Redaktören tar sin tidning och går

En djurgårdsblå vd med Macen som en hjärna i ryggsäcken. Som aldrig sett sin haka sedan håret började växa i ansiktet på 1960-talet. Nu lämnar han trygga ”anstalten” och tar sin tidning med sig ut på stan. Vi lunkade med Framsyns redaktör Jan-Ivar Askelin och pratade om hur man får berättelser att flöda utan att det blir märkvärdigt.

Av Hans Wigstrand

Först en gammal sportklyscha: hur känns det?
– Fantastiskt på många sätt. Det blir fyra nummer nästa år. Vi har ett starkt redaktionsråd, men bestämmer innehållet själva. Eget aktiebolag med skribenter, tecknare, fotograf och layout inom gruppen.

Du kom till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) från Svenska Dagbladet 1992. Många tycker att du har utfört ett mirakel med gamla FOA-tidningen som du gjorde till Framsyn lagom till detta sekel. Berätta!
– Nån gång i början på 60-talet kom FOA-tidningen. Det här var under Kubakrisens dagar och FOA var hemligt, så det var lite uppseendeväckande. Den här tidningen skulle spegla forskarnas värld. Men eftersom forskningen var hemlig, så var det bäst att inte skriva. Sådan var inställningen och så rullade det på under 30 år tills jag kom hit och gjorde om tidningen. Jag började titta i andra änden. I stället för att se allt ur forskarnas perspektiv, började jag skriva för dem som forskarna forskade åt i stället.

Var det ditt uppdrag?
– Nej, jag har inte haft några andra uppdrag än att tidningen ska vara skriven på ett sånt sätt att en gymnasist eller riksdagsman ska förstå vad som står i den. Å ena sidan kan man säga att FOI-ledningen varit likgiltig, å andra sidan har jag fått stor frihet. Sen har ledningen hört från sina kompisar att ”hördu, en jädra bra tidning ni gör”. Då har de inte funnit anledning att ändra på den. Ända tills den sista regimen på ett mer uttalat sätt intresserat sig för marknadsföring och annat; då passade tidningen inte riktigt in i bilden. Nu när FOI blivit av med en halv miljard kronor tycker de sig inte ha råd med tidningen. Men om de inte kan sälja in och nå ut med sin forskning så läggs den ned. Det är en paradox.

För mig utgör du sinnebilden av en rörlig redaktör. Du kommer med din Mac, den tar upp dina samtal och du berättar din historia så att man sitter kvar och lyssnar. Och så har du roligt också…
– I den här världen är det väldigt lätt att hitta historier. Ibland får jag bättra på det folk säger, förklara bakgrunden och sätta in det i sitt sammanhang. Vad är historien i det här? Vad är värt att spara? I vissa fall är det viktigt att skriva ner exakt vad folk säger. Det är lite olika. Sen brukar jag fråga: ”är det någonting viktigt som du har glömt?”. Då får man oftast ingressen till artikeln.

En metod du hämtade från Svenska Dagbladet en gång i tiden?
– På utlandsredaktionen skrev jag mycket bakgrunder. Om något var på väg att hända i exempelvis Kongo, så kunde man gå till tidningsarkivet och hämta urklipp om Kongo. Man la ut klippen och såg den här döda texten … men när man lägger ut gamla klipp framför sig växer ibland en helt ny historia fram. Ofta lite tidlös. Riktigt bra kan det bli när hjärnan hittar associationer och fångar upp grejer som ligger lite utanför spåret. Man kan lägga på någon sorts spontanitet eller skapandegrej som sätter färg och doft på historien.

Hur ser man på dig på FOI?
–…som en möbel, förmodligen …

Allvarligt nu…
– FOI är så svårt att beskriva. Myndigheten finns i Umeå, Linköping och Stockholm. Det är väl svårt att bli osams med mig. Jag är en social person. Andra kan skapa konflikter bara genom att finnas till. Men på forskargolvet tror jag inte jag uppfattas som någon som går ledningens ärenden.

– En journalist tittar alltid efter det nya. Eller avvikande. Men en statlig tjänsteman letar efter det bestående. När förändringen kommer säger tjänstemannen att ”det där påverkar inte oss”. Se hur en statlig myndighet såg på flodvågen i Thailand. ”Det där är ingenting. Det brukar inte vara flodvågor i Thailand under julen.” Medan varje journalist ser något helt annat: hur många tusen svenskar ligger på stränderna när jättevågen kommer? ”Stoppa pressarna!” Någonting har hänt.

Att gå från en tidningsfabrik till en myndighet måste ha varit omvälvande. Vad reagerade du mest på, vad var den stora skillnaden?

– Tempot. På tidningen hann man inte dricka kaffe. Man hann inte prata med någon, telefonerna ringde hela tiden. I början av 90-talet hade vi inte ens tid att läsa en tidning längre, vilket delvis hör till jobbet.

Du var fackets ordförande på tidningen, vilket innebär många extra samtal, inte minst hem om kvällarna?
– Ja, många for illa och man tar mentalt på sig folks bekymmer. Det förbises ofta när man pratar om fackjobbare. De gör sånt som företaget borde ägna sig åt, men inte gör. Men under min tid fick i alla fall ingen sparken.

FOI kallar du för ”anstalten”. För mig låter det som ”fängelse”..?
– Nej, snarare trygghet. En trygg institution.

Vad är det viktigaste anstalten producerat under din tid?
– Det har jag ingen egen uppfattning om egentligen. Jag vet ju vad andra säger att man är duktig på.

Vad säger man då?
– På anstalten är man duktig på ”under vattnet”. Undervattensvärlden kan man. Varför är det då så? Jo, därför att man tvingats vara det eftersom Östersjön är grund i förhållande till stora oceaner. Ett ljud rör sig på annat sätt än i oceanen. I grunda vatten hinner ljudet studsa i botten. Där träffar det själva berggrunden. Men lite före blir det träff i slagg och sediment. Sen finns det ljudkanaler i vattnet. Det är oerhört fascinerande. När ubåten är ute och spanar lägger den sig i en ljudkanal och kan höra väldigt långt. Ända bort till Riga. Men det är olika från dag till dag, för de här ljudkanalerna flyttar sig.

Det låter som om du börjat på en  berättelse om ubåtar?
– Det var inte bara ryska ubåtar man jagade i Stockholms skärgård. Den sanningen kom FOA på. Marinen hade spelat in ljud via bojar man lagt ut. Man hörde motor och propellerslag. Men om det rört sig om riktiga propellerslag så hade det varit på längre avstånd från bojen. Och man hade fått upprepningar av ljudet. Men det fick man inte. Då sa FOA att det här är ett djur som är väldigt nära mikrofonen. Vilket djur då? Det får ni ta reda på, sa forskarna. Sen såg några värnpliktiga hur minkar lekte kring en boj. När de simmat en stund vilade de ut på bojen. Det var det man hörde från mikrofonen på bojen. I en sån här värld är det bra med kunnande. FOA visade sig från sin bästa sida. Försvarsmakten våndades innan man tvingades erkänna hur det låg till.

Vilken artikel minns du bäst av allt du skrivit?
– Den som var svårast att skriva handlade om en tysk judinna, Edith Heilbronn. Hon var klasskamrat med Kissinger, och kom hit före krigsutbrottet. Utfattig. Började läsa kemi i efterkrigstidens Sverige. Här gör hon akademisk karriär. Förstår hur nervgaser fungerar. Det är väldigt komplicerat och har att göra med olika signalsubstanser som skickas till musklerna, som blir överstimulerade. Det får hemska effekter. Man bryter sönder sig själv.

– Men FOA-forskaren Edith Heilbronn begriper hur man klipper den här länken mellan nervgaser och receptorer. Problemet är att motmedlet, jag vill minnas att det var en substans som naturen själv producerar, inte finns på många ställen. Men det finns i en fisk, en rocka, i Turkiet, som är elektrisk och ger stötar. Tillsammans med en annan svensk far hon till Turkiet och fiskar rockor som hon tömmer på den här substansen. Hennes forskning utmynnar i ett motgift mot nervgas, och man kan säga att närmare ett Nobelpris än så har ingen FOA-forskare varit.

Varför var det svårt att skriva om detta?
– Ämnet kändes större än tidningen och jag själv. Hon hade ju upplevt hela Kristallnatten. Det här skulle en bättre journalist i ett större medium ha gett sig i kast med. Man kan säga att hon tillhörde skaran av judiska vetenskapsmän som var Hitlers gåva till västvärlden. Han körde ju ut dem före kriget.

Vad gjorde du av materialet i tidningen?
– Det låg lite vid sidan om egentligen. Men det var en fantastisk historia, så det blev några sidor.

Du har sagt till mig att den som lärt dig allt du vet om anstalten är en pensionär som har en hustru som kan sätta ihop en kalasjnikov och att hans namn är Folke Andersson. Ett utslag av färgglad berättarkonst, eller?
– Nej, det är två som påverkat tidningen mer än andra. Folke är en folkskolegrabb som försvaret tog hand om. En begåvningsreserv som har kvar sin nyfikenhet. Han har systemkunskap. Han vet hur man tänker och sätter ihop grejer. Han och Eric Sjöberg pratade nätverksförsvar på 90-talet. Men FOA ville inte lyssna. Nätverksförsvaret är vad som i dag byggs upp i Enköping.

– Den andre är Johan Kihl. Han var överste på Högkvarteret och åkte omkring och pratade förändring. Jag hörde en intervju i Dagens Eko och ringde honom: kan jag komma upp? Javisst! Han var framtidsplanerare och tittade på de förändringar som är självklara i dag.

Nu säger layoutchefen att sidan tar slut…
– Ok. Det får inte bli för långt.

En sista hälsning till läsarna, då!
– Läs makarna Toffler, Heidi och Alvin. Tredje vågen heter boken. Vi är inne i informationssamhället och världen förändras. Omställningen är stor. Tidigare har man haft generationer på sig för att ställa om från en samhällstyp till en annan. Läser man Toffler blir man aldrig överraskad mer. Då förstår man vad en sådan här organisation kommer att utsättas för. Kolosserna klarar sig inte längre. Nu ska vi fånga in våra svenska små-Toffler, som kan göra världen lite lättare att förstå.