Israels längsta krig

I Israel är kritiken hård mot hur kriget sköttes. Israels längsta krig. Och vad åstadkoms? I Libanon tar blindgångare barns liv. Var det israeliska våldet motiverat? Hizbollahledaren beklagar att de israeliska soldaterna kidnappades. Han hade inte räknat med det israeliska svaret. En internationell styrka sätts in för att rädda en bräcklig vapenvila.

Magnus Norell, Ove Bring och Stefan Ring är välkända kommentatorer i massmedierna, som brukar vända sig till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Försvarshögskolan (FHS). På de följande sidorna diskuterar experterna läget några veckor efter det att vapnen tystnat i ett av Mellanösterns många krig.

Av Jan-Ivar Askelin

– Tiden talar för Hizbollah. Jag hoppas verkligen att jag har fel. Men som det ser ut nu när vapenvilan varit i kraft i en dryg vecka så fruktar jag att vi bara upplever en paus. Det här var en katastrof, som bara väntade på att hända.

Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, välkänd kommentator av de till synes eviga problemen i Mellanöstern, säger dystert att allt detta lidande på båda sidor är så onödigt. Så onödigt. Libanon och Israel har ju inget direkt otalt med varandra.

– Jag och Magnus Ranstorp agerade som en sorts budbärare mellan Israel och Hizbollah, vilket ledde till att Israel lämnade södra Libanon i maj 2000. Magnus Ranstorp, som nu är vid Försvarshögskolan (FHS), var då vid S:t Andrewsuniversitetet  i Skottland. Han hävdade att Israel skulle kunna dra sig tillbaka utan att Hizbollah skulle följa efter. Detta förutsatt att vapenleveranserna till Hizbollah upphörde och att Libanon skulle få hjälp av FN och EU att ta kontrollen. Budskapet gick fram till Israel. Jag och Magnus Ranstorp gick emot den då vanliga uppfattningen att det först behövdes en uppgörelse med Syrien. Själv satt jag då på FHS och jag hade ett bra kontaktnät i regionen från min tid på Must (militära underrättelse- och säkerhetstjänsten).

Och så gick det som det gick. Israel drog sig ur. Hizbollah kunde i lugn och ro ta kontrollen över södra Libanon och bygga upp sig militärt.
– Nu är Hizbollah så mäktigt att man kan avgöra frågan om krig och fred för Libanon. Hizbollah har blivit en stat i staten. Detta är pudelns kärna. Kommer man inte åt att lösa den knuten kan det aldrig bli någon riktig fred. Jag tycker det är genant hur världsorganisationen FN, och EU också för den delen, har misskött det här. Man har inte gjort något. Varför? Ja, det är en bra fråga. I mina cyniska stunder tror jag att man struntar i det. Så länge det inte är krig så får Hizbollah hållas.

Spel för galleriet

Ett stort nummer i Sverige när detta skrives är den internationella givarkonferensen med Sverige som värd. Magnus Norell kallar det för ett spel för galleriet. Ett hyckleri.

– Vad Libanon behöver nu är politiskt och militärt stöd för att bli herre i sitt eget hus. Återuppbyggnaden sköter Hizbollah med iranska pengar. Man ska ha klart för sig att våra biståndspengar knappast kan hållas utanför Hizbollahs kontroll. Det är på deras område som skadorna finns. Hizbollah är en stor politisk kraft och sitter i regeringen. Men man sysslar också med mord och kidnappningar.
Magnus Norell tror inte att en internationell styrka kan göra mycket.

– Det finns redan ett FN-mandat. Det är från 1978. Hizbollah har närmast betraktat FN-styrkan som ett rundningsmärke. FN-styrkan har kunnats skrämmas till passivitet.

Läget gynnar Hizbollah. Inte Israel. Hizbollah kan gömma sig bakom den internationella närvaron. Man skjuter iväg ett par raketer då och då mot Israel bara för att visa vem som bestämmer. Och vad gör Israel då? Skjuter tillbaka och riskerar att få stå till svars för att man dödat civila och FN-soldater? Eller inte göra någonting och acceptera att det är Hizbollah som har övertaget?

Upprinnelsen till kriget var att Hizbollah gjorde en räd över gränsen och anföll ett israeliskt stridsfordon. Åtta israeler dödades och två togs tillfånga.

– Sådant här händer till och från. Jag tror inte att Hizbollah hade räknat med det israeliska svaret. Min enda förklaring till den israeliska reaktionen var att man helt enkelt fått nog. Planerna fanns färdiga och så satte man igång. Knappast den start som en färsk premiärminister vill ha. Att börja med ett krig.

Räddades av gonggongen

– Israelerna vann varje enskild skärmytsling. Väldigt snabbt förstördes Hizbollahs bunkersystem vid gränsen. Men Hizbollah slogs bra. Man lyckades undvika strider och syftet var inte att besegra Israel militärt utan att kunna skjuta raketer och döda civila och därmed sätta press på Israel. I så måtto har man lyckats. Men militärt var det ett nederlag. Nästan alla raketer med medellång och lång räckvidd är utslagna. Det finns kortdistansraketer kvar, men väldigt många gick ju åt i kriget och de flesta föll harmlöst i terrängen.
Magnus Norell menar att Hizbollah räddades av gonggongen och nämner en möjlig siffra på mellan 400 och 500 krigare. Det är mycket om hela styrkan är runt 5000.

Under det libanesiska inbördeskriget var Hizbollah en milis av många. Efter kriget avväpnades alla miliser utom Hizbollah, som fick behålla sina vapen därför att man slogs mot Israel. Den som vill bli Hizbollahkrigare kan gå in på rekryteringskontoret i Beirut.

Vilka motiv kan det finnas för att ta värvning?
– Det är nog en blandning av de vanliga skäl som brukar nämnas. Det finns ett religiöst motiv, man känner hopplöshet inför framtiden och vill göra något, man vet att Hizbollah tar hand om de efterlevande. Soldaterna kommer från den shiamuslimska delen av befolkningen. Hizbollah, som betyder Guds parti, är en kopia av den iranska versionen.

För bakom Hizbollah i Libanon finns Iran. Och det, säger Magnus Norell, är det stora hotet.

– För arabländerna i Mellanöstern är inte Israel det stora strategiska problemet, utan Iran. Stödet till Hizbollah ingår i den större planen att etablera sig som en regional stormakt. Vilket man håller på att lyckas med. Här ingår också ansträngningarna att skaffa sig kärnvapen. Banden till Iran har stärkts under de senaste sex åren, men Syriens roll har minskat.  

Syriens betydelse för Hizbollah är kanske främst som ett transitland för de iranska vapnen. För övrigt betraktar Syrien Libanon som en syrisk provins som har råkat få ett internationellt erkännande som en stat.

– De syriska trupperna har visserligen lämnat Libanon, men underrättelse- och säkerhetstjänsten finns fortfarande kvar. Mordet på förre premiärministern Rafik Hariri visade att Syrien inte accepterar att regeringen utmanar Hizbollah. Nu har regeringen klart sagt att man inte tänker avväpna Hizbollah. Man tänker inte leta efter vapen och då hittar man ju inga heller. Det är ungefär som den gamla östvitsen: ni låtsas att ni betalar oss, vi låtsas att vi arbetar. Den gamle drusledaren Walid Jumblatt vågar dock fortfarande stå upp och utmana Hizbollahs makt.
För Hizbollah är inflytelserikt. Det understryker Magnus Norell. Militärt må organisationen ha förlorat och Magnus Norell tror inte att den militära insatsen har ökat Hizbollahs popularitet.

– Jag har varit mycket i södra Libanon och människorna där är som överallt annars. De vill ha fred och ro. De är i första hand inga gerillakrigare och de tycker att Hizbollah har dragit olycka över landet. Det här borde Hizbollahs ledning veta också. Om de inte gör det bör de snarast anpassa sig. Inom den shiamuslimska delen av befolkningen är stödet dock stort och i södra Libanon måste man vända sig till Hizbollah vare sig man är shiamuslim eller inte. Ska man bygga hus eller få in barnen på skola är det Hizbollah som sköter det, inte den libanesiska regeringen.

Hizbollahs politiska framgångar är en del av den islamiska våg som sveper över Mellanöstern. I Palestina styr Hamas. I Egypten är det Muslimska brödraskapet, som är det största oppositionspartiet. Gemensamt för dessa rörelser är att de vill ha en stat som styrs av religiösa lagar. Dessutom vill man sopa bort Israel. Det är långsiktiga mål som, medger man, ligger i fjärran. På vägen dit kan man uppnå kortsiktiga mål och anpassa taktiken. Då kan man välja mellan val och våld. Välja att i första hand verka politiskt och försöka lindra den sociala nöd som regeringarna i länderna inte bryr sig om. På så vis vinner man människors själar.

För västvärlden är denna nya våg ett dilemma. Man kan vara optimistisk och tro att om rörelserna dras in i den politiska processen så tappar de tänderna. Eller man kan vara mer skeptisk och hänvisa till att de här rörelserna i grunden står för värderingar som är mycket främmande för västvärlden.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Läs även "Militära medel biter inte på konflikten", ett samtal mellan FHS-experterna Ove Bring och Stefan Ring.