis fördelning av jordens resurser. Idag är det inte så, då den rikaste femtedelen av världens befolkning förbrukar 80 procent av resurserna. Dessa tankar om grundläggande rättvisa återspeglas också inom ett annat folkrättsligt område - de mänskliga rättigheterna. Flera av dessa konventioner, bland annat 1966 års Konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter speglar kravet på att alla ska ha rätt till en tillfredsställande levnadsstandard, god hälsa, rent vatten och trygghet.

Lätt att skriva under
Det finns alltså idag folkrättsliga instrument för att komma till rätta med många av de miljöproblem som ligger bakom konflikter och som hotar vår säkerhet. Det är inte här det brister. Ofta är det fråga om att stater har lättare för att skriva under dokument än att i praktiska handlag leverera det utlovade. Som så många gånger förr är det staters enskilda, kortsiktiga ekonomiska intressen som ligger bakom en passiv inställning till miljö(sam)arbete.

Frågan om miljön är till viss del kopplad till frågan om fattigdom. För att komma till rätta med miljöproblemen, och de därtill kopplade säkerhetsrelaterade problemen, måste vi också hantera det stora problemet med fattigdomen. De två områdena är tätt sammankopplade - inte bara geografiskt. Det skulle onekligen vara ett kostsamt och kännbart projekt att komma till rätta med den snedfördelning av jordens resurser som bland annat ligger bakom miljöförstöringen och de därtill kopplade säkerhetspolitiska hoten. Västvärlden verkar dock se hotet som för avlägset för att mana till kollektiva storskaliga insatser.

Folkrätten kan aldrig ensamt åstadkomma några enorma förändringar eller förbättringar. Det är till syvende och sist staterna som bär ansvaret för att det skrivna folkrättsliga ordet omsätts i konkret handling. Därför är det nu hög tid för staterna att ta sitt säkerhetspolitiska, ekonomiska och moraliska ansvar för dessa frågor, innan världen verkligen står inför det globala kriget. Eller som Nobels Fredspriskommitté formulerar det: Peace on earth depends on our ability to secure our living environment.

Cecilia Hellman är lärare i folkrätt vid Försvarshögskolan (FHS).

Från Framsyn nr 5-2004 - www.foi.se/framsyn